Alla kungens män

Mamma har liten samhällskunskapslektion med dottern, så där helt appropå ingenting,

Mamma: Så Mathilda, du vet att vi har en kung i Sverige, eller hur?
Loppan: Japp. Sverige är en monarki.
Mamma *stolt*: Ja, just det, jättebra. Och motsatsen till monarki är...
Loppan: Republik.
Mamma *ännu mycket stoltare*: Duktigt! Ok, men vem bestämmer i Sverige?
Loppan *tvärsäkert*: Det gör kungen!
Mamma *pedagogiskt och vänligt som en irriterande sagotant*: Neej, det gör han faktiskt inte. Han brukade göra det... blablabla...1973...blablabla...riksdagen...blablabla....blabla...folkvalda... Så nej, kungen bestämmer just ingenting längre. Vem kan det då vara som bestämmer?
Loppan rullar med ögonen åt den dumma mamman, sedan*tvärsäkert*: Kungens medhjälpare.

Vi jobbar vidare och ber att få återkomma i saken.

Stor tjej

Loppan har tjatat sedan hon var fem år gammal och jag har stenhårt svarat "När du fyller åtta". Det kändes lite lagom avlägset och långt borta så där.
Tills nu då. Nu är hon åtta och har små diamanter i örsnibbarna.
Slipping through my fingers all the time.

I dag för 8 år sedan del II...

Så kom hon då med buller och bång och akutsnitt; Med navelsträngen runt halsen och en stor kalufs mörkt hår -vår Loppi-plopp Fia Lotta Larsson Gull-fia!

En mycket snäll och vän själ, men med rätt ordentligt med skinna på näsan emellanåt. Modig pojkflicka som gillar att spela land-hockey och fotboll, går på karate och åker roller blades utan att blinka. Målar tånaglarna och älskar skor över allt i världen. Är duktig i skolan, omtyckt och har aldrig fått något annat än positiva kommentarer från lärare och andra föräldrar, men kan också vrida på pip- och gnäll-kranen hemma emellanåt.

Himlar ibland med ögonen som vore hon 14 1/2, slarvig och glömsk, men inte om det verkligen gäller. Gör alltid läxor utan att gnälla och tar väl hand om andras grejer. Är fortfarande petig med vad hon gillar att äta - om det inte gäller godis, för hon har en socker-tarm som få! Älskar att läsa och slukar böcker, tycker mindre om att skriva, men är fena på muntlig rättstavning. Hon är ingen social butterfly, har färre men nära vänner och kräver inte att vara gruppens medelpunkt. Gillar att titta på "Tween program" på Tv, gärna iCarly och Good night Charlie, men ser gärna på barn-tv också.

Har drömt om att få ta hål i öronen sedan hon var fem, och nu ska det äntligen bli av (Mamma tyckte att åtta år lät lagom långt bort i tiden och hoj vad hon bedrog sig ;-)). Gillar långt hår och hårspännen, men är mycket håröm. Önskade sig både ipads och ipods i födelsedagspresent, för att inte tala om en iPhone och en egen dator. Hon fick ingetdera.

Är otroligt snäll med sina småbröder, och blir väldigt ledsen och frustrerad om de inte lyssar på, eller lyder henne. Tycker inte om att slåss, men kan till nöds nypa till lillebror så att det känns. Retas emellanåt lite i smyg och klarar inte av tillsägelser på skarpen, då bryter hon ihop totalt. Mammor, pappor och fröken är, tack och lov, fortfarande totala auktoritärer. Hon har en stark känsla för moral och rätt och ljuger aldrig.

Dessutom är hon rolig, har en kvicktänkt humor som växlar mellan britiskt torr och hysteriskt fnissande pajkastningsblöt. Ville bli tandläkare ett tag, eller skådespelare, men oroar sig mest numera för att hon inte vet vad hon ska bli alls.

Jag går och curlar nån annanstans en stund

Just i detta nu håller Loppan och bästisen J som bäst på att städa upp på nedervåningen efter att ha lekt med "vattensand", dvs nån konstig mix som är som små minikulor i torrt tillstånd, men som sand under vatten. Naturligt förekommande så där, eller inte.

I alla fall. De har skvätt vatten och de har spillt sand (som salt typ i konsistensen) över halva köket. Och jag har tagit det stora beslutet att det är dags för att ta ett steg tillbaka. Jo, det är sant ;-). Hur mycket jag än lider av att inte få städa "på mitt sätt" så insåg jag ju också att varför SKA jag städa, när det inte på något endaste sätt är mitt stök? Det är dags för fågelungen att flaxa lite med sina sju-åriga vingar och ta ansvar.

Så jag sitter på övervåningen och hör dammsugaren brumma där nere (ber till gud att de i alla fall torkade upp vattnet innan de dammsuger), hör små tjejiga "iiiihs" emellanåt, mycket diskussion och ganska mycket skratt . Dottern har helt klart kommandot, vilket jag är lite stolt över.

Nu hörs det lite "Ooops, help!" också... Jag sitter där jag sitter, det låter inte som om det är kris och det luktar inte bränt. Det blir nog bra det här också.

Tandfeen finns visst!

Loppan befinner sig ju i den ålder när det börjar bli lite si och så med att tro på tandfeer, jultomtar och andra knytt. Åtminstone bland kompisar, och framför allt bland dem med äldre syskon. Men fröken Lopp har hitills inte uttryckt något tvivel, vilket jag bara tycker är gulligt. Man tror om man vill tro, är mitt motto och jag tror på tomten, så det så.

I alla fall. Igår rök den femte tanden och då var det givetvis dags för tandfeen att göra ett besök. Dottern deklarerade att tanden skulle läggas i ett glas med vatten, "som man gör i Sverige", istället för under kudden, för det hade hon läst i en bok (Gör man det i Sverige förresten, jag minns inte alls, eller rättare sagt, jag tror att det var rätt tunnsått med tandfeer i mitt socialrealistiska tandtappande 70-tal överhuvudtaget, oavsett var man la sina tänder?). Sagt och gjort.

Tanden placerades i vattenglas bedvid sängen, och dottern somnade nöjd och belåten. Kvällen gick och mamma Dahlstrand glömde totalt bort sin viktiga uppgift, att agera tandfe. Tills hon skulle gå och lägga sig, och pappa Dahlstrand, som redan lagt sig, mumlade något om "Kom du ihåg tanden?". Man skulle, som en liten bi-historia, även kunna utveckla frågan om varför tandfees-bestyren fallit på mammans lott, och varför inte på pappa Dahlstrands, men det får vi göra i ett annat inlägg...

I alla fall. Tur var det ju att Herr Dahlstrand kom ihåg, för det hade varit mycket illa nästa morgon om samma gamla tand legat i vattenglaset utan minsta skymt av någon peng, då kan man snacka om svårt att tro, vare sig man vill eller inte.

Så jag ner efter plånboken, på jakt efter en dollar. Som jag inte hade. Varken jag, eller herr Dahlstrand, hade minsta lilla endollares liggande någonstans och hur fantastiskt det än är att tappa tänder, så tyckte jag att en $20-sedel kändes liiiiiteeee mycket för en endaste liten uschlig tand. Om dottern mot förmodan skulle tappa hela tandgarnityret skulle det kanske vara en annan sak, o hemska tanke, men vår tandfe var inte så givmild att en liten underkäkstand var så värdefull.

Så vad gör man då, mitt i sena kvällen, när man står i köket iklädd pyjamas och med ett desperat behov av pengar i låga valörer? Jo, man kommer på att vi ju har en påse liggande med växel. Ingen har sagt att tandfeen bara har sedelpengar heller, så det borde ju gå lika bra med mynt. I småpengspåsen hittade jag dessutom två gulddfärgade dollar-mynt - Kunde inte bli bättre.

Bort med tanden, bort med vattnet, i med mynten och fram med en herrans massa glitter överallt som en liten extra bonus.

