Instagram var det ja

Eh... Ni som undrade om jag är på Instagram ja... Tack för intresset och med risk för att avslöja mig som riktigt tråkig och urmossig så nej, det var jag inte. Har liksom inte riktigt hängt med och fattat vitsen, men så var jag ju typ den sista människan på norra halvklotet som upptäckte Twitter också (Jag veeeet, jag förstår inte riktigt heller varför det nu skulle ta så lång tid, det är ju inte direkt svårt.)VAR var i alla fallordet, för nu ÄR jag. Och nu är jag på Insta också. Såklart. Herregud, om ni alla ska hänga där, så vill jag ju vara med i klubben också.

Så, nu hittar ni mig med "ivasterled" såklart. Vad annars?

Fast det finns inget där än. Jag kom inte så långt i min lilla tutorial innan jag var tvungen att ägna kvällen åt Alla hjärtans dag-gosande. Men det kommer. Det också.

Kanske blir den första bilden en bild på världens bästa bröd som serverades till den, aningens, oromantiska linssoppan med Chorizo, som vi åt ikväll.

Fast soppan var väldigt god och brödet tar typ en dag att baka. Det får också räknas som kärlek.

Festina lente. Mitt nya moto och baske mig ett av de bästa också.

Mer om det en annan gång.

I väntan på kräk - morgonuppdatering

Ingen kräktes i natt. Ingen har ont i magen. Hurra så där i förtid!!

Lillprinsen är hemma från skolan idag, i preventivt syfte. Pratade med ägaren i morse och nu är alla avdelningar sjuka, lärarna är sjuka och tja. Not nice. Jag tror att det är bra att det är helg nu i morgon i allafall, för förutom att de naturligtvis tvättat och decinficerat alla leksaker, toaletter och stolar, bord etc, så ska de tydligen skrubba alla rum i morgon, tvätta mattor, vilosängar, rubb och stubb. Förhoppningsvis blir alla som "ska" bli sjuka, sjuka hemma, över helgen, så att nästa vecka förhoppningsvis blir smittofri. Säga vad man vill, men det är ju inte det att de inte tar såna här utbrott på allvar i förskolorna, jösses vad de gnor! Men småbarn är småbarn...

I alla fall. Inkubationstid 1-2 dagar så jag håller tummarna så att det vitnar. Man är tydligen tyvärr smittbärare innan man insjuknar OCKSÅ, tack för det, lagen om alltings djävlighet, så jag har förbjudit barnen att gosa, brottas, kramas eller pussar med varandra och själv gosar jag iförd kemisk stridsdräkt.

Nästan.

Nu äger jag ju inte nån sån dräkt tyvärr, men  jag har beväpnat mig med Clorox wipes och -spray. Som jag inte sprayar barnen med, men väl alla dörrhanddag, lampknappar, möbler, ytor och tja, allt annat jag kan tänka mig runt om huset, som inte blir förstört av lite klorin.

Jag diskar lego och jag förstör ozonlagret med alla kemikalier. So be it.

För. Jag. Hatar. Att. Kräkas.

Illa, jag mår illa

När ni nu var så snälla och gulliga allihop och gav små glada tillrop för att bloggen vaknat ur vinterdvalan, så hade jag ju tänkt att författa ihop jordens mest spirituella och kreativa inlägg.

Men.

Så hämtade jag lillgrisen på dagis och möttes av fröken -iklädd förkläde, gummihandskar och s t o r flaska desinfektionsmedel- som redan i dörren meddelade att barngruppen drabbats av agressiv magsjukebakterie, tre barn hade kaskadkräkts i klassrummet under dagen och (tack och lov då) gått hem och hon rekommenderade att börja se till att Sven drack mycket vatten. I preventivt syfte.

Very najs, kaninbajs. Not.

Knappt hann vi väl utanför dörren på dagis, så tyckte jag att det bubblade misstänkt i magen och tjockade sig i halsen. Om man bortser från det faktum att lillgrisen själv mår strålande och har tryckt i sig typ 8 pannkakor till middag och så lite fil och flingor på det, så är jag hypokondriskt övertygad om att vi alla har en långhelg (på måndag är det President's Deay och sedan följs det av studiedag på tisdag, så det är fyradagarsledigt i barnens skola) fylld av kräkhinkar att se framemot.

