det är inte lätt att vara servicerep

De tjuriga sevicerepsen häromdagen, ni vet. Inte bara var de lite tjuriga, men de hade noll koll. Vi har en kinkig diskmaskin och dagen efter det att jag beställt service på den, så ramlade då gallret till fläkten av. Jag ringer för att fråga om det går att lägga till fläkten till diskmaskins-servicen, men får till svar att det går inte alls, det är olika personer-olika avdelningar-går absolut inte-aldrig-nej. Ok, vad vet jag, jag fann mig i mitt öde. Diskmaskinsgubben skulle komma idag mellan 13 och 17 och fläktgubben skulle komma på måndag mellan 8 och 17.

Halv 12 idag ringer fläktgubben och meddelar att han tänker komma. "För att laga diskmaskinen"? frågar jag. Nej för att laga fläkten. Eftersom vi skulle få den reparerad idag mellan 8 och 17. Jag frågar misstänksamt om han har någon servicerapport för en diskmaskin också, men det hade han inte. Efter att vi något förvirrat försökt reda ut varför han kommer idag och inte på måndag och framförallt vad som hänt med diskmaskinsgubben, så ringer han sin firma och återkommer.

Väl på plats har han sett till att han också fick ta hand om diskmaskinen (de hade tänkt skicka en annan gubbe till den på eftermiddagen), eftersom "det verkar onödigt att någon annan ska behöva åka hit när jag ändå är här". Duuuuhhh, no s-t Sherlock, det är ju det jag sagt hela tiden.

Så nu får jag båda fixade på samma dag, och vem som tänker komma och laga fläkten på måndag bryr jag mig int ett dugg om, så det så.

Det händer grejer också

I det förra inlägget kunde man ju lätt få för sig att vi har gamla maskiner som bara går sönder. Det har vi inte. Eller bor i ett gammalt hus. Det gör vi inte heller. Med familjen Dahlstrands mått mätt så är vi praktiskt taget nyinflyttade. Två år, tja, för oss som är väldigt bra på att typ aldrig få tummen ur, så är det inte lång stund alls. Som igår typ.

Men nu händer det i alla fall grejer, nyinflyttade som vi är:
Sovrummet (master bedroom) är nymålat
Bänkbelysning till köket är under montering och har jag tur är det klart efter helgen.
Nya bänskskivor är beställda till vårt badrum och gästtoaletten, med nytt skålhandfat till det sistnämnda.
Väggfärgerna till gästtoan och vårt badrum är valda
Väggfärg är så gått som valda till matsal och anliggande bibliotek. Så gott som betyder att färgen i matrummet är perfekt och färgen till det andra rummet är perfekt om man bara låter bli att börja analysera den och tänka tankar som "uppkräkt ärtsoppa". Då är den inte så bra. Men den är bra, den är ljust olivgrön. Eller så är den verkligen äckelgröngul ....
Övriga husets färgskala är under överläggning och funderande. Tidigt planeringsstadie får man kanske säga. Eller ute på remiss hos herr Dahlstrand.

Så här mycket har vi som sagt inte gjort på två år, men sent ska syndaren vakna. Vi har ju precis flyttat in, gu´bevars.

Hm

Om man har garanti på någonting, till exempel en köksfläkt, och denna köksfläktfår för sig att tappa skyddshöljet på tårna på en av ren skräck när den en dag blir dammad - Om man då har garanti och ringer till tillverkaren för att få ett nytt galler eftersom det ser så trist ut i köket med ett stort svart hål ovanför spisen, och man säger till denna tillverkare att "jag har en 2-års garanti på den här köksfläkten och jag skulle gärna vilja få den lagad". Varför måste då servicerepresentanten alltid med bekymrad röst svara att "Jag ser här att du har en garanti. Den går ut i januari." varpå man snällt håller med, eftersom man ju gärna vill ha ett nytt galler och hellre förr än senare, att ja, den går ut i januari, men nu är det november varefter representaten då fortsätter "Jaa den går ut i januari" lååååång seg tystnad, för att sedan glatt avsluta med "Men nu är det ju november, så inga problem."!?

WTF?

Och det hände när jag ringde för vår torktumlare, när jag ringde för vår diskmaskin. Olika företag, olika reps, samma konstaterande. I don't get it. Om vi är överens om att det är november och min garanti är giltig, måste vi då gå igenom den lilla charaden där de låssas att den inte är det? Sitter de och stirrar på någon sorts garantiförsäljning där på sin skärm? Eller har de helt enkelt ingen aning om vad det är för månad och år?

