I morse körde jag bil i Stockholm vid pass halv fem, och såg solen gå upp över ett par kvart-i-tre-raggningspar som vinglade omkring vid Nybrokajen. Det var bara jag, några taxibilar och en massa gatusopare ute. Plus de krogvingliga. Jag varken gatusopade eller körde svarttaxi.
Och jag var helt utan desperatragg, inte minst viktigt att tillägga.
Jag var på mycket legitimt uppdrag att köra min medpassagerare till Arlanda Express-tåget vid centralen för en tidig flygavgång.
Men, när jag satt och samsades vid ett rödljus med en ytterst ohyfsad gatusopar-bil (jag vet faktiskt inte alls vad de kallas, men ni vet såna där som är ganska små och fyrkantiga och har borstar under.) som mest av allt verkade vilja sopa bort mig också, så slog det mig att jag nog faktiskt inte har varit UTE i Stockholm, vare sig promenerande eller bilburen, på säkert nästan minst 15 år.
Jag har varit vaken vid halv fem, såklart. Framförallt jet lag tenderar ju att generera en eller ett par mycket sena nätter, och likaså ammande bäbisar. Men jag har nog inte varit någon annanstans än i hemmets lugna vrå vid tidiga mornar.
Och plötsligt kände jag mig väldigt gammal. 15 år, det är lång tid, och ändå så känns det inte så länge alls. Jag tycker det känns som igår, förra året, typ.
Jag skulle väl visst kunna slänga på mig partyskorna, slå klackarna i taket och hångla lite i soluppgången på Dramatens trappa. Tänkte jag, lite upproriskt, där jag satt.
Om jag nu inte var gift, utan hade lust att hångla offentligt med nån jag knappt känner. Tänkte jag sedan.
Eller om jag inte hade tre barn som nog skulle undra vart mamma tagit vägen och framförallt varför mamma var så trött när de ville kliva upp vid sju-tiden.
Och inte minst, den lilla världsliga saken att jag inte skulle ha den minsta aning om vart jag skulle gå ut någonstans.
Men ja. Annars skulle jag kunna göra allting sånt. Om jag ville. Fast jag vill inte, men det är skillnad.
Jag är ju inte gammal.
Inte så hemskt.
Hoppades jag, där jag satt vid mitt rödlyse med gatsoparen.
Sedan styrde jag bilen tillbaka hemåt, kröp till kojs och beklagade mig sedan resten av dagen till vem som ville höra, över hur tidigt jag klev upp, och hur trött jag var. För att inte tala om hur nära det var att en något överförfriskad, o-uppraggad, man höll på att kliva rakt ut i gatan framför mig. Att folk inte kan se sig för, fulla eller inte.
Som sagt, jag är inte alls gammal. Jag är bara en ung tant. Och det är skillnad.
Så det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar