Sök och du skall (inte alltid) finna

Jag gräver runt lite i besöksstatistiken och upptäcker att det är förvånansvärt många som hamnat här i västerled när de letat efter "baddräkter för stora magar". Just de besökarna tycker jag lite synd om, för det enda som finns skrivet om baddräkter för stora magar, är att jag också letade efter sådana, när jag var gravid med kronprinsen 2005. Och att jag aldrig hittade någon.

Så här finns tyvärr ingen information om baddräkter för varken stora, eller små för den delen, magar. Men lämna gärna en kommentar, ni som letar, om ni hittar något bra någon annanstans, så kanske de som hamnar här nästa gång slipper leta förgäves :-).

I övrigt är det tydligen också några som ville veta vad tidsskillnaden är mellan Houston och Stockholm, och där kan jag hjälpa till i alla fall. Det är sju timmar, dvs Houston är sju timmar efter Sverige och ligger därmed på central standard time (en timme efter New York och östkusten).

Tillsist var det dels nån stackars som sökte efter "fastande" och det kan jag inte heller hjälpa till med för det verkar så hemskt och hungrigt att jag aldrig prövat, och dels någon som letade efter "18"... tja, där måste jag nog ha lite mer information. 18 vaddå? Karat? Datum? År?

Nu ska jag nog ta och se efter hur många stackars besvikna sökare i cyberrymden som fått läsa om mat, när de egentligen letade efter "mat och porr". Det brukar vara en liten samling ;-). Jag vet inte exakt vad de är ute efter, men kan rekommendera filmen "9 och 1/2 vecka" för lite inspiration på den fronten...

Ode till hösten

Idag fick vi en första försmak av höst här i västerled - Närmre 12 grader (bara) i morse och det blev inte varmare än dryga 22 grader på hela dagen och luften var klar och torr. Helt enkelt fantastiskt lööööv(haha)li!

Hösten är min absoluta favoritårstid, framför allt tiden mellan Halloween och Jul - Jag tror att jag njuter av den varje dag nästan, det finns så mycket att pyssla och pula med och nästan allt pul är av det roligare slaget. Nu när julstädning känns lite omodernt och allt... Fast det är klart, som äkta hemmafru får jag nog ta på mig förklädet och gno lite extra ;-).
Vilken sorg jag kände de fyra år vi bodde i Houston, där det liksom bara var varmt hela tiden. Visserligen lite mindre varmt ju närmre jul man kommer, men dock varmt nog att vara förfärligt ohöstigt. Det är svårt att kura upp sig framför brasan och tända ljus när det är 32 grader ute och man går i flipflops.

Men nu går vi mot bättre tider: Löven håller så sakta på att göra sig redo för färgbyte, affärerna dignar av höst-/halloweenpynt och trots allt växthusklimat så ska det bara bli svalare och skönare. I dag köpte jag två krukor med djupröda krysantemum att ha vid dörren, för pelargoner känns så sommar (de får bo på baksidan istället), och Hello små söta fågelskrämsgubbar, höbalar och pumpor, here I come!

Weather junkie

Modern teknologi:
Jag sitter i sängen, barn och make sover, med datorn i knät och tittar på KPRC, den lokala tv-stationen vi alltid tittade på i Houston, och följer deras sändningar live på nätet om Ike.

Snart är jag nog den ända som tittar på dem, för just nu är 350.000 utan ström där nere, och det är märkligt intressant att kunna följa detta på lagom behörigt avstånd och utan oro för hus och hem.

Jag vet i alla fall vad jag ska göra i natt. The weather junkie has spoken.

Ike

Det är verkligen dagen för remembrance idag. Inte nog med att det är 11 september, nu är orkanen Ike dessutom på väg rakt mot Houston och jag får jordens flashback till orkanevakueringar...

Jag är orolig för våra vänner som är kvar där, men samtidigt är jag så lycklig över att slippa bekymra mig för orkaner. Ännu en anledning till att jag är glad över att ha lämnat Houston. As if I needed another one.

Back to school

Kort sjukdomsstatus: Prinsessfebern är lägre men närvarande. Inget lite alvedon inte kan råda bot på. Prinsrosslet verkar vara på bättringsvägen. Skulle kunna bero på den ansenliga mängd hosmedicin han inmundigade under natten, men det lär väl visa sig.

I dag börjar skolan för båda barnen. Visserligen bara med 45 minuters besökstid för att hälsa på fröknarna och antagligen överösa mamman med den sedvanliga massa n av papper och information. Gånger två nu då också. Med feber och krax kan det ju bli riktigt kul. Jag tror att vi tassar dig, sticker in huvudet och säger hej, rofar åt oss pappersexicisen och därefter snabbt åker därifrån för att trösta "oss" med en glass i värmen. Sedan börjar allvaret på riktigt i morgon. Även för mamman, som ska lämna TVÅ barn och därmed göra TVÅ lunchväskor, packa TVÅ ryggsäckar och se till att TVÅ barn kommer i hyffsat rent och helt skick till respektive klassrum. I tid dessutom. Ack och ve, det kan bli riktigt intressant. Punktlighet brukade aldrig vara något problem innan jag fick barn, men nu tror jag inte att det ordet finns i mitt vokabulär längre...