Succée! Den tandlösa Loppan var så imponerad i morse att det var en fröjd att se. Tänk, guldmynt hade hon fått. Och tandfees-glitter!! Det enda som väl var ett litet bekymmer var det faktum att tandfeen verkade ha druckit upp vattnet i glaset, vilket ju var väldigt äckligt, "Tänk om hon drack upp min tand, mamma!? Vad äckligt!". Denna mindre fräsha fundering råddes dock bot på, genom att jag talade om för henne att jag trodde att allt glittret var magiskt, som liksom sög upp tanden ur glaset och då torkade väl vattnet bort. Och med detta lät dottern sig nöjas och så var det bra med det.

Pengarna, och glittret, packades ner i en påse för att förevisas i skolan, och dottern avslutade sedan med att deklarera att "See, the toothfairy does exist!!!"

Mission accomplished.

Simma lugnt

Jo vi (eller ja, dottern då.) simmar. Det blev ändå så tillsist, där mamman inte riktigt kunde motivera sin egen bekvämlighet mot Loppans (förhoppningsvis) vinst.
Faktiskt, trot eller ej, men gårdagens första träningspass avlöpte så väl att den lilla simmande Loppan kom hem strålande nöjd, himlande lite extra med ögonen, på det där jag-tror-att-jag-är-fjorton-och-inte-sju-sättet, och konstaterande att hon var "totally pooped", dvs utmattad (inte nerbajsad, tack och lov) men att det hade varit jätte roligt!

Och jösses vad de får kämpa, det var typ "Hej jag är coach vad-hon-nu-hette och hoppa i poolen nu" och sedan körde de för fulla bananer i 45 minuter. På sätt och vis önskar jag lite att jag också hade gått på swim team när jag var liten, för attans vad nyttigt och lärorikt det verkar vara ändå. Kanske hade jag till och med kunnat crawla och inte envisats med att simma bröstsim a la svensk simskola som en wanna be svan som är rädd för att drunkna, med halsen envist sträckt upp ur vattnet.

Så, skam den som ger sig, jag förstår fortfarande inte varför det ska tränas varje dag, men ska det det så ska det, det kan vi ju inte riktigt ändra på, men we're in.

Att simma eller inte simma, det är frågan

I vårt grannskap finns ett sk swim team, vilket, om jag förstått det rätt, är en sorts korpen-serie under ett par sommarmånader med olika lag från olika grannskap som tävlar mot varandra i just simning.

Lagen består av barn och alla får vara med, så länge man kan simma, eller ta sig i vilket fall, en bassänglängd, på egen hand. De tränar och så är det, tror jag, tävlingar en eller par gånger i veckan så småningom. Både "hemma" och "borta".

I går kväll hade en av våra grannar BBQ och bland gästerna var ett annat grannpar, som är superinvolverade a la vi-var-de-som-startade-swim teamet. Eftersom Loppan nu ägnat hela året åt att simma och dessutom leker rätt mycket med deras son, föll det sig rätt naturligt att just simning kom upp.

Det hela lät ju himla roligt och framför allt nyttigt för fröken Loppa, eftersom det skulle bli en bra intensivkurs i simning, som nog skulle ge henne den skjuts hon liksom behöver för att verkligen börja simma ordentligt och framförallt längre (jag tänker kommande simborgarmärken här). Hon simmar både crawl, ryggsim och faktiskt lite fjäril, hjälpligt, men jag vet inte hur lång hon orkar.

Men, här kommer men:en: Det är träning varje dag, måndag till fredag. Och föräldrarna förväntas vara aktiva volontärer och ställa upp och hjälpa till framför allt på tävlingar.

Varje dag. Varje dag med Sven i poolen bland tretusen galna skrikande, springande barn. Det känns inte lockande. Tack och lov har snälla grannen erbjudit Mathilda att få åka med dem på träningarna, så det kanske inte är det största hindret egentligen. Det är väl kanske mer att varje dag simträning betyder också aldrig lekträffar så länge skolan håller på och varje vardags-eftermiddag uppbokad fram tills vi åker till Sverige. Mycket lite utrymme för spontanitet, men stort utrymme för både motion och utveckling för loppisen.

