Skottlossning hemma på min gata i stan...

Lillgrisen och jag springer in och ut i trädgården, njuter av vårsolen, blåser såpbubblor och pratar med Kanadagäss-paret nere i vår lilla damm:
Jag: Förbenade, hemska, äckliga, onödiga bajsmarodörer, FÖRSVINN! Bort! Häck väck!
Sonen: Ankor!! Mamma, jag älskar ankor! My favorite djur!

Så går vi in, och plötsligt hör jag ett förfärligt kacklande från de två gässen, samt det lilla andpar som liksom hängt ut med dem senaste tiden (Varför har jag inte förstått, för snacka om omaka, men de verkar vara kompisar ialla fall.) och en massa små snabba, liksom tickande eller klickande, ljud. Alla flygfän far i väg i hög fart och johominsann, är det inte vår granne som står och prickskjuter gås med sin luftpistol, eller vad de nu kan vara!?

När fåglarna flugit av blåser han av, jag skämtar inte!! pipan som vore han värsta James Bond och ser sjukt nöjd ut.

Jag slits mellan att vara sjukt nöjd, jag också, över att det äntligen är någon som tar saken i egna händer (Vi har nämligen bråkat på vår villaförening i flera somrar nu, om att göra nåt åt alla gässen som bajsar ner överallt och hitills verkar inte mycket ha hänt, för de kommer tillbaka fler och fler varje år) och kanske lyckas skrämma bort dem!... Å andra sidan så tänker jag att man kan väl inte bara stå och skjuta hur som helst i en trädgård, som en annan Runar, heller? Är det inte farligt att bli träffad av såna där små luftpistol-kulor, eller vad de du är? Tänk om han skjuter snett och skjuter på lillgrisen istället. Honom vill jag ju gärna ha kvar.

Och den blödiga sidan av mig tycker synd om gässen, lite lite. Jag vill förvisso inte ha dem här, men jag vill ju inte att de ska flyga runt skadade eller nåt heller. Dålig karma, minst sagt.

Och inte hann jag ta ett smygkort på den skjutande grannen, heller. Äsch då.

Gässen är i alla fall också fortfarande borta. Alltid nåt.

Popular Manboy

Sent ska syndaren vakna, eller tack-så-jättetemycket-eller-kanske-inte vare  melodifestivalen, så har även vi här på den västra sidan av den stora pölen, i lilla södern, drabbats av den brunögde, tween-tjusaren Eric Saade.



Jo men visst, jag gjorde ju det felsteget att jag spelade Popular för barnen i Svenska skolan igår, och berättade lite om melodifestivalen och att Sverige kommit trea, och det var ju kul och roligt och hej och hå. Knappt hade jag fått på Youtube, förrän jag såg loppans ögon börja blinka som små stjärnor...

Ja och sen var det kört.

Kvällen tillbringades med trehundrasextio omspelningar på Youtube, först av Popular då, där Loppan snabbt lärde sig alla moves ("Mamma, har du sett hur han liksom gör *så här* med armen och sen liksom tittar *så här*") och sedan Manboy, som vi förvisso hade lyssnat på i Sverige förra sommaren (men då överskuggades den av Lena och Satelite. Mina barn har definitivt ärvt denna förfinade musiksmak av mig, helt klart. Herr Dahlstrand försöker indoktrinera dem med sånt där seriöst rockskit som U2 och Bruce Springsteen, men jag slår tillbaka med kraft.), så det var ett kärt återhörande. Minst sagt.

Klargörande: Jag tycker också att båda sångerna är väldigt trallvänliga, men kanske inte sexhundra gånger på raken. Efter den femhundraåttionde gången så får jag liksom så konstiga känningar av illamående, titinus och underliga visisoner av hur jag tar en av mina stekpannor och liksom drämmer den, i slowmotion, i Erics välgellade hårsvall. Hårt.

Jag ser verkligen också framemot hur Elias ska gå till skolan idag och sjunga "Manboy, manboy you can call me manboy" för sin fröken och sina 5-åriga klasskamrater i detta det härligt övermoraliska och kristna södern, där  Elias kom hem med ett brev den gången som han som 3-åring ville visa sina nya kalsonger för kompisarna i förskolan. Jo men visst. Jättemycket, ser jag framemot det.

Äh, men vaddå; We are Swedish, you know. Frigjorda liksom and proud of it. Ehhh.

Man skulle ju kunna sända en önsketanke om att de som skriver texterna till dagispop-hits tänkte liiiiite på oss stackars utlandssvenskar med engelsktalande SMÅbarn som utan problem kan tralla "My body wants you, girl. My body wants you, girl" med perfekt uttal. För att inte tala om förståelse av innehåll.

Jag har en känsla av att Eric Saade bara är början. På allt möjligt.

Luktar det pengar?

Det är i mitten av andra perioden och det står... 7-2 till Kanada över Ryssland.

Samma Kanada som torskade mot amerikanarna (som med nöd och näppe vann över Schweitz) och som spelat helt oinspirerat ända tills nu. Mot samma Ryssland som, hör och häpna, aldrig släppt in fyra mål i en period i internationella sammanhang på 50 år.

Jag är säker på att ryssarna bara har en dålig dag.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra över vad det skulle kosta att få ryssarna att lägga sig? Kanada kan ju inte riskera att åka ut i kvartsfinalen i OS på hemmaplan, det går ju bara inte. Allt går att köpa. Så jag ser hemliga möten och svartmuskiga män smyga fram i gångarna bakom omklädningsrummen. Jag ser portföljer med buntar av sedlar, eller pengar som "åker" via hemliga konton í Schweitz till hemliga konton på Grand Cayman. Jag ser hemliga tecken och ögonkast och kanske en målvakt som plötsligt fått magsknip.

Eller så har jag sett alldeles för många dåliga filmer och ser helt enkelt bara en konstigt dålig match.

Klargörande

Ok, jag insåg just att det där om att önska astmadöd på spindlarna just inte låter värst buddhistiskt eller vänligt. Jag vill bara tillägga att det bara är dammm-astma jag önskar att de har. Inte gräs/pollen/pälsdjurs allergiastma. Då skulle det ju vara svårt för dem att leva i skogen och jag förstår att även spindlar måste ha någonstans att leva.

Alltså. Bara. damm. Inget annat.

Ajaj, det här osar dålig karma all over...