Dessutom vet jag ju vad jag ska ägna de nästkommande dagarna åt, eftersom varje skolår börjar med att varje barn ska ha med sig en "jag och min familj"-poster, med lite foton och grejs. "Let your children participate in this exercise and help decorate" står det också, vilket då omedelbart varje slug förälder förstår innebär att det inte på något vis är menat att barnen själva ska sitta och klistra och klippa detta colage, utan det är vi (i 99% av fallen mammorna) som ska göra det och så kan barnen kanske tänkas kladda lite i nåt hörn. Och så blir det en sjuk tävlan om vilken mamma i klassen som är mest kreativ och därmed bryr sig mest om sitt barn... Varpå alla andra mammor får ångest och mindervärdeskomplex. Jaja, jag har ju tre tidigare års vana på detta, så det är ju bara att börja framkalla lite foton och ta fram sax, klister och scrapbooking-kittet.

Orkanen Dean och Lille Skutt

Jag är jordens sucker för skrämseljournalistik - suger i mig alla farligheter som en liten svamp, blir stressad och går sedan in i Lille Skutt-mode, dvs vill bara krypa in i min stubbe, helst under sängen, blunda hårt och knapra morot(skaka). Men till och med jag är lite skeptisk till de hysteriska rapporter som tv-nyheterna nu roar sig med med anledning av årets första riktiga orkan, Dean, som fn förpestar livet nånstans i östra Karibien. Den KAN ju komma till Houston och det måste vi nu ägna varendaste liten nyhetssändning (lokala nyheter då, men det är ju vad det mesta är.) åt i en väldans massa dagar här framöver.

Och visst, den KAN komma på oss, det är definitivt möjligt och ingen vill väl det och definitivt inte jag, som tillbringade 36 surrealistiska timmar i bilen på en resa som borde tagit 4 för två år sedan, men måste vi börja tanka bilen, sätta upp playwood och köpa vatten redan IDAG, 6 dagar typ i förväg? Och vad är det med de här galna amerikanarna emellanåt, så fort de hör ordet "prepare" börjar de bunkra toapapper, vatten, ägg, tonfisk och mjök helt hysteriskt. Slutsatsen måste ju bli att alla tänker laga tonfiskomeletter -på VAD? Om elektriciteten inte funkar sitter man ju liksom där med sina tonfiskburkar, sura mjölk och salmonellasmittade ägg och ser lagom glad ut. Det är väl då man behöver allt toapapper antar jag... Eller så får alla jätte stressmage och IBS på kuppen, jag vet inte och är inte säker på att jag vill veta :-/.

Själv håller jag fast vid min slutsats från förra gången (Rita): If the shit hits the fan, finns det bara en sak att göra och det är att evakuera. Jag tänker INTE sitta i mitt garage, sugande på ett ebolaägg, undrande om taket flyger av. Inte heller tänker jag sitta i ett hus utan luftkonditionering i 35+ gradig värme med två små barn. Som dessutom, som om inte det vore illa nog, varken äter ägg eller tonfisk. Eller någon annan form av konserv heller, det ska fan till att ha barn som är petiga med maten när det är orkan. Näpp, visar det sig att det kommer en monsterstorm på oss blir det Dallas igen. Men den här gången åker vi baske mig tidigare. Hellre sitter jag ett par dar extra och vilar mig, än fastnar i köer ute i bushen och får räcker-bensinen-tänk-om-vi-fastnar-här-i-skogen-ångest.

Dessutom ska jag faktiskt åka till Las Vegas på Onsdag på min första barnfria semester på över fyra år och dricka paraplydrinkar, spela bort en tia eller nåt och framför allt SOVA, så jag har inte TID med några orkaner, så det så.

Nej nu börjar nyheterna igen, bäst att se om de har kommit på nåt nytt att oroa sig över under reklampausen. Jag menar, tanka bilen och bunkra vatten kan väl nästan vem som helst, men tejpa skorstenen eller så, innifrån, DET är nånting att bita i för riktiga Lille Skutt proffs!

Fredag i hemmafrulivet

I dag var det glassar-fredag i hemmafrulivet. Först var jag visserligen tvungen att klara av prinsens 2-års läkarbesök (Där i princip intet nytt under solen uppdagades, prinsen är frisk som en nötkärna, beter sig som en exemplarisk 2-åring och är precis lika kort och lagom tjock (ehm) som sin mor. Rund, go´ och söt som socker. Åtminstone enligt hans mamma.) och så blev det en tripp till Costco för att fylla kylen med bl.a mjölk i storpack. Men där tog de husmoderliga uppdragen slut för dagen, tack och lov.

Lunch avnjöts med medmamma, och tillika god vän, på favoritstället Mission Burritos. Det var dock i varmaste laget för barnen, och lekplatsen var rätt blöt efter allt regnande igår, så vi beslöt oss för att åka hem till oss för en avslutande lek- och kaffestund. Barnen lekte exemplariskt självständigt och förvånansvärt konfliktfritt, så det blev tid att avhandla både det ena och det andra i vuxenlivet för oss. Sådant är livet för hemmafrun, it´s a dirty job, but someone´s gotta´do it...

