Tänk att det fortfarande finns

Ikväll när jag var ute och körde för att hämta lite kinamatsmiddag så körde det upp en bil bredvid mig där jag stod vid rödljuset. En mycket fin, ny bil. Bilen kördes av vad såg ut att vara en relativt ung kvinna. I baksätet hade hon två lurviga hundar.

Trodde jag. Det var inga lurviga hundar, såg jag vid närmare granskning, det var två mycket lockiga små flickor. Utan säkerhetsbälten eller bilstolar. Kanske 5,6 år nånting. De hängde mot rutorna på knä, de böjde sig fram mellan framsätena och de såg ut att skratta högt när ljuset slog om till grönt, bilen gasade och de föll handlöst bakåt.

Jag var förstummad en lång stund, de som känner mig förstår därmed hur chockad jag måste ha varit. I dagens helikopterföräldersamhälle där vi sätter på våra barn hjälmar, knäskydd och säkerhetsbälten till förbannelse. Där vi föräldrar inte bara måste oroa oss för skrubbsår och ormbett utan också miljögifter, växthuseffekten och våldsamma datorspel. Där vi tror att okända faror och fasor lurar bakom varje hörn och vi ständigt brottas med funeringar över hur våra barn någonsin ska klara av att ensamma vara ute och leka/sova över/åka buss innan de fyller 30. I den världen finns det alltså fortfarande människor som glatt "slänger in" sina barn i baksätet och tutar iväg!?

But seing is believing. Kankse är det inte så ovanligt som jag tror?