Förra helgen var Kronprinsen febrig, sedan blev han hostig a la lungcancerstadie på 100-årig kedjerökare - men feberfri, och det har han förblivit. Sedan blev Herr Dahlstrand febrig (han fick säkert 38 graders feber, vilket för honom är nära döden, och det säger jag inte för att vara elak (det orkar jag inte), frossig och hostig. Så blev jag sjuk, febrig (nära 41 graders feber någon? Nu talar vi heavy feber som gör att det känns som om ögonhålorna ska brinna upp), frossig och hostig. Och tillsist i går så kroknade Loppisen, och hon har inte bara feber och hosta, hon klämmer till med lite kräkning också. Som pricken över i:et.
Lillgrisen? Ja, ehm... Han var den enda i familjen som tog influensavaccin detta år, så han är... lite hostig, men i stort sett som vanligt. Go figure. Jag vet vad vi gör nästa år i alla fall. I samlad familjetropp, för det här är bara värre än värsta helvetet.
Återkommer när jag slutat förbanna mig själv.
Visar inlägg med etikett host host. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett host host. Visa alla inlägg
fredag 18 februari 2011
fredag 26 mars 2010
tisdag 2 mars 2010
Back in business
Idag mår jag bättre, tack och lov.Nu får det vara slutsjukat, nån måtta får det ju ändå vara.
Dessutom skulle jag till tandläkaren, lite lagom kul, och då tänkte jag att är det nån som borde känna till onda knölar i munnen, så är det väl just tandläkare. Det gjorde nu inte min tandläkare så där riktigt, men han trodde, precis som jag, att det antagligen var någonting förkylningsvirus-relaterat och att det inte var farligt, om än obehagligt.
Och knölar och halsont är defintivt på tillbakagång, jag känner mig mycket piggare. Och tur det, eftersom det är en sån viktig dag i morgon...
Dessutom skulle jag till tandläkaren, lite lagom kul, och då tänkte jag att är det nån som borde känna till onda knölar i munnen, så är det väl just tandläkare. Det gjorde nu inte min tandläkare så där riktigt, men han trodde, precis som jag, att det antagligen var någonting förkylningsvirus-relaterat och att det inte var farligt, om än obehagligt.
Och knölar och halsont är defintivt på tillbakagång, jag känner mig mycket piggare. Och tur det, eftersom det är en sån viktig dag i morgon...
söndag 28 februari 2010
Synd om mig
Nu har jag ont i halsen också. Och i munnen. Det är faktiskt väldigt synd om mig idag, om jag får säga det själv.
fredag 26 februari 2010
Is there a doctor in the house?
Idag har det bloggats dåligt och allting beror på att jag har fått, som grädde på moset på den förkylning jag redan har liksom, en massa onda bulor i munnen och svalget. Det är inte blåsor, det är knöliga, röda, bulor som dunkar, beter sig illa och är allmänt otrevliga.
Har man körtlar i munnen (och kom inte dragande med halsmandlarna, för de har jag opererat bort och dessutom satt de mycket längre ned)?
Annars skulle man faktiskt kunna tänka sig att jag är drabbad av någon mycket farlig, och antagligen mycket sällsynt, sjukdom. Har man lite anlag för hypokondri, vilket jag givetvis inte har, kan man faktiskt tänka både cancer eller kanske ännu hellre något syndrom; Ni vet såna där sjukdomar som drabbar en på miljonen och heter typ Adolphson-Falk syndromet (=de som tycker att "mer jul" är klämkäck och dansvänlig. Mycket sällsynt.) eftersom det alltid är två stycken som upptäckte sjukdomen. Ofta är de ju inte svenska då, så det är mer Montqerryiquez-Horrastufst eller nåt sånt som inget människa kan uttala. Och varför skulle man behöva det, när det är så få som drabbas av det?
I alla fall, jag ska göra lite internetresearch och ta reda på mer om syndrom med symptom som inkluderar bölder i munnen. Böldpest kanske? Vad vet jag, någon ska väl ha det också, även om det inte är ett syndrom. Nu ska vi inte vara petiga med såna detaljer.
