Food.inc

Idag ska vi vara lite alvarliga och pekpinneaktiga och prata mat. Jomen, det är viktigt.

Äta bör man, annars dör man. Äter gör man, ändå dör man. Idag dessto tidigare och märkligt sjukare, än för kanske 50 år sedan. Alltså inte dör, det gör man nog på i samma utsträckning, men äter och dör. Eller dör för att man äter. Äter fel, äter genmanipulerat, äter fettfritt, äter sockerstint, äter tommar kalorier och kolhydrater, äter fort, äter fabrikslagat, äter sånt som faktiskt inte är mat, utan mer matprodukter - sålda med bilder av bondgårdar, dukade bord och mammor i förkläde.

Allt det här har jag funderat mycket över senaste månaden, och i takt med funderandet, förändrant och lagt om stora delar av västerledsfamiljens matvanor. Inte direkt enkelt med petmaja och petolle i familjen, som är av uppfattningen att allt som mamma lagar är äckligt och allt som kommer ur en färgglad förpackning från affären är gott. Sött, fett och gott.  Så Festina Lente, skynda långsamt, är vad som gäller hos oss.

Nu åt vi ju faktiskt ganska bra redan tidigare, men kanske inte just alltid organiskt (ekologiskt) och rent. Eller så åt vi ekologiskt kött -vars bidrag till ekologin var att de fortfarande proppades fulla av majsfoder, men inget gräs. Eller ekologiska ägg, som visserligen också lagts av hönor som åt ekologiskt foder. Majsfoder. Och stod i trånga burar. Så halvbra, men inte värst bra.

Jag tänker inte förvandla mig till nån matpolis, och säkerligen kommer det att ätas en hel del skräp i den här familjen framöver också. Men jag känner starkt att barnen får nog med skräp i sig i vardagsvärlden; Hos kompisar, i skolan, på aktiviteter, utan att jag måste bidra hemma. 90/10 koncept kanske, eller 80/20. Äter man bra för det mesta, så kan man nog äta mindre bra övriga tiden.

Kakor är gott. Tårta och lördagsgodis likaså. Det är inte sockret i goda saker som äts ibland, som är boven, det är sockret i mat som vi inte ens vet är söta, eller som behöver sötas, som man kan försöka ta bort. Eller det amerikanska okynnessnacksandet, där barnen alltid belönas med socker och godis. Till exempel.

Vi kan äta närodlat, ekologiskt och mindre. Jag hinner laga mer mat från scratch. Alla kan inte det, det är dyrare i många fall och alla affärer har inte ens ekologiskt mat i större utsträckning, här i USA. Det är hemskt, men sant och helt förståligt. Men vi är bortskämda nog att kunna och därför är det nästan ännu värre att inte göra det, känner jag.

Det handlar om hur vi odlar vår mat. Hur den manipuleras och skördas. Hur vi behandlar de djur vi äter. Och vad de äter, före vi äter dem. Vi är vad det vi äter, ätit. Hur mat förvaras, förvanskas och hur allting paketeras för att vi inte ska förstå att det vi kallar mat, i mångt och mycket inte är ren mat, utan en massa tillsatser.

Titta på filmen Food.inc
Läs boken In defence of food
Bli inspirerad på 100 days of real food

Det mesta sett ur amerikanske perspektiv. Kanske är det bättre i Sverige och Europa, lite grand.

Så. Nu har ni att suga på en stund. Så pratar vi om nåt annat nästa gång. Kanske blir det en egen följetång, om hur man får petiga barn att äta fullkorn. Det är svårt, mycket svårt :-).

Saker som man kan fundera lite över så där på en tisdag

Jag är på Target, detta förfärliga ställe där man aldrig kan handla det-man-bara-skulle-ha...

På väg ut går en kvinna före mig, med en ledarhund. Anledningen till att jag över huvudtaget lade märke till henne, var för att hon hade hunden och jag först funderade över om man ens fick ha hundar inne i affären. Sen såg jag då att det var en ledarhund och då var det ju kanske inte så konstigt.

Jag går ut, sätter mig i min bil och tänker väl egentligen inte så mycket mer på det och ska köra iväg. Och då ser jag kvinnan sätta sig i förarsätet på en bil... Que!? Och ja, jag dubbelkollade tre gånger.

Nånting kändes väldigt konstigt med den bilden. Fel, skulle man kanske kunna drifta sig till att säga till och med.

Nu vill jag ju så gärna tro gott om alla och inte misstänkliggöra någon, men men men...

Jag kan inte låta bli.