Ikväll blir det köttbullar och potatismos till middag. För de små. Maken ska iväg på "pappa-kalas"(=pokerkväll), så jag tröstar mig med sushi. Bäst att sätta fart

En gummiflotte någon?

Det regnar fortfarande och nu måste jag alldeles snart ge mig ut och hämta barnen på dagis. Eller ut och ut, jag ska gå ner till garaget och sätta mig i bilen, öppna garageporten och sedan köra till downtown där jag ska köra in i garaget, öppna bildörren och gå in i byggnaden. Summasumarum ska jag alltså inte tillbringa en sekund utomhus i regnet. Jag är bortskämd.

Men faktiskt är det inte regnet i sig som gör mig olustig, det är det faktum att det har regnat typ en decimer bara idag och alla vägar är smått översvämmade och de stora bayouerna sjuder av forsande vatten. Och alla utom jag kör som idioter. Jag, å andra sidan, kör då fullkomligt lugnt, sansat och förberedd på det värsta. Jag är ju min fars dotter, remember, som från första övningskörningen fått inpräntat att "alla andra är idioter i trafiken". På tv visar de fullt av översvämningsbilder från tunnlar och vägar och jag VET att det är skrämseljournalistik på högsta nivå, att avbryta alla ordinarie tv program hela långa dagen och rapportera om högt vatten timme ut och timme in, och ÄNDÅ köper jag hela konceptet och är livrädd för att hamna med bilen i en stor pöl som visar sig vara typ två meter djup.

Fnys år mig själv. It´s a djungle out there, but someone´s gotta do it. Jag återkommer med vidare rapporter om mitt farliga liv...

Regn

Det är sant. I Texas är allting stort. När det är soligt och varmt får man värmeslag, och när det regnar, som idag, regnar det alldeles kolosalt. Det är skymningsljus ute och höststämning. Jag får lust att börja tända brasor och kura upp mig i soffan med tända ljus och en kopp te. Tills jag inser att det också är 28 grader varmt ute. Urk. Ljus, te och tända brasor får packeteras ihop med täckbyxorna i väntan på bättre tider.

Istället borde jag jobba. Hårt, för barnen är på dagis och jag har fruktansvärt mycket att göra. Men jag blir lat av regn och får ingenting gjort. Jag tror jag roar mig med att gå och sätta på en tvättmaskin, DET brukar ju alltid pigga upp...

Housewifing

Nu har jag varit en riktigt duktig housewife i en timme nåt sånt... Vikt ren tvätt, strukit lillprinsens fem skjortor (de är än så länge så små, och kortärmade, att det faktiskt inte ens känns betungande) och hängt upp alla kläder som låg slängda i prinsessans rum (Och nej, jag hävdar fortfarande att 20 klänningar omöjligt kan vara för många... När ens dotter ENDAST och alena vill ha på sig klänning. So much for all the shorts I bought.). Avslutade med att rensa ut gammalt smink och gamla krämer ur badrumskorgen och funderatdeöver hur det kommer sig att det som hamnar på botten av korgar alltid ser äckligt ut, vare sig det är det eller inte. när andan tröt, konstaterat att jag inte orkar rensa i min garderob. I dag heller. Så jag stängde dörren. Out of sight, out of mind.

Sedan läste jag Linda Skugges blogg bok och konstaterade att hur duktig skribent hon är, verkar hon ha drabbats av akut Martha Stewart komplex. Jag får också den sjukan med jämna mellanrum, och det är svinjobbigt. Eller så är Linda helt enkelt bara enormt mycket bättre än mig på att multitaska, prioritera och få tummen ur.

Halloweenfeber

Äntligen, äntligen är Mathilda så gott som frisk på alla sätt och vis. Fläckarna bleknar för varje dag och nu ser hon mest ut som om hon haft riktigt svåra fall av akne på låren, som lämnat ärr. Fast det är förstås inte ärr, utan mer som blåmärken nästan och har de bleknat överallt annars så bleknar de med största sannolikhet även här vad det lider. Det är i alla fall så roligt att se att lillskruttan är pigg igen. Ingen feber och inget kli, och prinsessan Dahlstrand är tillbaka till sitt gamla vanliga, glada, jag.

Mamma Dahlstrand å sin sida känner sig lite mör. Det har varit lite si och så med nattsömnen när Mathilda varit sjuk; Hon har vaknat ofta och skrikit och jag har sovit sämre på det stora hela, därför att jag velat gå in och kolla henne varje gång hon skriker. Det är fasligt vad fort man lägger av sig med att vara vaken på nätterna, kan jag ju konstatera. När man ammar så där varannan timme i början så är man ju uppe väldigt mycket när alla andra sover, och jag minns att jag efter ett tag inte tyckte att det var så hemskt att vara vaken vid tre-tiden på nätterna, visst var jag lite trött, men det blev liksom en vana och man hade inget val direkt. NU däremot, är det en helt annan sak. Eftersom Mathilda vanligtvis sover hela nätterna så har ju jag också börjat göra det, och nu har inte det minsta lust att vara vaken och uppe vid tre, det känns hur sömnigt och "mittinatten" som helst. Vi har nog alltid varit lite bortskämda med att Mathilda sovit bra, redan som pytteliten, åtminstone när man hör andra föräldrar som berättar. Så jag ska inte klaga, det var en vecka och det kan jag ju faktiskt härda ut. Vilket jag nu gjort och i morgon är det lördag och alltså har herr Dahlstrand babyduty i natt och jag får sova. Vilket hårt liv jag lever ;-).