Det finns egentligen bara en "barnsjukdom" som jag avskyr när barnen får, och det är just magsjuka. Jag hatar att kräkas. Och jag hatar ännu mer att torka andras kräk, tvätta andras kräk från golvet, eller duscha nerkräkta barn mitt i natten - alldeles oavsett hur söta gullebarn som än producerar det. Kräk som kräk liksom. Uuhäää och blää.

Så blev det med det spirituella. Det får vänta tills en annan dag. Nu ska jag gå och bädda med handdukar i och runt lillgrisens säng, samt placera ut strategiska hinkar till de större barnen. Och spruta antibakteriell spray runt mig själv, samt hela huset.

Undras just om katter kan få magsjuka också? Ååååh, tänkte inte på det... hur ska jag få kattskrället att kräkas i toaletten, jag bara undrar?

Foppa var också liten en gång

På skridskoträning med kronprinsen och som den lugna, sansade och inte alls pushiga mamma jag är, ser jag redan NHL-miljonerna rulla in på kontot.

Han ska bara sluta GÅ på tårna i skridskorna så blir det bra. Och jo, han åker åt rätt håll, det är blogger som envisas med att sätta honom på sniskan. Alltid nåt, menar jag...

Det blir inte bättre

Supertrevlig bloggträff till (lång och rose'vinig) lunch med fantastiska nya bekantskaper. Härliga, roliga tjejer hela bunten, så trevligt att få träffa ansiktena bakom orden!

Bunkring av svenskt smågodis till eftermiddagsfika och sann Manhattan-sightseeing efter det.

Nu meze-libanes till sen middag. Med gott vin.

Bra bättre bäst dag. Glad Jenny.

Varning för Gummibjörn

Om, jag säger OM, ni skulle få för er att titta på deb Eric Saade direkt på Youtube (och ja, jag ska sluta tjata om honom snart, jag lovar. Tjaata.), och ni har en liten klåfingrig pilla-på-allt-pojk bredvid er, så kommer här en varning om att bredvid själva den videon ni vill se, så ploppar det upp en "rekommendation" om att också ta sig en titt på "Jag är en Gummibjörn" - illustrerad av en stor animerad godisbjörn i extremt fula Y-front kalsonger med häng...

Mmm. Om ni ser den där godisbjörnen, klicka då för allt i världen inte på den. Och klicka framförallt inte på den, om den lilla klåfingriga, smarta, pojken står bredvid er. Det är ingen bra idé.

Gummibjörns-sången kan nämligen bara och endast älskas av en 2-åring (och möjligtvis en fem-åring som tycker att det är hysteriskt att se sagda björn "skaka rumpa" i de fula kalsongerna) - men som han älskar den.

Han älskar den så mycket att han omdelbart lärde sig att klicka igång videon igen, när den tar slut. Och så står han där på en stol och sjunger "gummi gummi gummi gummi bööörn" och vickar på rumpan

Det är gulligt, men tro mig, Eric Saade är braa mycket bättre på repeat än Gummibjörns-sången.

Bäst är att dra ur slaadden.

Sorry, Kate och Will

Men med risk för att också vara partisk, Victoria var en tjusigare brud och det är mycket roligare med galaklädsel än en oherrans massa, oherrans fula, hattar.

Sen är ett bröllop alltid ett bröllop och det var mycket vackert och märkligt intimt, trots storleken på kyrka och gästantal. Det var fint.

Om jag får klaga lite på herr Dahlstrand, så är det väl det att han har så ynkligt lite kungligt blod i sig - Varje kvinna borde faktiskt få åka öppen landå och vinka till sina undersåtar på sin bröllopsdag. Det är inte för mycket begärt.

Det tar vi i nästa liv.

Nu åter till detta liv och frukostbestyren. Det var ju en så okristligt tidig tid de valde att gifta sig på, så jag var ouppfostrad nog att fira bröllop i pyjamas.

Teknikens under och så jag

Med risk för att låta ungefär lika teknikkunnig och mossig som min mormor, om inte värre, men sent ska tech-nörden vakna och jag har äääääntliiigen lyckats med det fantastiska, oerhört svåra (johodå, jättesvåra) konststycke att .... trumvirvlel trumvirvel... ladda ner en ny ringsignal till mobilen... Från nätet via min dator!!

Med facit i hand skulle man kunna säga att det inte var direkt svårt, snarare pissenkelt. Och man skulle kunna tillägga, om man var lagd åt det lätt skadeglada hållet, att det är nåt jag kunde ha gett mig på för så där en, tja fem, tio år sedan. Minst. MEN, det säger vi inte. Vi firar istället de små framstegen i livet, tycker jag. Glädjen i vardagen.