100% Old School American

Vi är och åker rullskridskor på en inomhusrink, ett sånt ställe som jag bara trodde fanns i amerikanska filmer.

Men nähä, om man bortser från att det åks en del inlines, så åker fortfarande majoriteten runt på ljusbruna snörsko-fyrhjulingar, till diskomusik på en stor inomhusrink med glittrande diskoboll i mitten.

Jag känner mig klart overklig och cinnematisk. Och gammal.

DJ:en spelar, jag tror den heter i alla fall, "Dance the night away", och när jag hör det samplade introt från den gamla goda 80-tals hiten "Lambada", så är det just Lambada jag tänker på och inget annat.

Mina barn har ingen aning om vad jag pratar om.

SÅ gammal är jag... eller, om man försöker se positivt på sin 40-årskris, och det gör man ju; DE är alldeles för unga, så det så.

Det funkar sådär.

Blossom your butt

Jo, yoga var det alltså. Jag är ju inte direkt den som är känd för att träna ihjäl mig, men ibland får jag små ryck och nu var det tydligen dags för yoga-rycket. Igen. Sista gången var för nästan exakt nio år sedan, och om man inte är så minnesgod, så kan man läsa mer om det här. Det kan vara bra för bakgrundsinformation.

Jag själv är rätt minnesgod, eller selektivt minnesgod kanske man ska säga. För jag minns också det där yogapasset, bara det att jag mest minns att herr Dahlstrand var väldigt rolig att titta på, min egen insats måste jag ha förträngt för att inte riskera post traumatiskt stress syndrom tror jag. Inte helt dumt gjort, inser jag när jag läser hur kul jag hade det, där i New Jersey för hundratrettioelva år sedan.

Så kul att jag visst aldrig gick tillbaka. Hrm och i alla fall.

Eftersom jag som sagt inte mindes hur underbart jag tycker att det är med yoga, så mindes jag bara hur underbart alla andra tycker att det är med yoga och därför måste jag ju bara på´t igen. Bästa E, som typ är sportigheten personifierad och lite till, föreslog en nybörjaryoga som hon hittat och det tyckte jag lät alldeles fantastiskt bra. Lite oroligt frågade jag om det ingick huvudståning i bastuvärme och det lovade hon att det inte gjorde, så då blev jag lite lugnare och tackade glatt ja till att följa med.

Så i tisdags innfann jag mig, eller ja, E kom och hämtade mig och fast jag försökte känna efter riktigt ordentligt om jag inte var liiiitte sjuk i alla fall, så var jag inte det, och inte ens skavsår kunde jag väl anse vara en trovärdig ursäkt för att slippa gå, även om jag fått kalla fötter (ha ha) eftersom man ju är barfota, så blev jag ditkörd till ett litet hus mitt i en park.

Trevligt hus i trevlig park med stora fönster mot en lite sjö, very yoga-like liksom, och det var ju lovande. Yogainstruktören var mycket engegerande trevlig och började omedelbart presentera mig för alla andra deltagare som var där, varpå det blev lite AA-möte (Eller ja, som jag föreställer mig såna möten. Som man har sett på film, jag har ju faktiskt aldrig varit på nåt på riktigt) typ instruktören: "This is Jenny, she has never done yoga before" alla: "Hi Jenny" osv. En trevlig blandning av folk var det i alla fall, klart opretantiöst och oglammigt, vilket ju passade mig väldigt bra eftersom jag ju är glammig så att det räcker. Eller nåt.

Nåja, av med skorna och fram med yogamattan, jo för en sån har jag ju införskaffat mig eftersom det faktiskt känns väldigt ekonomiskt att köpa en matta som används vart 10:e år de slits så lite då och varar så länge, och så hoppsan! Alla andra satt där på stengolvet på sina mattor, men med typ jättehanddukar hopvikta under rumpan också. Eller nej, de flesta hade nog mer typ flyttfiltar och jag såg även en och annan hopvikt trasmatta. Utom jag då, som lite käckt tänkte att det såg jättelöjligt ut att sitta där och balansera när man kan sitta på sin rumpa och se vältränad nybörjaraktig ut. Snälla E kom snabbt dragandes med en gammal hästflyttfilt till mig, som läraren tydligen hade med sig ett gäng av, och sa att det var för att man skulle blir rakare i korsryggen eller nåt. Jaja, om alla sitter som prinsessan på ärten, så skulle ju inte jag vara sämre, så upp och gona på filten.