Jag har också drabbats av Halloween-pynts-längtan känner jag. Av nån anledning trodde jag att det skulle gå så bra utan en massa pynt, ända tills vi så smått bestämde att ha nån form av Halloween-knytkalas hos oss i morgon och då kändes det genast mycket roligare att pynta. Spindelnät (med tillhörande spindlar förstås) har därför inhandlats, tillsammans med en häxljuslykta samt en otroligt ful plysh häxpumpa som gungar och sjunger en rock Halloween-sång. Den är faktiskt så hemsk (hemskt ful då alltså, inte rädd hemskt) att den är rolig och Mathilda fullkomligt älskar den! Hon rockar loss och tvistar när den sjunger och skriker av irritation när sången tar slut och försöker trycka igång den igen. Så det var väl värda pengar. Sist men inte minst inhandlades förstås godiset! Jag måste säga att jag är stolt över mig själv, med tanke på att de började sälja Halloweengodis typ i slutet av augusti, som inte köpt nånting förrän nu. Det är nämligen vääääldigt lätt hänt att man måste köpa lite, "för att vara i god tid", som sedan "magiskt" försvinner långt före Halloween, varpå man naturligtvis måste köpa mer. Di är inte dumma, di där handlarna, di vet att människan är vek. Och speciellt jag då. Utom i år! Med bara en dag kvar så får jag ligga i värre än den värsta godisautomat om jag ska hinna sätta i mig allting, och eftersom risken då skulle vara överhängande att jag missar min dotters första trick-or-treat:ande eftersom jag skulle ligga hemma och kräkas, behärskar jag mig utan allt för stora svårigheter ;-).

Det svåraste i hela Halloweenekvationen är då vädret. Det sitter liksom i ryggmärgen att det ska vara höstkyligt och mörkt, med prasslande höstlöv, när det är Halloween. Inte 30 grader varmt och utan ett gult löv så långt ögat kan nå. Visserligen är det mörkt tidigt, men det är väl det enda som känns normalt. Inte kan man väl påstå att det känns som om julen är mindre än två månader bort. Hu!!

Roseola=prickig, men smittfri

Kort prickig uppdatering:
Även doktorn tyckte att det var tredagarsfeber, som heter "Roselola" på engelska. Mathilda är fortfarande prickigare än prickigast, framför allt på bål och rygg, men även lite i ansiktet, och det kan hon fortsätta vara i upp till en vecka innan det bleknar bort. Som tur är smittar hon inte (hurra, hurra, hurra!!) längre, så hon får vara i skolan. Jag ringde dem och frågade för säkerhets skull, jag kan ju just se alla andra föräldrars miner när det står ett prickigt barn mitt ibland dem, men de sa att det var ok, så länge doktorn sagt att hon inte smittade. Och det var skönt, för prickig eller inte så är prinsessan väl tillbaka till sitt vanliga pigga jag och då är det bra att hon har nånting annat att göra än att sitta inne med mamma. (Man skulle ju kunna tänka sig att mamma gick ut med sin telning också, till parken tillexempel, men se näe, inte alls när det är över 30 grader varmt och superfuktigt. Det är bara inte kul för nån!)

I vilket fall som helst så verkar prickarna inte besvära Mathilda alls, de kliar inte och gör inte ont. Hon är med andra ord precis som vanligt och hade en bra dag i skolan, även om hon bara sov i 35 minuter och därför var osedvanligt trist och kinkig framemot seneftermiddagen. Vi var hemma hos en kompis och lekte och Mathilda bestämde sig helt sonika för att var den gnälligaste prinsessan av alla. Hon skrek i högan sky bara lilla I ens kom i närheten av henne (Och I som tycker mycket om att kramas och pussas, hade absolut inget för sina försök) och sedan var det bara att sitta i mammas knä som gällde. Nåja, jag hade ju ganska trevligt och barnen också, var och en på sitt sätt och Mathilda mest när I befann sig i andra änden av rummet.

Äter krokodiler pommes frites?

I dag var vi iväg på lite miljöombyte. Jag tycker om att bo där vi bor, men ibland blir jag bara SÅ trött på att se samma gator och hus dag in och dag ut. Det har ju tyvärr visat sig att Texas, i alla fall runt Houston där vi bor, inte är speciellt kul eller vackert att åka runt i, i alla fall om man är van vid naturen på östkusten, eller i Sverige för den delen, som ju är omväxlande med kullar, berg, skog och fält. Här är det platt. Punkt slut. Det är platt och det är tja, vad är det, grönt? Det är lite fält, mycket "bara gräs" (hagar kanske?) och det är fula hus, fula shoppingområden och mycket motorväg. Dessutom är det varmt, inte att förglömma. Det är helt enkelt inte särskilt uppmuntrande för själen att bege sig ut på upptäcksfärd, något som både Claes och jag saknar mycket.