Oooooohhhh.... så stolt och så...eh... behind my times. Kanske. Lite. Hrm.

Hur vet man att det är höst?

Jo det är väldigt enkelt; Fru Dahlstrand drabbas nämligen av sin årliga inredningsnoja.

Det slår faktiskt väldigt sällan fel. Så fort affärerna börjar fyllas av tjocktröjor, filtar, värmeljus och stövlar, så drabbas jag av akut göra-om-hemma-feber. Jag vet inte varför, men kanske är det det att man inte är inne (och vi inte ens är så mycket hemma, eftersom så stor del av tiden tillbringas i Sverige) om sommaren, men då känns alltid hus och hem väldigt ointressant och "lagom". Inga problem, vi tar oss väl en margherita och grillar lite rejäl biff på den. Typ.

Men så är då inte fallet någonstans runt månadsskiftet september/oktober. Då är det plösligt väldigt lite som är bra; soffkuddarna är för somriga, sofftyget för smutsigt, väggarna för vita, lakanen för trista, lamporna för få, värmeljusen för våriga, bordstabletterna för ljusa osv osv osv. Då är det också väldigt dåligt att vara odesperat hemmafru, för var tillbringar sin mesta tid som sådan, jo nämligen hemma!

Så där knallar jag runt och noterar. Noterar och smyger in på diverse favoritbutiker och suktar. Och suckar. Om det inte var för att jag egentligen tror att det jag drabbats av är höstens första förkylning, så skulle jag vara övertygad om att jag blir sjuk av habegär.

Den här hösten är det dessutom extra illa, för sedan typ nyår, har jag sugit på en rokad-flyttnings-karamell; Kronprinsen till kontoret, Lillgrisen till Loppans rum, Loppan till Kronprinsens rum, kontoret till Lillgrisens rum, bort med lekrummet som ingen leker i  -Och sim salabim har man skaffat sig ett tv-spelsrum/gästrum! Ett tag funderade jag på att flytta tvättstugan till köket och köket till vårt sovrum. Men det lät som lite överkurs ;-).

Hur enkelt som helst alltså... Fast alla dessa beslut, allt detta arbete; Vem ska ha en ny säng, Lillgrisen eller Loppan (Lillgrisen tar sig numera med lätthet ur sin spjälsäng och Loppan önskar sig en "full size" säng, så frågan är om hon ska få en större säng och Lillgrisen ta över hennes gamla, eller han få en ny? Decisions, decisions.)? Lillgrisen ska väl kanske inte ha ett rosa rum heller, men vad ska han ha för färg och tema? Loppan vill inte ha ett marin-inspirerat rum heller, hon vill ha lila väggar (över min döda kropp och utspillda färgburk) och om vi flyttar alla leksaker så har vi inga möbler för ett tv-rum, varken soffa eller tv...

Tja, det hör ju vem som helst att det här slänger man ihop på en helg, hur lätt som helst. Eller en  fem, sex veckor. Lagom till Påsk lär det i alla fall vara klart.

Tror jag.

Bad influence

Det är inte bra att titta för mycket på Dancing with the Stars.

Om man gör det kan det hända att man får väldans lust att släpa med sig herr Dahlstrand och börja ta danslektioner.

Herr och fru Dahlstrand har ungefär en halv tredjedels taktkänsla. Tillsammans.

Många ömma tår skulle det bli.

Ok, då

Jag tar tillbaka lite vad jag skrev, om att curling är tråkigt att titta på.

Det är lite roligare när Sverige vinner! GO SWEDEN!

Luktar det pengar?

Det är i mitten av andra perioden och det står... 7-2 till Kanada över Ryssland.

Samma Kanada som torskade mot amerikanarna (som med nöd och näppe vann över Schweitz) och som spelat helt oinspirerat ända tills nu. Mot samma Ryssland som, hör och häpna, aldrig släppt in fyra mål i en period i internationella sammanhang på 50 år.