Sedan började lektionen med att läraren berättade om att vi idag skulle jobba med att "free our pelvic area", och ja, mycket om frihet och annat som jag inte riktigt förstod. Så sjöng alla en lång ramsa som jag inte förstod ett enda ord av, förutom av "ooooooohhhhhmmmmm":en i början och slutet och då blev jag genast lugn och tänkte att den här yogaläraren säkert hade gått i samma skola som hon yogavikarien för 10 år sedan. Inga lotusställningar här inte.

Och faktiskt, vi slapp lotusställningarna och vi slapp stå på huvudet. Däremot fick göra många bord och hundar och när vi sen stod där på alla fyra och var bord (jag mest nåt sånt där skrangligt gammalt slagbord som man måste lägga små kilar under benen på för att de inte ska vicka) så säger ledaren "Blossom your butt".

Då dog jag. Inte. Men nästan.

Det betydde i alla fall att man skulle öppna upp bäckenet (eller ja, rumpan, men det låter så konstigt att jag inte ens kan skriva det) med hjälp av musklerna på lårens insida och svanka som bara den. "Det är väldigt svåra muskler att hitta" fick jag veta och tja, jag är faktiskt inte ens säker på att jag har några för jag hade väldigt svårt att "blomma" nåt vidare värst. Men tydligen ska man iallafall ha det.

När vi hade bordat, hundat och blommat fick vi ligga som små barn, vilket jag väl får fråga mig hur barnen som de som hittat på alla yoga i världen, har sett, för mina barn har i alla fall aldrig legat frammåtstupa med benen böjda ut från kroppen. Jag tyckte mest att det var att ligga missfoster så där, men vad vet väl jag, jag är ju inte yogaguru. "The goal is to get your legs all the way flat on the floor" viskade en välmenande äldre herre till mig när jag fnös som värst åt instruktörens käcka "this is freedom". Mhmm, absolut.

Och sen var det dags för parövning!

Johodå, då skulle vi vrida runt insidan på varandras lår.

Vaddå, sånt som man gör lite varje dag till mans sådär. Eller inte. Det var tur att jag var där med E, för tanken på att greppa en vilt främmande människa högt upp runt låren, mellan benen, kändes inte helt bekväm, det måste jag ju erkänna. Och sedan vrida runt dessutom, nä då tror jag nästan att jag hade skyllt på skoskav och stått över. Men skam den som ger sig, E och jag vred runt låren på varandra en stund och så var det bra med det.

Sen stretchade vi ännu lite till och vickade ut skinkorna för att öppna bäckenet lite till och då kom instruktören sättandes och vek ihop min flyttfilt till den minsta lilla fyrkant den typ kunde vara, och satte mig på den och då var jag tvungen att sluta vicka på skinkorna och koncentrera mig på att försöka hålla mig kvar på min, nu otroligt höga svajiga, filt istället. Och det kanske var bäst det, för det var åtminstone lättare än att vicka på skinkorna och vrida ut insidan på låren mot taket.

Så var det tack och lov slut och vi fick ligga och titta i taket en stund, vilket var en befrielse efter allt vickande, varefter vi bugade oss mot varandra och sa någonting på typ sanskritt som lät som "sabayonne sumbabumba hum", och typ betydde hej och frid med dig eller nåt liknande Jag sa inte så mycket av förståliga själ, utan bugade mig och försökte se lite extra allmänt from ut som kompensation.

Ja och det var den yogalektionen. Och eftersom jag är en mycket visare, tålmodigare och uthålligare kvinna idag än jag var för 9 år sedan, tack barnen för det, så tar jag yogaläraren på orden om att det är värst första gången och blir mycket bättre sen, och går dit nästa vecka igen och övar på att rumpblomma.

Spring cleaning

Jag är ju inte bara mamma; Jag är städersta, kock (jag vägrar att vara kokerska, då får jag storköks-feel och ser framför mig mattanterna i lågstadiet med hårnät och träskor, oskalad kokt potatis och nassi goreng, med Findus frysta blandade grönsaker som det mest exotiska inslaget.), chaufför, buttler, hembiträde, barnvakt, studievägledare, spirituell vägledare (aftonbönen), personal shopper, bank, consierge, sekreterare och ja, en miljon andra saker.

Med ovan sagda törst jag konstatera att jag defnitivt är en hemmafru, om än inte desperat, och har stenkoll på vårt hem och familjen. Men en sak som jag inte fattar, finns det riktiga 50-tals hemmafruar kvar? För nu yrar alla tidningar och tv här om spring cleaning - vårstädning -  och jag står som ett levande frågetecken.