Men skam den som ger sig, i dag hittade vi i alla fall till en state park bara en knapp timme om ens det, söder om stan dit vi begav oss, tillsammans med våra grannar på en utflykt. Det var visserligen platt och fult på motorvägen dit, och platt även i "parken", men där var det slut på det tråkiga. Det var fina promenadvägar runt en massa träskmark och små sjöar, där det var gott om fåglar och krokodiler (!). Det satt stora varningskyltar uppsatta överallt om att man skulle hålla ordentliga avstånd om man mötte en krokodil att man inte fick mata dem, eller bada (som om man skulle ha velat bada i stillastående algvatten där det bor krokodiler... Men vem vet, det finns säkert galningar där ute som tycker det är höjden av semester, vad vet jag.).

Trots att varenda liten (och stor) trästock som låg i vattnet såg ut som en krokodil, var det tunnsått med sådanade just idag verkade det som. Vi såg faktiskt tre små bäbiskrokodiler vid olika tillfällen som låg och solade sig, men de stora "roliga" krokodilerna lös med sin frånvaro. Okej, jag hade väl inte jättelust att det skulle komma en bamsekrokodil promenerande över stigen precis vid mina fötter, men det hade ju varit kul att få se en på så där halvnära avstånd. Bäbiskrokodilerna var väldigt söta, men så värst krokodilläskiga var de just inte. Vi knallade i alla fall runt där i över tre timmar och när vi kom tillbaka till bilen var jag övertygad om att vi måste ha gått minst flera mil eller nåt, så länge som vi varit ute, fast enligt kartläsar-Claes hade vi visst bara gått en knapp halvmil... Återigen glömmer man bort att det ju inte går så där jättefort frammåt när Mathilda får vara med och bestämma takten. Nu var vi ju inte där för att bedriva fettförbränning och motionera, och det var väldigt skönt väder, så det var skönt bara att ha fått vara ute så länge.

På väg hem från vår utflykt stannade vi på Applebee´s, vår favoritrestaurang som ÄNTLIGEN har öppnat några ställen i Houston. Tyvärr hade väl inte den restaurangen vi var på idag en av sina bättre dagar, det var mycket halvslarv och bortglömda grejer. Jag var lite missnöjd så där i smyg, eftersom det är typiskt mig att vara missnöjd över grejer men inte riktigt göra nånting åt dem (note to self: Det är dags att börja jobba lite på det, hörru´) och satt och muttrade surt emellanåt. Herr Dahstrand däremot, som är en driftig man (gissa varför jag gifte mig med honom ;-)?) kallade till sig restaurangchefen och räknade sedan mycket artigt, men målmedvetet, upp alla små problem vi haft under middagen och lyckades på så sätt få ner notan till, fråga mig inte hur han bar sig åt, noll dollares. Gratis middag för fyra (och en liten Mathilda-måltid) med förrätt och efterrätt och alldeles gratis! Som om vi inte redan hade haft en trevlig dag, blev dagen genast ännu bättre :-).

I kväll hyrde vi en film och tittade på "Supersize me", en dokumentär om en kille som lever på BARA Mc Donnald´s mat i en månad och konsekvenserna av detta. En mycket bättre film än jag hade trott, om än förstås dragen till det extremt överdrivna, men han hade en poäng med hur snabbmat och framför allt fel mat håller på att ta död på USA. Av de barn som föddes år 2000 räknar man med att 1 av 3 kommer att utveckla överviktsdiabetes! Det är helt sjukt!! Nu tror jag väl i och för sig att det går att äta på Mc Donnald´s nån gång i bland utan att få diabetes och dö, men det är nog verkligen med betoning på ibland. Framför allt så är det ju det att alla portioner är så stora. Om man beställer en "super-sized" pommes frites och den största läsken, så får man i sig nästan en 2-liters flaska läsk och ett kvarts kilo pommes frites. Och det kan knappast vara nyttigt, oavsett hur sällan man äter det. Det absolut mest bisarra i hela filmen var dock ett "experiment" han gjorde där han la en massa olika MCD hamburgare, en pommes frites, en vanlig, hemmagjord, hamburgare samt vanliga pommes frites, som man får på restaurang, i olika glasburkar och sedan lät dem ligga där. Maten ruttnade ju så småningom i allt mer totalt vidriga former (även om det tog över två veckor för Big Macen att börja få mögel på brödet) allt eftersom veckorna gick. All mat utom Mc Donnalds pommes frites. När någon av misstag råkade slänga ut dem efter typ tre månader såg de EXAKT likadana ut som de gjorde när han la ner dem i burken!! Hur absolut vansinnigt vidrigt är det? Vad stoppar de i sina pommes frites egentligen måste man ju fråga sig? Jag vill inte alls bedriva nån sorts anti-Mc Donnald´s propaganda här, men allvarligt; Jag fick total avsmak för att någonsin mer äta deras pommes frites efter att ha sett det där (även om man aldrig ska säga aldrig), och jag tycker ändå att de är bland de godaste pommes fritesen som finns (även om jag vanligtvis inte brukar äter dem ändå). Ugh, ugh är allt jag har att säga om det!