Jag är säker på att ryssarna bara har en dålig dag.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra över vad det skulle kosta att få ryssarna att lägga sig? Kanada kan ju inte riskera att åka ut i kvartsfinalen i OS på hemmaplan, det går ju bara inte. Allt går att köpa. Så jag ser hemliga möten och svartmuskiga män smyga fram i gångarna bakom omklädningsrummen. Jag ser portföljer med buntar av sedlar, eller pengar som "åker" via hemliga konton í Schweitz till hemliga konton på Grand Cayman. Jag ser hemliga tecken och ögonkast och kanske en målvakt som plötsligt fått magsknip.

Eller så har jag sett alldeles för många dåliga filmer och ser helt enkelt bara en konstigt dålig match.

Teknisk tillbakablick

Idag skriver Annika så bra om det här med Teknikens Under. Vad mycket grejer vi omger oss med idag, och tar för givet, som inte fanns för alls så länge sedan.

Jag minns mitt första möte med internet; Det var på vintern 1994 och jag pluggade i Washington DC och var hembjuden på middag hos en ny bekantskap. Efter maten, som (eftersom jag är lagom malagningsbesatt så mins jag till och med vad vi åt - Go figure) var mellanöstern-inspirerad, så tog värden med mig och den andra middagsgästen till sin dator för att visa oss "Something really cool."

Efter mycket pipande, visslande och digitalt "pratande" (Ni som hade stenåldersuppkoppling med modem en gång i tiden vet vad jag pratar om, alla de där ljuden som lät när datorn kopplade upp sig. Eller det kanske fortfarande låter, vad vet jag, bara att nu hör man det inte längre? Jaja, så långt sträcker sig inte mitt tekniska kunnande) så kom det upp en blå skärm med en massa vit text.

"We are now in cyberspace" sa killen.

"Que???" sa jag. Inte riktigt, eftersom jag inte är spansktalande, men det var definitivt så jag såg ut.

Allt jag hörde honom säga var space, varpå jag omdelbart associerade till rymden (Den associationen hängde kvar i ett par år till, pinsamt nog. Mer om det en annan gång) och förstod ännu mindre. Jag såg framför mig planeter, rymdskepp och NASA. Den tålmodigt bekantskapen förklarade väl så gott han kunde och jag förstod fortfarande inte ett dugg, men började tycka att det var pinsamt att vara så korkad, så jag försökte se ut som att jag var helt med på noterna. Vaddå datorer prata med varandra??? Vaddå nätverk??

Sedan skrev värden in en massa text, som han refererade till, om jag minns rätt, som Hyper Text Transfer Protocol, och så öppnades en annan blå sida, med vit text, och vips så var vi tydligen i Vita Huset! Här kunde man minsan skriva kommentarer och skicka iväg och så fick man ett brev tillbaka med nåt standardsvar.

Jag var nu om möjligt ännu mer förvirrad (Hur mycket jag än skäms för att erkänna det idag. Men det gör jag ändå.). När den lilla datorlektionen avslutades med ett besök på ytterligare en annan blå sida där en massa människor lagt upp länkar (eller vad det kan ha varit på den tiden) till porrbilder så var jag liksom färdig med det där internet-rymd-nätverket.

Jag var inte det minsta sugen på nakenbilder och jag hade inte mycket att meddela mig med President Clinton om, så jag förstod faktiskt inte vad jag skulle med den där cyberrymden till.

Intressant nog träffade jag aldrig den nya bekantskapen igen heller. Jag tror inte att det hade att göra med min brist på förståelse för teknikens under, men jag kan inte helt utesluta det heller.

Skit i hörnen

Om man har målare som hemma som håller på att grejar uppe vid taket i olika rum, kan det hända att man till sin förskräckelse får se att man har en massa spindelväv i hörnen.

Det är sant. Det kan faktiskt hända.

I chocktillstånd

Times are a changing. Visserligen var DMV, som sig tydligen bör här i Charlotte, diskret undangömt i raden bland små obskyra affärsrörelser och tomma lokaler. Inte antydan till minsta "officiell" skylt. Ingen DMV skylt överhuvudtaget faktsikt, utan bara en mycket liten lapp i fönstret där det stod "Licence Plates and Registration". Man skulle lätt kunna få för sig att de faktiskt inte vill att folk ska hitta dit.

När man klev in, var det ungefär så som jag föreställer mig att det såg ut i Ryssland 1970 på vårvintern. Ett stort kalt rum med en lång (hög) disk i ena änden och en kö. Bara kö.

Inga nummerlappar och inga stolar. Inga bänkar och absolut ingen tv eller konst någonstans. Överhuvudtaget ingenting på väggarna förutom en mängd anslag angav kostnaderna för olika saker, samt meddelade att här kunde man bara betala kontant. Punkt slut.