Ok, så i dagens moderna samhälle med skurmedel för varenda vrå i huset och mer därtill, dammsugare som kan tvätta heltäckningsmattor och även små dammsugarrobotar, så vårstädar vi? Lever alla andra i dammiga råttbon hela vintern och bryr sig inte om det förrän solen tittar fram? Städar folk badrummet en gång i halvåret, när toaletten typ blivit gul istället för vit (uäck!)? I am not getting it. Vårstädning för mig är min farmor, som var hemmafru när jag var liten åtminstone, och som hade ett perfekt välstädat hem. Hon skakade lakanen i sängen varje morgon, lagade frukost till farfar och hade städrock. Hon vårstädade.

Men jag, jag städar ju liksom hela tiden, när det behövs. Med en Sven i huset, dammsuger jag typ tre gånger om dagen i köket, eftersom jag avskyr att få smulor under fötterna. Jag torkar lister och persienner när jag tycker att det ser dammigt och kladdigt ut, inte för att det är vår, eller höst eller jul. Kanske städar jag inte alltid grundligt från källare till vind, men även i etapper så blir ju allt regelbundet ordentligt städat under året ändå. Jag tycker att det verkar förfärligt att behöva tänka att "nu är det vår, nu åker hucklet på och så måste jag städa hela huset till det är skinande". Bättre att ta lite här och lite där, är min melodi. Jag är helt inne på 15-minuters metoden: 15 minuter städa/annat tråkigt, och så 15 minuter något mindre trist osv.

Jag kanske inte är så hemmafru-ig som som jag trodde? Men det  känns faktiskt ganska bra.

-s eller s'?

När kronprinsen började i Kindergarten i höstas, så kom han hem med sin "daily communication folder" märkt med ett tydligt "Elias's folder".

Märkligt tänkte jag, att inte fröken kan engelska bättre än så, för det borde ju stå "Elias' folder". Men hon kan ju ha gjort ett slarvfel, så vi tänkte inte mer på det.

Men genomgående över året har Elias fortsatt att komma hem med saker märkt "Elias's" och varje gång hoppar jag nästan till, för enligt min inlärda engelska så sitter det stenhårt fast i ryggmärgen att genitiv 's blir s' på personnamn som slutar på s. Det piskades in i ryggmärgen som undantaget till det vanliga "Jenny's, Jill's och John's."

Jag glömmer hela tiden bort att fråga Elias fröken om varför hon envisas med detta totala gramatiska klavertramp, men eftersom jag funderat över det så bestämde jag mig för att leta på internet efter vad som egentligen gäller... Och hör och häpna! Det heter Elias's, eller Claes's!!

Jag tror jag smäller av! Varenda gramatik-sida jag letat upp säger precis samma sak. 's är vad som gäller, utom möjligtvis på historiskt gamla namn (Man säger Jesus' och inte Jesus's)! Fast de är inte speciellt överens heller, för tydligen kan man även använda s', men det verkar mer ovanligt.

Varför i hela friden envisades med att banka in denna felaktika gramatikregel i skallen på oss i skolan då i Sverige?? Gör de det fortfarande, eller är det bara ännu ett bevis på att när man fyllt 40 så är man så lastgammal att allt man lärde sig i skolan är gammalmodigt och fel (Jag har inte alls nån 40-års kris, nehej då.)?

Är det så att reglerna är olika mellan amerikansk och brittisk engelska? Det undersökte jag också och fick de solklara beskeden att det var det; i brittisk engelska är det vanligare med 's än i amerikans engelska... när det inte är tvärtom.

Finns det ingen engelskafröken där ute som har lärt sig vad det är som gäller?

Besatthet

Andra två-åriga pojkar är besatta av tåg och bilar. Kanske tittar de som besatta på "Thomas the tank engine" eller "Bilar". Elias var besatt av "Kalle och chokladfabriken", vilket ju var lite underligt, men om man bortser från det.

Sven är besatt av "High School Musical", denna Disney-helylle-musical som var superduperpopulär här för en 4,5 år sedan typ. Yep. Vi pratar inte bara lite besatt, vi pratar totalt, vi-behöver-snart-en-exorsist besatt. Det är det första han frågar efter på morgon när han vakar, och det enda som övriga familjen får titta på på tvn under dagen, om man inte ska riskera totalt bryt från hans sida. Numera trallar övriga familjen på musikalsångerna oavbrutet och turas om att kunna alla repliker.

En av huvudpersonerna heter Gabriella, och hon verkar vara den stora idolen. "Ballella pilmen" kallar han filmen för och så fort hon inte är med i en scen frågar han bekymrat "Where Ballella go?".