Att tiga eller tala och en kväll med många tal

Dagens fråga: Ska man påpeka när man tycker att en annan mamma gör nånting galet och vad ska man i sådana fall säga? Och hur ska man säga det?

Bakgrund: Väninnan K har precis satt lilla A (13 månader) på dagis. Detta plågar henne så till den milda grad att hon vägrar att kalla det för dagis, utan säger att A går i "kyrko-skola". Denna första vecka, som var den första, har hon dessutom gråtit varje dag hon lämnat A (som inte gråtit) och sedan återkommit till dagiset säkert fyra gånger per dag för att "make sure everything is allright". Just den biten har jag väl lite försiktigt försökt säga kanske inte är helt lyckad, eftersom lilla A blivit väldigt orolig och gråtit varje gång hon kommer, och framför allt, går. Inte för att jag inte förstår hennes behov av att kolla läget, men för att jag som gammal dagisfröken vet att man i det läget faktiskt gör mer skada än nytta, när allting är så nytt. Men, men det är ju inte mitt barn och inte heller min ångest, så därför har jag mest försökt vara uppmuntrande och stöttande när hon har tyckt att det känns jobbigt.

Så till dagens fråga: I morse ringer K till mig vid nio-tiden och berättar att de haft jordens jobbigaste natt, lilla A har kräkts hela natten och hela familjen har sovit illa. Dessutom har hon jordens jobbigaste dag framför sig med en massa möten och jobb. "Oh no", säger jag, "Are you going to be allright with work today then, can you reschedule your meetings?" (K har eget headhuntingföretag tillsammans med sin syster och kan därför styra sin arbetstid ganska fritt). "Oh, that´s no problem", säger K, "I just dropped A off at the school so I´m all set to go." Här har alltså lilla A kräkts hela natten och klockan 8.30 nästa morgon är hon på dagis!? Detta gör mig otroligt upprörd, framför allt för lilla As skull, har hon kräkts och sovit illa så mår hon nog betydligt bättre hemma än på dagis, men också för att man bara inte tar ett sjukt barn (och framför allt inte med maginfluensa) till dagis, hur kul tror hon att de andra föräldrarna tycker att det är? Men hur säger man nånting utan att 1) låta som besserwisser-"jag-är-minsann-så-duktig"-supermamman som aaaaldriiig skulle göra så minsann och 2)få henne att känna sig som en dålig mamma? K är nämligen inte alls en dålig mamma, utom möjligtvis i den här frågan ;-). Vi är rätt olika som föräldrar, men det är inget snack om att hon verkligen älskar lilla K. Jag tror inte att jag skulle reagera så där jättebra om det var omvända roller och K hade nånting kritiskt att säga om något som rör Mathilda, jag skulle nog bli rätt sur. Inte för att jag inte tror att jag kan göra några fel, jag är övertygad om att jag nog gör minst ett par varje dag, men för att det är så känsligt det där med hur man är som mamma. Å andra sidan hade jag nog, fast jag blivit lite sur, nog ändå tagit till mig ev. kritik om det var befogat och framför allt om det gällde nånting jag gjorde som inte bara påverkade Mathilda, utan även andra barn (och föräldrar). Men som sagt, jag kunde inte komma på vad jag skulle säga, om jag alls skulle säga nåt, och vi bytte ämne och ingenting blev sagt.

I dag var det också dags för den första valdebatten och jag får väl lov att slänga in några av mina "five cents worth" av politiska åsikter: För det första måste jag ju erkänna att jag tycker att det är fruktansvärt roligt (intressant roligt då, inte ha ha roligt) att titta på debatter. Och extra intressant är det förstås i årets val, eftersom det är så tight mellan Kerry och Bush. Jag kan inte med Bush, jag kan med en hel massa av vad republikanerna står för, men jag kan inte med varken Bush som person och framför allt inte de människor han omger sig med och den sorts politik de vill bedriva. Jag kan inte påstå att jag haft så särskilt varma känslor för Kerry heller, för han har då verkligen inte framstått som nån särskilt stark och driftig presidentkandidat. Inte så att han varit svag heller, men han har bara inte varit nånting alls, han har bara varit och det är inte nog om du vill bli president. Men ikväll måste jag nog säga att Kerry slog knock-out på Bush, han mutade in honom så fett i ett hörn där han bara kunde stå och upprepa sig själv, medan Kerry inte tvekade en enda gång över vad han skulle säga. Vilket jag då tycker var bra, eftersom jag verkligen tror att världen skulle bli bättre om Bush försvann. Den sortens utrikespolitik som hans "gäng" ägnar sig åt är livsfarlig och inte trygg för någon, allra minst amerikanarna själva. Inte nog med att den här regeringen gör sig impopulära och halvt osams med resten av världen, men de håller också på att till viss del urholka själva stöttepelaren som USA är byggt på, själva den stöttepelaren som de säger sig slåss för; demokrati och frihet. Det är inget tvivel om att terrorism är ett reellt hot mot USA och att terrorister måste bekämpas, men frågan är om de ska bekämpas på bekostnad av inskränkingar av individens frihet, på bekostnad av att man plötsligt frångår rättssystem där man har rätt till en opartisk rättegång och ingen är skyldig tills dess man funnits skyldig av en domstol, genom att uppmana till angiveri, jag tror inte. Jag kan inte påstå att allt är fel, jag är övertygad om att ska man bekämpa terrorism på hemmaplan så kommer folket till att måsta göra vissa uppoffringar, det gäller oss alla, men jag är lika övertygad om att terrorism och fanatism inte ska bekämpas med samma medel som terroristerna själva förespråkar. Det är tillsist inte heller inget tvivel om att alla soldater, må de vara amerikanska eller polska eller vad som helst, som befinner sig i krig ska stöttas på alla sätt och vis. Det är inte de som har beslutat om att de ska befinna sig där de gör, utkämpandes ett krig som de inte var med och bestämde om. De lyder bara order och för det ska de ha all ära. För mig är bara inte uttrycket "support our troops" synonymt med "support President Bush."