Men kön var förvånansvärt kort (Antagligen för att de faktiskt lyckats med sin plan att framleva sin existens inkognito. Se ovan.). Och snabb. Exakt fyra minuter efter att jag klev in genom dörren blev jag expedierad av en av de karaktäristiskt otrevliga kvinnorna bakom disken (som jag förresten knappt nåddde upp till. Disken alltså, inte kvinnan. Ok jag är kort, men jag är väl ändå inte sååå kort!?).

Jag tror att förmågan att utföra sitt arbete "Ointresserat, humorlöst, med fullkomlig brist på lyhördhet samt med en attityd som inte kan beskrivas på annat sätt än otrevlig" är anställningskrav för folk som arbetar inom statliga eller delstatliga "serviceyrken" här i USA. Eller så klonar de sina anställda. I vilket fall som helst så har jag aldrig stött på någon som betett sig på något annat sätt.

En minut senare var jag i alla fall klar. Allt detta förberedande och mentala peppande för fem minuter. Pfffffhh.

Jag vill måla hela världen, lilla mamma

Jag vet inte hur slugt det är att sätta igång jättemålarprojekt en månad före jul, en vecka före den stora kalkondagen och före julgranshuggningen (jag älskar den amerikanska idén att ta in granen långt före jul, njuta av det och så slänga ut eländet på nyårsdagen och bli av med barreländet) men nu är i alla fall 2/3 gjort. Efter helgen ska 3 rum av 3 vara klara.

Och ser jag inte en målarpensel till på ett tag efter det så gör det ingenting. Jag drömmer till och med i grönt på nätterna. Undrar vad Freud skulle ha att säga om det?

Ole dole doff

Åhhh det är så svårt... Ska jag vältra mig i Halloweendekorationer eller julpynt. Ja, redan. Vill ha rött och guld och små lampor en masse i fejkiga grangirlanger (Själva huvudpersonsgranen ska dock vara på riktig. Och inte inköpt i oktober. Helst)!

Det är rea på det mesta Halloween och affärerna är fulla av julpynt. Galet tidigt och inget riktigit riktig människa julpyntar väl i mitten av oktober. Väl?

I väntans tider

Min nya bäbis kommer inte med storken, men med UPS. "Out for delivery" är den. Tur att köp-graviditeter inte är så långa.

In the jungle, the mighty jungle

Idag var Loppan och jag och hälsade på hennes nya fröken och besökte nya klassrummet. Här byter ju barnen både fröken, klassrum och klasskamrater varje läsår, så det var mycket nytt.

Fröken verkade rar och trevlig förutom den egenheten att hon verkar ha en liten besatthet av afrikanska djur och safari. Hennes klassrum är inrett med fullt av tecknade vilda djur på väggarna, en liten hörna komplett med (fusk)palm- och (fusk)gräsdekorationer OCH samtliga av barnens stolar är inklädda med djurtryck, av typen giraff- och leopardmönstrat. Jag frågade lite försynt om det var så att årets första tema var typ "Vilda djur", men så var icke fallet. Hon bara gillar det och deklarerade stolt att hennes mamma sytt samtliga stolskydd. Jaha så trevligt, jag tycker det ser förfärligt ut, vad säger man liksom?

Jag gluttade in lite i de andra ettornas klassrum, som samtliga såg mysiga och ombonade ut och undrade i mitt stilla sinne vad det är för fel på bokstäver och siffror i glada färger som dekorationer?

Nåja, smaken är som baken och jag jobbar stenhårt på att inte ha förutfattade meningar om en människa som vill tillbringa sina dagar på en konstgjord safari. Det skulle ju faktiskt kunnat ha varit värre, hon kunde ju varit iklädd leopardmönstrat hela hon själv också, och DÅ hade jag blivit riktigt orolig...

Konsten att lite snabbt välja skola

Kronprinsen går i en skola/dagis 3 dagar i veckan, där Loppan också gick innan hon började riktiga skolan. Han trivs bra och jag har trivts väldigt bra med själva skolan också, den är relativt liten och alla lärare känner alla barn. Frid och fröjd.