Nämnde jag förresten att Svens favoritfärg är rosa också? Jag vet inte om det är viktigt i sammanhanget eller inte... ;-).

Nu är glada julen slut slut... eller?

Ok, mitt nyårslöfte om att bli otroligt mycket bättre på att blogga har väl, eh... inte riktigt börjat så bra kanske. Men skam den som ger sig, bättre ett blogg inlägg lite sent än inget alls.

Vardagen har återvänt här i alla fall. Ingen kräks mer, tack och lov, och i söndags åkte julpyntet ner och granen ut och lika skönt var det. Konstigt det där, med hur mysigt det kan kännas med ljus, rött och gran före jul, och lika dammigt och "plottrigt" det plötsligt känns det på nyårsdagen. Häck väck! Känslan av att det är "förra årets" jul som hänger sig kvar är stor, och tillsist ids jag knappt titta på en elljusstake av ren leda.

Fast sedan blir det lite mörkt när allt är nerpackat, det måste ju erkännas, även om man vänjer tillbaka sig fort.

Och så tänker jag: "Inga mer barr". Ha ha ha. Inga mer barr!??? Herregud, jag har dammsugit barr över halva, förlåt hela, huset i två dagar nu! Här utspelar sig skräckfilmen "Revenge of the dead Christmas tree" i jag-vet-inte-hur många delar. Man skulle ju kunna tänka sig barr på mattan där granen stod, absolut. Och i hallen där granen bars ut, stendöd, jag är med på det också... Men i badrummet på övervåningen? I garderoben och i diskmaskinen!??

Jag misstänker att vi kommer att hitta barr fram till påsk. Minst. Revenge, som sagt.

Självinsikt?

Jag tror bara att jag kan blogga när det är icke-sommar. Det är som att när det blir för varmt och somrigt så får jag idétorka och måste sitta under en korkek, eller i alla fall ett av våra små lönnträd, och äta isglass och bara tänka fram bloggar i huvudet som sedan ingen får läsa.

Idag har vi under 30 grader varmt för första gången sedan, ja, inte vet jag, Jesu födelse eller nåt. Det känns i alla fall så. Och för att fortsätta på det bibliska temat så regnar det idag också för första gången sedan mitten av augusti, men då regnar det å andra sidan á la vi-måste-bygga-ark.

Så det här bådar ju gott för framtida bloggande, vädret alltså, inte det bibliska. Jag tar nya förenade krafter med mig själv och tar och börjar med att uppdatera matbloggen så länge, sorgligt eftersatt som den är. Men jag har ägnat mig mycket åt recept här på sistone, när jag inte bloggat, så där borde ju finnas lite mat, haha, nyttigt snart.

Istid

Idag var det 19 grader, blåsigt och halvmulet ute när vi vaknade tog oss ut på förmiddagen.

Då höll barnen och jag på att frysa ihjäl och byltade på oss jackor och långbyxor. Jag övervägde även på allvar att ta på oss alla strumpor också, när jag ändå var i farten.

Vanliga Stockholmssomrar känns det som om det brukar vara typ tvärtom; Att man tar på sig shortsen och hurrar över det fina vädret när termometern visar uppemot en 20 grader.

Ur led är vädret.

Fast det var lite skönt att slippa svettas en dag, det var det.

Vad är sent eller tidigt egentligen?

I morse körde jag bil i Stockholm vid pass halv fem, och såg solen gå upp över ett par kvart-i-tre-raggningspar som vinglade omkring vid Nybrokajen. Det var bara jag, några taxibilar och en massa gatusopare ute. Plus de krogvingliga. Jag varken gatusopade eller körde svarttaxi.

Och jag var helt utan desperatragg, inte minst viktigt att tillägga.

Jag var på mycket legitimt uppdrag att köra min medpassagerare till Arlanda Express-tåget vid centralen för en tidig flygavgång.

Men, när jag satt och samsades vid ett rödljus med en ytterst ohyfsad gatusopar-bil (jag vet faktiskt inte alls vad de kallas, men ni vet såna där som är ganska små och fyrkantiga och har borstar under.) som mest av allt verkade vilja sopa bort mig också, så slog det mig att jag nog faktiskt inte har varit UTE i Stockholm, vare sig promenerande eller bilburen, på säkert nästan minst 15 år.

Jag har varit vaken vid halv fem, såklart. Framförallt jet lag tenderar ju att generera en eller ett par mycket sena nätter, och likaså ammande bäbisar. Men jag har nog inte varit någon annanstans än i hemmets lugna vrå vid tidiga mornar.