Lördag i västerled

Så mycket för Ivan, orkaner och tropiska regnväder: Det kom inget regn på torsdagen, det kom inget regn på fredagen... I dag regnade det i en kvart. Nu skiner solen. Jag skulle kunna säga "I told ya´"...

I går hade i alla fall herr Dahlstrand och jag myskväll alldeles på egen, ensam hand. Vi hann med både god middag (med god, STOR, biff) OCH film - det var nästan så att man glömde bort att man hade barn där ett tag ;-). Vi såg "Wimbledon", vilket visade sig vara en riktig myspysfilm. Även maken tyckte att den var riktigt ok, så det måste ju göra att det inte bara är en tjejfilm. Till min förvåning tyckte jag även om Kirsten Dunst, vilket jag inte riktigt gjort tidigare, så även det drog upp betyget lite. Som de flesta "feelgood" romantiska komedier så var den ju visserligen totalt förutsägbar, men det gjorde ingenting, jag lämnade biografen med ett leende på läpparna och en varm känsla i bröstet. Så den rekomenderas verkligen!

Trots vårt "gedigna" kvällschema, hämtade vi Mathilda hos grannen K strax före 22-tiden, där hon sov gott. Hon var lite hängig igår och sov inte särskilt länge alls under dagen, varför K hade lagt henne för natten vid 18 (!!). Det var väl i och försig ok, var hon trött så var hon, men när vi hämtade henne och bar hem henne, så piggnade hon ju naturligtvis på sig och var sedan vaken till och med efter det att mamma och pappa Dahlstrand däckat för natten. Det sista jag hörde innan jag somnade var loppisen som låg och småpratade för sig själv inne i sitt rum, så jag vet inte riktigt när hon väl somnade om. Mamma Dahlstrand närde en fåfäng förhoppning om att hon skulle sova extra länge eftersom hon var vaken så där "mitt i natten", men se det kom ju naturligtvis helt på skam. Claes gick upp för att åka iväg på en golfrunda vid 6.30 och strax därefter började det låta från barnkammaren. Jag snabbade mig dit med en flaska välling, men inte ens den fick fröken Dahlstrand att somna om och vid strax efter sju var det bara att masa sig upp. Med betoning på masa, för jag var inte alls sugen på att gå upp, det var alldeles mörkt och grått ute och jag var mitt i en trevlig dröm. Så jag masade mig upp och hämtade Mathilda och sedan fick hon sitta i vår säng och titta på "The Wiggles" i en halvtimme medan jag mornade mig. Efter den dryga halvtimmen ville Mathilda ner på golvet, vilket hon så klart fick och sedan gick det väl en tre minuter och så hördes misstänkta "plask plask" från badrummet till. Hon vet vad hon ska göra, lilla fröken, för att få (lat) mamma till att spurta upp ur sängen: Glad i hågen stod hon och tvättade toaletten med toaborsten så det skvätte långväga :-). Så började min lördag. Nåväl, det var ju rätt tänkt och betydligt bättre än att hon slängt ner snutten i toaletten, vilket jag först var rädd för, så jag kunde ju inte bli så där värst arg, hon ville ju bara hjälpa till!

Herr Dahlstrand golfade alltså bort halva lördagen (nu lät jag som en gnällig fru, det är jag inte. Han är väl unnad lite golf, men det är ändå trist att han är borta.), medan jag städade/rensade upp återstoden av garderobsförådet som var kvar från förra helgen. Mathilda tyckte att det var en jättetråkig syssla mamma höll på med och ägnade därför sin förmiddag åt att gnälla och dra mamma i byxorna alternerat med att bryta ihop och ligga gråtande i en hög när hon inte fick plocka ut alla strukna och vikta dukar och tygservetter ur sin förvaringslåda. Att säga att vi hade en trevlig mor-och-dotter-samvaro-lördag vore att säga för mycket och vid 11-tiden var det bara att stoppa lilla fröken i säng för en tidig sovstund och hon däckade på en gång. Sedan fick jag nog ungefär dubbelt så mycket gjort under en och en halv timme som jag fått på tre timmar tidigare.