Förutom att Elias precis bytt fröken. Igen. Nu har han haft fem (5) fröknar på ett drygt år och det börjar kännas lite mycket. Den fröken som just slutade var jättebra, och den fröken som Mathilda hade förra året, som alltså undervisar 4-åringar i sk Pre-K (förberedande skolklass kan man väl kalla det för) var jättejätte bra också och det har väl varit lite det som hållit mig kvar, alla lärarbyten till trots. Det och det faktum att lillgrisen ska börja där, två dagar i veckan, till hösten, och att det har känts bra att ha båda barnen i samma skolan det år som Elias har kvar.

MEN. Så fick jag reda på att tre av de barn som gick i Elias klass just slutat och flyttat till en annan förskola som ligger fem minuter ifrån där vi bor. Det är också en privatskola, så de tar barn från 3 år och upp till 12 tror jag. Det är samma kedja som vår närvarande skola, samma läroplan etc, och jag hörde mig för där förra året när vi flyttade hit, men då var ju Elias för liten att börja, så det var inget alternativ tyckte jag då. Nu däremot, med alla lärarbyten som varit och den allmänna "orolighet" på den nuvarande skolan som jag känt de senaste månaderna (Jag har kommit fram till att vad jag tror att det är är att rektorn inte är omtyckt av lärarna, så de slutar. Jag tycker att rektorn är bra, men det är ingen harmoni i skolan som sådan.), så bestämde jag mig för att titta på den andra skolan. Det är ju ett rätt rejält manfall på barn (på en klass av totalt 9 barn så är ju 3 ganska många. Hur många är det, herr Dahlstrand ;-)?) och dessutom så ska antagligen den jättejätte bra pre-K läraren också sluta (hon ska göra klart sin masters examen i childhood education), så det blev verkligen droppen som fick bägaren att rinna över.

Ska bara titta lite och jämföra. Intalade jag mig själv när jag åkte dit. Jag tycker nämligen inte alls om att göra slut med nånting invant, jag får ju så vansinnigt dåligt samvete. I alla fall. Knappt 45 minuter senare kom jag ut därifrån och hade bestämt att Kronprinsen flyttar dit den 1 april.

Vilken skola och vilken jämförelse! Jättefina lokaler, ljust, ordning och reda och med mycket av barnens teckningar och arbeten på väggarna.
Den stora skillnaden är framför allt att de har ett väl utarbetat akademiskt program, även för 3-åringarna, där det är "skoldag" mellan 9 och 16. Det är skoluniform och det är veckoläxor (och innan nån drar den stora sucken, så bestod veckans läxa av att rita och läsa om vårblommor, inte allt för betungande.). Samtliga 3 & 4-åringar de har nu kan skriva sina egna namn, räkna till 20 och känner igen de flesta av alfabetets bokstäver. Det kan ju låta lite hysterisk, men det är givetvis fullt av utrymmen för lek också, jag är inte så överdrivet ambitiös att jag ser framför mig Kronprinsen på universitet när han är 12 direkt. Men, jag är 100% övertygad om att vikten av att ta tillvara på barns lust att lära sig. Efter barnens egna förutsättningar. På rätt sätt. Utan press. Utan betyg givetvis. Barn vill veta, de vill lära sig - Och de gör det om möjligheten finns. Och det gör den på den nya skolan.

Dessutom åker förskoleklasserna lite räkmacka på skolbarnen (Totalt har skolan ca 100 barn, varav ca hälften är förskolebarn) för eftersom det finns en massa speciallärare redan på plats där, så får även de mindre barnen ha musik, bild, dator, spanska och biblioteksbesök schemalagt varje vecka och de erbjuder dessutom privatlektioner i piano, dans (Ha! Äntligen kanske kronprinsen kan få dansa ballett. Tänkte inte på det ;-)), karate, fotboll och gymnastik. Det finns dessutom en pool där barnen får bada/simma varje dag under sommarmånaderna. Och de kostar i princip lika mycket som den nuvarande skolan gör, där inget av detta erbjuds. En no-brainer tycker då jag.

Men nu återstår det jobbiga; Att åka och tala om för det sjunkande skeppet att ytterligare en råtta hoppar av. Fast riktigt så illa är det ju inte - Sven ska ju fortfarande börja där till hösten (jag tror då inte att 1 1/2-åringar behöver så där vansinnigt mycket akademiskt faktiskt. Där blir jag glad om de lär sig sitta ordentligt på en stol, dela med sig och så småningom kissa på pottan. Jag har så små krav ;-)) så även om de mister en råtta, så får de ju en lillgris i utbyte. Och det är inte det sämsta, minsann!