Och plötsligt kände jag mig väldigt gammal. 15 år, det är lång tid, och ändå så känns det inte så länge alls. Jag tycker det känns som igår, förra året, typ.

Jag skulle väl visst kunna slänga på mig partyskorna, slå klackarna i taket och hångla lite i soluppgången på Dramatens trappa. Tänkte jag, lite upproriskt, där jag satt.

Om jag nu inte var gift, utan hade lust att hångla offentligt med nån jag knappt känner. Tänkte jag sedan.

Eller om jag inte hade tre barn som nog skulle undra vart mamma tagit vägen och framförallt varför mamma var så trött när de ville kliva upp vid sju-tiden.

Och inte minst, den lilla världsliga saken att jag inte skulle ha den minsta aning om vart jag skulle gå ut någonstans.

Men ja. Annars skulle jag kunna göra allting sånt. Om jag ville. Fast jag vill inte, men det är skillnad.

Jag är ju inte gammal.

Inte så hemskt.

Hoppades jag, där jag satt vid mitt rödlyse med gatsoparen.

Sedan styrde jag bilen tillbaka hemåt, kröp till kojs och beklagade mig sedan resten av dagen till vem som ville höra, över hur tidigt jag klev upp, och hur trött jag var. För att inte tala om hur nära det var att en något överförfriskad, o-uppraggad, man höll på att kliva rakt ut i gatan framför mig. Att folk inte kan se sig för, fulla eller inte.

Som sagt, jag är inte alls gammal. Jag är bara en ung tant. Och det är skillnad.

Så det så.

Wordpress

Wordpress gillar inte mig.

Jag läser några bloggar på WP med lösenord, men på senare tid, typ senaste veckan kanske, så godkänner aldrig WP mina lösenord. Alla WPsidor ser bara ut som stora frågetecken och laddar om sig, när jag skriver in löseord. Och detta gäller alla WP och alla lösenord. Utan undantag.

Så jag emailar bloggskrivarna och frågar om de möjligtvis bytt lösenord utan att jag märkt det och alla svarar snällt att nehej, det har de inte, det är samma xxxxx som jag skrivit in. Men det funkar i alla fall inte.

Förrän jag går in på samma blogg en eller par dagar senare. Då är allt löseordsskyddat "öppet" för mig och jag har inga problem. Detta kan man ju leva med, har jag tänkt, fast det är obegripbart och vansinnigt irriterande.

Men idag har WP eskalerat sin ovilja mot mig och min IP adress.  För i dag laddar sidorna sig så snällt -fast de laddar helt tomma. Inga felmeddelanden, inga "denna sida kan inte hittas". Nej. Bara helt vitt och så det där lilla "done" nere i vänstra hörnet. Som om bloggaren suddat bort hela sin blogg och försvunnit från jordens yta. Kul. Not.

Är det bara jag, eller är det nån annan som också har problem?

Nämen asså...

Jag vill ju skriva. Varje dag tänker jag att idag, idag ska jag ta mig de där fem minuterna och prioritera bloggen. För det var ju hemskt vad tiden går fort, och vad länge sedan det var. Och vad mycket jag har att skriva om. Tänker jag

Varje dag. Fast jag skriver inget.

Jag ska bara, nämligen. Hela tiden ska jag bara. Nånting annat först. Innan jag bloggar. Och ändå står datorn i köket, där jag typ bor. Jag skulle kunna vispa omelettsmet med ena handen och blogga med den andra. Typ. Om jag tyckte om omelett och kunde göra olika saker med varje hand.

Men det blir ju inte så.

Jag får börja äta mer omelett. Eller fritata, tortilla, vad det nu heter, såna där spanska-nästan-pajliknande-omeletterna. Det är ju jättegott.

Fast nu är jag tillbaka här ändå, omelett eller inte. Jag prioriterar om och prioriterar rätt. Gör pannkakssmet och dyker kanske till och med snart upp med en kommentar på en blogg nära dig. Man vet ju aldrig ;-)...

Jomenjajustdet

Jag har ju helt glömt bort att berätta om mitt fortsatta detektivarbete om de mystiska enäggstvillingslärarna i Mathildas skola... Hur kunde jag göra det, när det ju bara är såååå intressant? Hrm.

I alla fall. Jag hamnade bredvid en mamma med barn i en av tvillingarnas klass på zoo-trippen och hon kunde berätta att de (tvillingarna) också bor i ett och samma hus, som de köpt ihop, och bara har en bil. Att de bara har en bil (och fråga mig inte varför de inte har två, när detta är bilens förlovade land och man fakstiskt inte kan ta sig någonstans nästan i Charlotte utan bil.) leder till att de måste jobba ihop, för annars skulle ju inte en av dem komma till jobbet, så de samåker alltid. Å andra sidan har de alltid jobbat ihop, liksom de gick på samma universitet och på samma utbildning. De dejtar också bara killar som är bröder eller kompisar.