I eftermiddags åkte vi (och övriga efterlämnade fruar och barn) iväg och mötte upp med Claes och hans golfkompanjoner på ett fik och åt lunch och sedan åkte vi ett par ärenden och gjorde just inte så mycket mer. Kvällen hade vi tänkt ägna åt att titta på film, men vi kunde hitta nån på tv som vi ville se (det är bara att konstatera att det inte hjälper att man har hur många tvkanaler som helst, det är ändå mest bara skräp på de flesta. Suck.) och vi är för lata och trötta för att åka iväg och hyra nån, så det blev visst så att maken hamnade framför tv:n och jag fastnade här. Fast det blev ju uppdaterat här i alla fall, och det är ju alltid något :-).

I väntan på Ivan den mycket lite förskräcklige

Här nere i Houston kan man ju aldrig riktigt skrämma folk med snöstormsvarningar, så som de håller på uppe i north east (2 cm snö i DC= snöstorm), så här får de skrämma upp oss med orkaner och tropiska stormar istället, vilket är just precis vad de håller på med nu. "Ivan den förskräcklige", orkanen som höll på och härjade borta i Alabama och Florida förra veckan, har nu åkt uppåt landet en vända, vänt om och nu åkt iväg most Houston. Och tv-meterologerna har fått fnatt! De har "live storm coverage" en dag innan det ens börjat blåsa och varje gång som det har visat sig på kartan att Ivan nog inte kommer att "landa" just på oss, utan snarare lite mer nordöst, mot Louisiana till, så låter väder-gubben nästan ledsen över det faktum att vi inte ska bli drabbade, och fortsätter genast med att säga att "Ja ok, själva centret kommer nog inte på oss, men vi vet inte vad den ska göra sedan, den kan stanna över Houston och regna jättemycket. Det kan den faktiskt, akta akta (föregående måste läsas med typ en blandning av upphetsning och domedagsröst)". Först skulle den slå till vid två-tiden i eftermiddags, men då sken solen som bäst och det kändes inte det minsta stormigt, sedan skulle den komma klockan fem, så klockan sju (så solen fortfarande sken)och nu verkar det som om den redan har kommit (i Louisiana) och här hos oss regnar det inte en droppe och är helt vindstilla. Håhå, så mycket för den stormen. Ok, nu ska jag nog vara tyst, för om jag sitter här och moppsar upp mig allt för mycket så lär det väl börja regna och aldrig sluta och då mopsar jag nog så lagom. Så ok, det kan fortfarande bli storm, jag hoppas inte det, men jag hoppas det regnar lite lite, för då blir mina blommor glada.

Vi fick med hem en lapp från skolan idag, där det stod att det ska vara skolfotografering nästa vecka, vilket ju ska bli väldigt kul. Men ibland undrar man ju i sitt stilla sinne hur saker och ting brukar gå till: På lappen stod nämligen att vi inte behövde betala nånting vid fotograferingstillfället, men att (ordagrann översättning)"Vi skulle uppskatta om barnen var klädda för hel- eller trekvartsfigursfotografering"! Vaddå? Brukar det komma barn till skolan utan byxor? Eller brukar föräldrarna specifikt klä sina barn som typ nyhetsankare kan klä sig, dvs snyggt på överkroppen och typ pyjamasbyxor på underkroppen (och nej, jag påstår inte att Claes Elfsberg brukar sitta i pyjamasbyxor, det har jag inga som helst bevis för (fast jag skulle gärna vilja ha ett eller annat, om det är nån som har ;-)), det är väl mest att de SKULLE kunna, om de ville, eftersom de inte syns bakom sitt skrivbord.)? Det är klart, då skulle jag väl kanske också vilja ha lite förvarning, om det var så, men jag har faktiskt inte sett några som helst barn som varit klädda så i skolan, tvärt om ser de flesta alldeles normala ut. Jaja, vem vet? Jag gjorde i alla fall genast en mental noterning om att ta på Mathilda byxor på torsdag i alla fall. Ifall att jag skulle få för mig nånting annat, menar jag.

Vi fick med oss Mathildas första "skolarbete" hem idag, "cat toy painting", vad nu det betyder, jag antar att de målade med nånform av kattleksak, det är väl nån piffig amerikansk barnpysselgrej :-). Det är i alla fall rött och fint och framför allt gjort av vår dotter, så det får väl sitta på kylskåpet ett tag alldeles oavsett vad det nu föreställer:



Mathilda verkar ha nån förkylning på gång, hon har snorat som bara den, men än så länge (peppar peppar) ingen feber, så vi får hoppas att det stannar vid det. Det skulle väl vara väldans typiskt om hon skulle bli sjuk lagom tills i morgon, när pappa Dahlstrand och jag har barnvakt och äntligen både ska gå ut och äta och gå på bio, "bara vi", som ensamma vuxna. Inte för att jag på nåt vis önskar förkylningar på min dotter annars heller, men snälla jättegärna inte just i morgon. Hm, skulle väl inte förvåna mig om vi blir inregnade eller nåt istället bara för det... Håhå, det är väl bäst att jag går och tittar lite på väderleksrapporten nu då och håller lite koll på Ivan.