Å ena sidan, å andra sidan... Jag känner mig ambivalen, men frågan är om det är för min egen del, eller för Mathildas?

Nåja, vi får väl gå på kick-off  träffen i morgon och se vad vi tycker i alla fall.

Sjukstuga

Vi tillbringade en helg med att Loppan var hängigare än jag sett henne på länge och med feber som pendlade mellan knappa 38 och uppåt nästan 41 grader.

Idag fick vi svaret på varför -Den gulligaste lilloppan har fått Mono, eller Körtelfeber som det heter på svenska. Kissing-desease kallas det också för här, eftersom det smittar i huvudsak genom (utbytande av) saliv och därför är ganska vanlitg bland tonåringar.

Eftersom jag med bestämdhet tror mig veta att det inte utövas utbytande av munsaliv i min 7-årings värld, tack och lov, har jag efter lite detektivarbete enat mig om att den skyldige smittobäraren antagligen är den ännu mindre kyssande lillgrisen. Han må inte kyssas så mycket, men han är däremot mycket för att dricka ur alla syskonens glas och muggar (ifall de mot all förmodan skulle tänkas få sig serverat något gott som han går miste om) samt även borsta tänderna med samtliga familjemedlemmars tandborstar. I rest my case.

Små barn kan nämligen väldigt ofta få körtelfeber men då i så lindrig form att man inte vet om att de har det. Smittar gör de däremot med oförminskad styrka. I slutet av mars var den lille grisen mycket hängig och utan matlust i en tio dagar, med en mycket låg feber. Sedan blev han bra igen och vi avskrev det som typisk-barnsjuka-som-man-inte-vet-vad-det-är-men-som-går-över-fort. Och tänkte inte mer på det.

Förrän nu då. Dryga fem veckor senare då det det visar sig att inkubationstiden för körtelfeber är 4-6 veckor.

Nu har vi en liten hängig lopptrasa som ligger i soffan, eller i vår säng, med mycket mycket trötta ögon och ont över hela huvudet och i halsen av alla svullna körtlar. Inte vill hon läsa och inte ens isglass lockar fram någon större entusiasm.

Och då vet man att det är illa.

Förhoppningsvis går det fort över.

Nostalgi... eller ett bevis på att det är dags att städa lite oftare

Idag fick jag för mig att rensa en av ett par kistor som vi har stående i vår matsal. När sådana lustar kommer över mig har jag lärt mig att det bara är att sätta igång, för de försvinner ofta(st) precis lika fort som de uppstod - för att inte återkomma inom överskådlig framtid.

Och skulle jag någon gång, mot förmodan, hävdat att ovanstående är elakt förtal, så blev jag kanske lätt överbevisad om sanningshalten idag.

Kistan, som inte är vansinnigt stor till att börja med, har nämligen varit till bredden fylld av... tja, det var väl just det som var frågan. Överst låg i alla fall diverse halvfärdiga pysselprojekt tillhörande dottern. Pillepetiga grejer som är så bra och fiffiga födelsedagspresenter att ge bort till pyssliga småtjejer man går på kalas till. Jag vet, för jag har nog gett bort lika många som vi fått. Problemet med dem är dock nästan alltid de samma; 1) Barnen tröttnar innan de är färdiga 2) De kräver minst lika stor insats av föräldern, som också tröttnar, som av barnet och inte minst 3) De innehåller alltid en massa småplock, som klistermärken, kritor, glitter, special pennor och papper etc som alla ramlar ut, försvinner eller beter sig allmänt osamarbetsvilligt.

I alla fall. Dessa pyssel-lik viste jag låg i kistan, och det var väl främst de som jag tänkte få bortrensade. men under dem låg en helt annan köckenmödding; gamla tidningar, ritpapper med halvfärdiga teckningar, döda tuschpennor, halva kritor, akrylfärger, utspillt glitter, halvfärdiga målarböcker, urrivna recept, bruksanvisningar till spel... Och alla gratulationskort vi fick när Mathilda föddes och döptes! Fråga mig inte hur de hamnat där, men det hade de. Tillsammans med bandet som man får runt armen på BB, både mitt och Mathildas, samt diverse foton.