Allt detta har de tydligen insett inte är så värst sunt. Kanske. Men de skyller på att deras mamma alltid klädde dem, och behandlade dem, helt identiskt när de växte upp.

Mina two cents? Det är ju väldigt bra om de kommit på att det inte är så lyckat att leva sitt liv som en individ. Men de gör inte nåt åt det just heller direkt. Summa sumarum så fortsätter jag att tycka att det bara är... konstigt. Milt sagt.

A bit too much?

Ok, berätta för mig om det bara är jag som tycker att följande är liiiite, liiiite konstigt:

På Mathildas skola finns det två lärare som är enäggstvillingar. Bara det är kanske inte helt vanligt (att de är på samma skola, inte att de är lärare), men...

Båda undervisar 1st grade.
De är båda ogifta och kallas alltså samma sak av barnen (Ms xx).
De har har identiska frisyrer och ser därmed helt identiska ut. Jag har ingen aning om vem som är vem och det har typ ingen annan heller.
De har ungefär samma sorts kläder, om än inte, tack och lov, identiska, men jag tror att de delar garderob typ.
De sitter alltid tillsammans i matsalen och äter likadan mat och pratar med varandra.

Jag har förstått att tvillingar, och särskilt enäggstvillingar då kanske, har ett väldigt speciellt och starkt band. Men som vuxen människa, vill man inte vara sig själv liksom? Eller är de "sig själv", som två som är en?

Åh jag vet inte, jag tycker det är skumt...

Klaga månde Electra

Idag har det varit internationella kvinnodagen och det kan man prata mycket gott om, för även om jag som kvinna i västvärlden kanske inte behöver den så mycket (om än en del), så finns det ju otroligt mycket att uppmärksamma i andra delar av världen.

Det jag uppmärksammar här på min lilla kant, är hur svårt och fel det kan bli med jämnstäldhet och feminism.

Så här: Jag lyssnar på radion idag, på NPR som alltid, där de har en diskussion om Oscarsgalan. Så kommer det in en dam/tant/kvinna i äldre obestämd ålder, en typsik "tyckare". Hon tyckte att kategorierna "bästa kvinnliga huvudroll" respektive "bästa manliga huvudroll" borde tas bort, eftersom begreppet "skådespelerska inte finns längre" - numera är både män och kvinnor skådespelare" och därför borde alla tävla i en enda könsneutral kategori. Att detta inte sker var stor skandal.

Jo, fortsatte tyckar-kvinnan, för att med 40 miljoner tittare förstärker Oscarsgalan en förlegad kvinnosyn, nämligen att män och kvinnor inte kan tävla på lika vilkor, utan kvinnor måste ha en egen, separat, klass för att ha en chans att vinna.

Programledaren blev väldigt tyst, och jag blev väldigt trött. Det är precis sånt här som jag klassificerar som feministtjafs. Det känns mest som en tröttsam jakt på att hitta orättvisor mot kvinnor, även där det inte finns några.

Principiellt kan hon väl ha rätt, det är klart att män och kvinnor ska kunna tävla om samma pris, men varför måste vi? Vad kommer sedan? Att kvinnor inte ska ha urringade och slitsade klänningar på Oscarsgalan eftersom det förstärker bilden av kvinnor som sexobjekt? Nej men visst, låt oss ha en Oscarsgala där alla måste ha samma Maoin spirerade-neutrum-uniform på sig och alla måste tävla i en enda kategori. Bortsett från att det inte känns helt festligt att se på, så blir ju i alla fördelen att galan kortas ner avsevärt och det är väl alltid något ;-).

Men helt ärligt, har vi inte viktigare kvinnofrågor att ägna oss åt (Burka, någon? Kvinlig könsstympning?) än att könsneutralisera Oscarskategorierna? Vilken normal, modern, människa (man eller kvinna) sitter och tittar på Oscarsgalan och ser ner på kvinnor, eller känner sig nedvärderade, bara för att kvinnoroller bedöms i en egen kategori!? Säkert finns det de som gör det, jag säger inte det, men det säger mer, tycker jag, om dem, än om Oscar.

Och varför kan man inte vända på det då, och säga att det är diskriminerande mot män, att inte få tävla i samma kategori som kvinnor? Varför måste den här sortens feminister alltid utgå ifrån att det per automatik är kvinnorna som drar det kortaste strået i allt och inget? Eller att vi kvinnor ska bli jämnställda på männens villkor och inte tvärt om?

Jämnställdhet i all ära, och den är värd att kämpa för, men där den behövs, inte där man måste leta med förstoringsglas för att hitta något. Män och kvinnor ska givetvis behandlas lika inför lag och samhälle, men det betyder inte att män och kvinnor ska stöpas i samma, könsneutrum-form.

Man har ju sett värre - Eller huset som snön glömde del II

Samma garageuppfart, nyss:


Nu isregnar det lite härligt ovanpå allting och this is it. Men vi bor ju i södern, så vi ska väl vara glada för det lilla. Nu ska jag bylsa på barnen och släppa ut dem på isbete.

Språkfundering

Aftonbladet skriver idag med stora bokstäver om Katastrofen i Haiti. Själv skulle jag ha sagt på Haiti, eftersom det är en ö och jag tycker att öar har prepositionen på och inget annat. Å andra sidan påpekar då herr Dahlstrand att man ju inte säger på Australien eller på Storbritannien... Varpå jag snabbt kontrade med att man i allafall säger på Grönland och, som gammal Lidingöbo, på Lidingö. Och på de britiska öarna. Väl?

Fast sedan är det något med att man visst kan säga i Lidingö, om man talar om Lidingö kommun. Gaaah.

Nån som vet bättre?

Tänk att det fortfarande finns

Ikväll när jag var ute och körde för att hämta lite kinamatsmiddag så körde det upp en bil bredvid mig där jag stod vid rödljuset. En mycket fin, ny bil. Bilen kördes av vad såg ut att vara en relativt ung kvinna. I baksätet hade hon två lurviga hundar.

Trodde jag. Det var inga lurviga hundar, såg jag vid närmare granskning, det var två mycket lockiga små flickor. Utan säkerhetsbälten eller bilstolar. Kanske 5,6 år nånting. De hängde mot rutorna på knä, de böjde sig fram mellan framsätena och de såg ut att skratta högt när ljuset slog om till grönt, bilen gasade och de föll handlöst bakåt.

Jag var förstummad en lång stund, de som känner mig förstår därmed hur chockad jag måste ha varit. I dagens helikopterföräldersamhälle där vi sätter på våra barn hjälmar, knäskydd och säkerhetsbälten till förbannelse. Där vi föräldrar inte bara måste oroa oss för skrubbsår och ormbett utan också miljögifter, växthuseffekten och våldsamma datorspel. Där vi tror att okända faror och fasor lurar bakom varje hörn och vi ständigt brottas med funeringar över hur våra barn någonsin ska klara av att ensamma vara ute och leka/sova över/åka buss innan de fyller 30. I den världen finns det alltså fortfarande människor som glatt "slänger in" sina barn i baksätet och tutar iväg!?

But seing is believing. Kankse är det inte så ovanligt som jag tror?

det är inte lätt att vara servicerep

De tjuriga sevicerepsen häromdagen, ni vet. Inte bara var de lite tjuriga, men de hade noll koll. Vi har en kinkig diskmaskin och dagen efter det att jag beställt service på den, så ramlade då gallret till fläkten av. Jag ringer för att fråga om det går att lägga till fläkten till diskmaskins-servicen, men får till svar att det går inte alls, det är olika personer-olika avdelningar-går absolut inte-aldrig-nej. Ok, vad vet jag, jag fann mig i mitt öde. Diskmaskinsgubben skulle komma idag mellan 13 och 17 och fläktgubben skulle komma på måndag mellan 8 och 17.

Halv 12 idag ringer fläktgubben och meddelar att han tänker komma. "För att laga diskmaskinen"? frågar jag. Nej för att laga fläkten. Eftersom vi skulle få den reparerad idag mellan 8 och 17. Jag frågar misstänksamt om han har någon servicerapport för en diskmaskin också, men det hade han inte. Efter att vi något förvirrat försökt reda ut varför han kommer idag och inte på måndag och framförallt vad som hänt med diskmaskinsgubben, så ringer han sin firma och återkommer.

Väl på plats har han sett till att han också fick ta hand om diskmaskinen (de hade tänkt skicka en annan gubbe till den på eftermiddagen), eftersom "det verkar onödigt att någon annan ska behöva åka hit när jag ändå är här". Duuuuhhh, no s-t Sherlock, det är ju det jag sagt hela tiden.

Så nu får jag båda fixade på samma dag, och vem som tänker komma och laga fläkten på måndag bryr jag mig int ett dugg om, så det så.