Skulle det, mot all förmodan givetvis, vara något så banalt och ointressant som svullna körtlar eller nåt annat förkylningsrelaterat, så är det kanske bättre i morgon (Fast eftersom det fungerar alldeles utmärkt som bantningsmedel så gör det ingenting om det varar ett par dagar till.) och då återkommer jag med förnyade krafter och skriver lite mer om hur synd det är, eller har varit, om mig.
Undrar förresten om inte åderlåtning rekommenderas mot bölder, eller böldlåtning. Jag ser visserligen inte framemot att operera mig med herr Dahlstrand i badrummet, men om det visar sig vara enda botmedlet så är jag ju tvungen.
Jag funderar i sådanafall på att livesända det över nätet -Det kan inte finnas så mångatittare som gjort förrut men vad gör man inte för forskning och läkekonsten?
Nu, sängläge, varmt te och en vända av Halv åtta hos mig (Tack för tipset, Annika!). Ett utmärkt botemendel mot syndrom har jag hört!
Har man körtlar i munnen (och kom inte dragande med halsmandlarna, för de har jag opererat bort och dessutom satt de mycket längre ned)?
Annars skulle man faktiskt kunna tänka sig att jag är drabbad av någon mycket farlig, och antagligen mycket sällsynt, sjukdom. Har man lite anlag för hypokondri, vilket jag givetvis inte har, kan man faktiskt tänka både cancer eller kanske ännu hellre något syndrom; Ni vet såna där sjukdomar som drabbar en på miljonen och heter typ Adolphson-Falk syndromet (=de som tycker att "mer jul" är klämkäck och dansvänlig. Mycket sällsynt.) eftersom det alltid är två stycken som upptäckte sjukdomen. Ofta är de ju inte svenska då, så det är mer Montqerryiquez-Horrastufst eller nåt sånt som inget människa kan uttala. Och varför skulle man behöva det, när det är så få som drabbas av det?
I alla fall, jag ska göra lite internetresearch och ta reda på mer om syndrom med symptom som inkluderar bölder i munnen. Böldpest kanske? Vad vet jag, någon ska väl ha det också, även om det inte är ett syndrom. Nu ska vi inte vara petiga med såna detaljer.
Skulle det, mot all förmodan givetvis, vara något så banalt och ointressant som svullna körtlar eller nåt annat förkylningsrelaterat, så är det kanske bättre i morgon (Fast eftersom det fungerar alldeles utmärkt som bantningsmedel så gör det ingenting om det varar ett par dagar till.) och då återkommer jag med förnyade krafter och skriver lite mer om hur synd det är, eller har varit, om mig.
Undrar förresten om inte åderlåtning rekommenderas mot bölder, eller böldlåtning. Jag ser visserligen inte framemot att operera mig med herr Dahlstrand i badrummet, men om det visar sig vara enda botmedlet så är jag ju tvungen.
Jag funderar i sådanafall på att livesända det över nätet -Det kan inte finnas så många
Nu, sängläge, varmt te och en vända av Halv åtta hos mig (Tack för tipset, Annika!). Ett utmärkt botemendel mot syndrom har jag hört!
onsdag 24 februari 2010
Gammal kodning rostar... ganska fort
Herregud, vad länge sedan det var jag bråkade med HTML! Jag har inte kodat hemsidor på år och dag, ja sedan den sorgligt eftersatta hemsidans glansdagar.... Påminner mig om att jag borde ta tag i den också, another to-do att lägga till på listan... Och samla alla gamla "dagböcker" och blogginlägg på samma sida.
Det ska jag göra, ska bara pilla lite till här. Och köra någa tvättmaksiner, snyta ur några fler liter snor, titta lite mer på OS, frosta av frysen och ja, just det, hämta barnen.
I morgon är en annan dag.
Det ska jag göra, ska bara pilla lite till här. Och köra någa tvättmaksiner, snyta ur några fler liter snor, titta lite mer på OS, frosta av frysen och ja, just det, hämta barnen.
I morgon är en annan dag.
måndag 2 november 2009
Vad är väl en resa till New York?