Mathilda fyllde alltså sju, ja sju, år härom veckan och ungefär så länge sedan har det väl då varit sedan den stackars kistan blev städad. Hrm. Det är nästan så att jag skäms, men istället tänker jag vända på det hela och vara stolt över att den istället numera är städad och respektabel även om folk som man inte känner skulle få för sig att öppna den. Det känns mycket bättre och mer motiverande än att sitta och skämmas!

Men vilken trip down memory lane jag fick! Så mycket fina kort vi fick, så mycket kärlek och välönskningar vi fick ta emot! Och så liten hon en gång var. Och så naturligtvis vad fort tiden går! Var tar dagarna vägen, var det inte igår hon var så liten!?? Den allra mest älskade lilltjejen i världen som har blivit så stor!

Plötsligt förstår jag väldigt väl när mamma alltid sa att hon fortfarande såg mig när jag var fyra, när hon tittade på mig, och inte alls kunde förstå att jag var vuxen.

Det är ju precis så det är.

Där kom den!

I nästan ett halvår hade den varit lite lös. Det hade vickats och vickats, men inte hände nåt mer just för det. Tandläkaren gav mycket långsiktiga prognoser vid senaste tandläkarbesöket.

I måndags hoppade bästa kompisen i hoppborgen med Loppan och de råkade krocka. Rakt på munnen krockade kompisens huvud. Därmed knockades också tanden, blev alldeles jättelös och blödde en hel massa, men ut ramlade den inte.

Det tog en pappa att rycka till, och vips! så var första framtanden borta, mjölktand #3 kan läggas till handlingarna och Loppan blev ett par dollar rikare.

A friend in need is a friend indeed.

Zoologiskt

I torsdags var jag på studiebesök med Loppans klass på vårt närmsta zoo, vilket ligger ungefär en och en halv timme söderut, i Columbia, South Carolina.

Tre bussar lastade med sju first grade klasser tutade iväg. Alla barn hade valt ett djur som de skulle försöka lära sig lite extra om och redovisa för klassen. Loppan hade, tacksamt nog, valt Koalabjörn, och där de bodde var det varmt, skönt och doftade härligt av eucalyptus... Där den andra flickan i min grupp skulle "studera" var det mindre festligt, vem visste att Flamingofåglar luktar sååååå illa!?

Vi fick i också mata giraffer och se parande björnar, eller åtminstone ett försök till det. Barnen fattade nog ingenting, eller som en av pojkarna sa; "Look, the one bear is giving the other bear a piggy-back-ride". Och vid detta fick det stanna...

Det blev inte heller någon djupstudie i naturfotografering av just detta, då de som vanligt lätt pryda amerikanarna fick lätt panik och skyfflade ihop barnen och sprang iväg.  

Mathilda funderar och mamma bjuder på dagens värdelösa vetande

Vi spelar Mario Kart och Donkey Kong vinner.

Mathida: Men varför heter han Donkey Kong egentligen? Har är ju en apa, inte en åsna... Borde han inte hetat Monkey Kong då istället?

Mamma håller med och har letat lite info på nätet. Wikipedia har att meddela att den japanska spel-kreatören som ursprungligen skapade Donkey Kong, trodde att Donkey betydde typ dum, korkad, på engelska och att namnet därför skulle komma att översättas till "Korkade Apan". Japanen blev senare utskrattad för sitt namnförslag i USA, men namnet bestod ändå.

Och så var det med den saken.

Avd. lastgammal

Loppan: Mamma, vad skrev du på när du gick i skolan?
Mamma (undrande): Vad jag skrev på? Papper?
Loppan: Jaha. Jag tänkte att du kanske skrev på bark eller så.

Jo, men just det!