Så in i bomben PC

Jag har just tillbringat en timme i pyssel-och-dona-vi-säljer-verkligen-varenda-pinal-som-någonsin-gått-att-klistra/måla/sy/klippa/dreja/färga/forma/skapa/trä/baka/dekorera-med-och-lite-till-som-du-aldrig-ens-visste-att-du-kunde-göra-affären för att hitta någon form av klipp & klistra aktivitet till prinsessans "Thanksgiving feast" som de ska ha i nästa vecka (detta är liksom klassförälderns lott, tillsammans med att skicka ut email om frivilligdonationer och -hjälp). Detta visade sig vara ett smått oöverstigligt problem då det helt sonika inte fanns varken minsta kalkon- eller pilgrimspyssel i hela affären. "Nej det är slut, det reade vi ut runt Halloween" svarade personalen glatt. Jaha men tack då. Knappt ska man ha tryckt barnen full av godis, förrän man tydligen borde ha börjat tänka kalkon. Jaja, till nästa år då. I år får ungarna färglägga själva, det kan man ju faktiskt göra...

Men, eftersom det ju inte bara ska vara Thanksgiving fest i klassen utan dessutom en jul förlåt, holiday dito precis före jul, förlåt, vinterlovet så tänkte jag att det var lika bra att leta pyssel till det när jag ändå var i pysselmeckat och det dessutom fanns något kvar. Slug som jag är.

Det var lika svårt det.

Det var ju det här med att ordet jul inte får nämnas i sammanhanget. Man får inte tillverka någonting som ser ut som det ska hängas i en julgran -för man får inte utgå ifrån att alla har gran. Man kan inte pyssla med någonting som har tomtar på sig -för alla kanske inte firar med jultomte. Detsamma gäller för stjärnor, ljus, änglar och renar. Eller ljusstakar. Det finns ju så mycket kvar att välja på, när man ska oroa sig för att den ena eller den andra symbolen ska göra någon upprörd. Framför allt är det väldigt väldigt svårt att inte själv bli upprörd över denna politiska korekthet som har krånglat till något som ska vara glatt och trevligt, till något som blivit smått ångestfyllt över att försöka räkna ut vem som kan tänkas bli sårad över en ytterst osårande tomte.

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen: Jag tycker ingen ska tvinga på någon annan någon religion. Nope. No. Icke. Men jag tycker inte heller att man ska vara så stingslig att man inte kan ha respekt nog för andra människors tro och seder att man blir förolämpad över den personens sätt att fira eller gratulera eller hur man nu ska säga. Lika lite som jag kan tänka mig att jag skulle bli upprörd eller känna tvång att sätta upp en Menorah om Mahtilda kom hem och hade gjort en i skolan, lika lite har jag förståelse för att någon som får hem en julgranskula skulle kunna känna annat än stolthet över vad ens barn har gjort. De behöver inte springa ut och köpa en gran att hänga eländet i. Och fortsätta fira vad det nu är de firar, när det nu är de firar, med vilka saker de nu firar med. Och gärna dela med sig av sin firar-kultur till oss andra - Utan att jag för den delen inte ska få prata om min tomte.

Gaah och lite till. Så det så. Om nån undrar så hittade jag tillsist snögubbs-ramar för barnen att dekorera. Så jämngrått PC att jag nästan rodnar. Rebelliska röster skrek åt mig att köpa de rödaste, glassigaste tomtarna. Men. För mina barns skulle är jag tyst och en bättre människa. Så att jag får fortsätta att vara klassförälder året ut.

psykosomatisk tandvärk

Jag hade en väldans massa issues med mina tänder förra vintern med rotfyllningar och kronor och hela svängen. Då hade jag också tandvärk (tandvärken kom typiskt nog först när rotfyllningen var över och en tand hade farit åt fandders och jag hade en massa temporära grejer i munnen som inte satt som de skulle. Innan dess kände jag ingenting, vilket tandläkaren var rätt, eh... imponerad över.) i flera månader. Vilket inte var direkt skitfestligt, om man säger så.

I alla fall. Allt kom på plats som skulle på plats och tandvärken gick över. Men fortfarande kan jag känna det som om jag har tandvärk, precis där det brukade vara. Och det kan gå fem minuter och jag börjar känna mig klart kinkig, för det gör man av tandvärk kan jag meddela den som eventuellt aldrig haft någon. Men ungefär då någonstans brukar jag komma på att "Vänta lite nu, jag har ju faktiskt en krona där nu och kan per definition inte ha tandvärk."

Och vips så har jag inte tandvärk längre. Hur psykoknäpp är jag!? Jag tror att jag måste lida av sånt där "missing limb"-syndrome, eller vad det nu kallas, där folk som amputerat armen tycker att det kliar i den icke-existerande armen och sånt.

Eller så lider mitt inre jag av någon sjukt långsint separationångest och saknar allt som någonsin hänt den, inklusive tandvärken. Ingetdera känns direkt friskt.