I morgon åker herr Dahlstrand på "off site" till New York City i tre dagar. Själv har jag tre småsnuviga barn och åker ingenstans alls. Dessutom är jag jätteförkyld själv.
Ibland är det lite synd om mig. Faktiskt.
Ibland är det lite synd om mig. Faktiskt.
fredag 2 oktober 2009
En stilla mammahyllning
...ägnar sig Annette Kullenberg åt idag. Läs den, alla mammor, för det är så sant som det var sagt.
I övrigt har det varit mycket ond rygg... nej förlåt, nu ljög jag; Ond skinka är det faktiskt, senaste veckan. Det låter ju hyfsat normalt att säga att man har ont i ryggen, det kan man ju ha lite till mans emellanåt om man nu har ont någonstans. Att man har muskelspänningar i nacken och spänningshuvudvärk. Så icke jag. Jag har muskelspänningar i vänstra skinkan och får spänningsvärk i nedre ryggen. Känns ju normalt. "Ah nej men du vet, det är mycket nu, och när jag blir stressad så sätter det sig alltid direkt i skinkan." Typ.
Tur att jag är bättre nu. Och händanefter går jag runt och spänner axlarna allt jag kan om jag behöver, så kör vi lite vanlig hederlig ryggmassage nästa gång. Fnys
I övrigt har det varit mycket ond rygg... nej förlåt, nu ljög jag; Ond skinka är det faktiskt, senaste veckan. Det låter ju hyfsat normalt att säga att man har ont i ryggen, det kan man ju ha lite till mans emellanåt om man nu har ont någonstans. Att man har muskelspänningar i nacken och spänningshuvudvärk. Så icke jag. Jag har muskelspänningar i vänstra skinkan och får spänningsvärk i nedre ryggen. Känns ju normalt. "Ah nej men du vet, det är mycket nu, och när jag blir stressad så sätter det sig alltid direkt i skinkan." Typ.
Tur att jag är bättre nu. Och händanefter går jag runt och spänner axlarna allt jag kan om jag behöver, så kör vi lite vanlig hederlig ryggmassage nästa gång. Fnys
onsdag 9 september 2009
Familjen svininfluensa
Två barn av tre har hosta. Tre barn, av tre, är snoriga. Inga barn har feber. Jag har feber och ont i kroppen, men ingen hosta.
Tillsammans utgör vi ett perfekt exemplar av svininfluensa. Gillas det?
Tillsammans utgör vi ett perfekt exemplar av svininfluensa. Gillas det?
söndag 23 augusti 2009
Livet är en fest
Idag har vi det ännu roligare i västerled än vi hade igår kväll, och det vill inte säga lite.
Jag har antingen fått magsjuka, men ännu troligare ätit någonting som inte riktigt var som det skulle, i vilket fall som helst har jag haft två akuta toa-spring, med händernna för munnen. Utan att gå in på allt för många detaljer kan vi ju säga att jag hann i tid en gång. Resultatet av den andra gången var ännu en rolig grej som man kan skratta i flera timmar åt. Not.
Herr Dahlstrand å sin sida ser så ynklig ut som bara en sjuk man kan göra, och har börjat frossa och bete sig. Jag är naturligtvis bombsäker på att det är svininfluensa såklart (Finns det några andra förkylningar eller influenser kvar att drabbas av dessa dagar? Nä, tänkte väl det.) och ser framemot en härlig kommande vecka av skolstarter och magsjuka barn med svininfluensensa.
Så där ser ni, hur roligt man kan ha det en söndag i västerled!
Jag har antingen fått magsjuka, men ännu troligare ätit någonting som inte riktigt var som det skulle, i vilket fall som helst har jag haft två akuta toa-spring, med händernna för munnen. Utan att gå in på allt för många detaljer kan vi ju säga att jag hann i tid en gång. Resultatet av den andra gången var ännu en rolig grej som man kan skratta i flera timmar åt. Not.
Herr Dahlstrand å sin sida ser så ynklig ut som bara en sjuk man kan göra, och har börjat frossa och bete sig. Jag är naturligtvis bombsäker på att det är svininfluensa såklart (Finns det några andra förkylningar eller influenser kvar att drabbas av dessa dagar? Nä, tänkte väl det.) och ser framemot en härlig kommande vecka av skolstarter och magsjuka barn med svininfluensensa.