Det HAR ju hänt något annat sedan sist; Tanden har ramlat ut!



Och tandféen kom, med pengar och en klämkäck uppmaning om att ta riktigt väl hand om den nya tanden och borsta ordentligt. Tydligen hade hon inte tillräckligt mycket pengar med sig, eller lika mycket som kompisen L:s hade. Dottern hördes nämligen missnöjt konstatera till L att

"Lucky you, you have a rich toothfairy! I got the poor one."

Jag som inte ens visste att det fanns fler än en? Ajaj :-).

vickeli vick

Här hemma råder det numera spänning på hög nivå: Loppan har en lös tand! Och inte vilken tand som helst, utan sitt livst första lösa tand no less! Det vickas och vickas på denna stackars lilla tand och den stora frågan är givetvis "Hur lång tid tar det innan tanden ramlar ut"?

Jaaa... Den ramlar ut när den är färdig för att ramla ut, svarar mamman något svävande, men det är inte på några vilkors vis ett tillräckligt bra svar har dottern meddelat. Kommer tanden att ramla ut innan skolan börjar (den 25:e)? Finns det någon människa som antingen 1) Själv har tappat tänder i närmare nutid än för typ 30 år sedan? (Även om tanken på att jag på något vis skulle ha 8-åringa läsare är något skrattretande.) eller 2) Har barn som tappar tänder så kan ni väl hjälpa oss med en ungefärlig tandprognos!

This is serious stuff, ya´know.

Det var det där med svengelskan

Loppan och jag är och shoppar (födelsedagspresent till kronprinsen som ju har hett efterlängtad födelsedag i veckan) och hon är jättetörstig. Första stället vi frågar efter en dricka på (typ en festis eller nåt) har inga, så Loppan drar mig vidare.
"Kom mamma, titta där borta. Där kan vi nog få en drink."

Tja, varför inte? Hon pekade ju på (det stängda) systembolaget...

Generalrepetition

I kväll genomled herr Dahlstrand och jag Mathildas balett-generalrepetition. Jag vet att man som förälder antagligen antas älska allt ens barn gör av kreativ natur, men helt ärligt. I´m not so sure about that.

Två timmar och 43 (ja, du läste rätt, FYRTIOTRE!!) små käcka dansnummer senare och visst, det är jättegulligt att titta på när den egna avkomman tar förvirrade steppsteg och krockar med den lika förvirrade kamraten bredvid. "För hon är ju så söt och det är ju så rörande att se vad de lärt sig.", men det är faktiskt inte lika kul att titta på 41 nummer (Loppan är med i två. Ett i början och ett i slutet. Givetvis. Det var ju inte så slugt att man skulle kunnat gå hem liksom. Ack nej.) med andras barn i mer eller mindre förvirrade stadier. Faktiskt. Är det. Tyvärr. Skittrist.

Dessutom skulle man ju kunnat tänkt sig att barnen lärt sig mer under ett års värt av hundratals balett-dollares, än att göra plié och arabesque (Ok, jag vet hur det ser ut, men fråga mig inte hur det stavas). - 6-åringar kan faktiskt röra på sig, har jag i alla fall hört, och behöver inte stå och göra typ "tå,häl,tå,häl".

Dessutom är det en aura av totalkaosöver hela föreställningen, eftersom barnen inte får vara bakom scenen hela tiden, utan måste eskorteras dit x antal nummer innan det är deras tur, samt hämtas tillbaka efter sitt nummer. Alltså springer det föräldrar fram och tillbaka, in och ut, som små tettingar i gångar och rader. Jättekoncentration och vackert blir det av det.

Dessutom har vi sån makalös tur att vi får se eländet en gång till på söndag. "På riktigt". Jag tror att skillnaden mellan i dag och då består i att de då får ha på sig de hudfärgade strumpbyxor som hör till den hysterisk knall-turkosa balettustyrseln (givetvis med tillhörande knall-turkosa fjädersak att ha på sniskan på huvudet), vilket de inte fick idag eftersom de kan gå sönder. Det känns som lite mycket att hoppas på att ett par strumpbyxor kommer att förändra läget, så jag antar att det bara är att bita ihop, ta en valium och gilla det samma da capo.

Fast söt som socker är hon förstås, vår förvirrade ballerina.

What a difference a year makes

Från den nervösa första dagen...

Till kaxig "rising 1st grader"!

Det är ett läsår och 180 skoldagar mellan bilderna och idag slutade Mathilda kindergarten, och inleder sitt livs första "riktiga" sommarlov! Det är lite vemodigt, för alla säger att 1st grade är så mycket mer allvarligt än kindergarten -nu väntar läxor och stavningsprov. Och jag som tycker att hon har lärt sig så otroligt mycket redan, bara det här året:

Hon kan läsa, skriva (men stava kan hon då inte, fast det är med flit de inte jobbat så mycket med det. De uppmuntrade dem att skriva hur som helst, och bortse från stavningen av de flesta ord, bara för att få igång dem, att tycka OM bokstäver. Och även med stavningen får man väl säga att det gått framåt nåt oerhört också.), har börjat addera och subtrahera enklare tal, samt lärt sig en väldans massa fakta om allt ifrån vad myrors kroppsdelar kallas till varför vi måste återvinna så mycket som möjligt för naturens skull. Jag är superimponerad vad en 5-åring faktiskt kan lära sig! Och tycka är roligt.

Dessutom går hon ut sitt första läsår som en "straight A student", eller i K-2 får de 1-3 betyg istället, eller omdömmen, eller vad det nu så fint ska kallas. Betyg är det nog, om än enklare sådana. Så hon är väl en "straight 3 student" då :-). Så visst är hon redo att gå vidare till första klass, och lite sugen. Även om hon grät stora krokodiltårar när det var dags att säga hejdå till fröken. Till hösten väntar ju både ny fröken och nya klasskamrater, eftersom de blandar om barnen varje läsår här.

Det är bara jag som lite sentimentalt känner det som om de där småbarnsåren så oåterkalleligen är över. Och fast hon är underbar i alla åldrar och att det är roligt att hon är större, kan mer, vet mer och förstår mer, så hugger det lite i hjärtat. Kan bara tänka mig hur det kommer att kännas när det är Sven är 6 år. Då har jag verkligen inga småbarn kvar. Än så länge kan jag ju trösta mig med att jag har både två-års trots och faktiskt två kindergartenår kvar framför mig.

Tur det.

Things you can learn from a kindergardener

My Very Educated Mother Just Served Us Noodles

Det är alla planeterna, i ordning från solen och utåt minsann. Det har jag nog aldrig lärt mig komma ihåg. Planeterna, visst, men ordningen? "Äta ni, så laga vi", släng er i väggen säger jag bara.

Eller så har jag lärt mig det, men glömt det. My not so educated mother, hrm. Nåja, man är aldrig för gammal för att lära sig nya saker. Speciellt inte på en 6-årings nivå...

Var det inte igår?

Sex år sedan. Första värmeböljan välde in över Manhattan. Vecka 39+4. Redo för påskledighet och redo att vänta. "Alla förstföderkor går över tiden". Svettig och svullen. Ett läkarbesök. Ett ultraljud. En navelsträng i vägen och tre cm öppen."Jaha, har jag värkar? Jag trodde det var Braxton Hicks, jag ska ju gå över tiden". En uppmaning. "You need to go to the hospital. Now". En smått stressad herr Dahlstrand slänger ut en dam ur en taxi. Mot sjukhuset. En sådan känsla av overklighet. Det var väl inte så här vi hade tänkt oss? Ett kejsarsnitt och knappt två timmar senare är hon född. 3400 gr, 20 cm. Klart hon ska heta Mathilda! Det visste vi ju redan från början.

En evighet sedan och ändå igår. Hur går det ihop? Hur blev hon så stor och hur gick det så fort? Och ändå är hon fortfarande min lilla tjej. Time flies...



Grattis älsklingsgoseprinsessan, på 6-års dagen!