Så där ser ni, hur roligt man kan ha det en söndag i västerled!
fredag 13 februari 2009
Knark på fastande mage
Jag undrar när jag ska lära mig? Att om jag tar starka värktabletter (de härligt lulliga receptbelagda dito.) och inte har ätit någonting, så blir jag fruktansvärt illamående och kräks.
Det är vinter. Jag kräks. Men jag är inte sjuk. Jag har alltså vinterkräkosjuka. Det är lite synd om mig.
Det är vinter. Jag kräks. Men jag är inte sjuk. Jag har alltså vinterkräkosjuka. Det är lite synd om mig.
Tandläkarompyssling
Idag var det dags för tandläkarsession # 2. Lagom tills att det också skulle ta i med hårdkanskarna mot den tandvärk som jag haft sedan jag var där på julafton, försvann den i början av veckan, vilket både jag och tandläkaren var glada för. Nu är det bara att hålla tummarna för att den håller sig borta också.
Jag, som hatar att gå till tandläkaren nästan mest av allt i världen, är numera hela kär i min tandläkare. Han tar sig hur mycket tid som helst att förklara vad som ska göras och vad han gör, är väldigt mån om att jag inte ska vara nervös och framför allt - han drogar ner mig så att jag ligger och typ halvsnarkar när jag är där. I dag fick jag mig en ordentlig tupplur, för jag var där i nästan 5 timmar. Och fast det gjordes både rotkanaler och slipades ner tänder, så låg jag där på min lilla fluffiga hjärtformade kudde (jo, jag får en sån så att jag inte ska få ont i huvudet och nacken av den hårda stolen, när jag är där länge. Bara en sån sak), under en filt, lyssnade på tv (tyvärr kunde jag inte se den) och tyckte att livet var ganska lugnt och trivsamt. Emellanåt när den lugnande medicinen klingade av, så pep jag lite och genast så fick jag lite mer. Det var bara paraplydrinken och lite varma tropiska vindar som saknades, så hade man nästan (Ok, nästan) kunnat tänka att man var på semester.
Fast knark i all ära. Jag tar nog hellre med mig herr Dahlstrand på semester, än en tandläkare som står och gräver mig i munnen. Det blir nog lite tjatigt i längden.
Jag, som hatar att gå till tandläkaren nästan mest av allt i världen, är numera hela kär i min tandläkare. Han tar sig hur mycket tid som helst att förklara vad som ska göras och vad han gör, är väldigt mån om att jag inte ska vara nervös och framför allt - han drogar ner mig så att jag ligger och typ halvsnarkar när jag är där. I dag fick jag mig en ordentlig tupplur, för jag var där i nästan 5 timmar. Och fast det gjordes både rotkanaler och slipades ner tänder, så låg jag där på min lilla fluffiga hjärtformade kudde (jo, jag får en sån så att jag inte ska få ont i huvudet och nacken av den hårda stolen, när jag är där länge. Bara en sån sak), under en filt, lyssnade på tv (tyvärr kunde jag inte se den) och tyckte att livet var ganska lugnt och trivsamt. Emellanåt när den lugnande medicinen klingade av, så pep jag lite och genast så fick jag lite mer. Det var bara paraplydrinken och lite varma tropiska vindar som saknades, så hade man nästan (Ok, nästan) kunnat tänka att man var på semester.
Fast knark i all ära. Jag tar nog hellre med mig herr Dahlstrand på semester, än en tandläkare som står och gräver mig i munnen. Det blir nog lite tjatigt i längden.
måndag 5 januari 2009
Livat hos tandläkaren
Jag kommer väl aldrig att förstå kallet att bli tandläkare (Prinsessan nämner ibland detta som kommande yrkesval, och jag tittar varje gång på henne för att vara säker på att hon är mitt barn och ingen bortbyting), men jag måste säga att för att just ha tillbringat en ansenlig tid med någon annans händer grävande i min mun och mina tänder, så känns det inte för illa. Det är nämligen en mycket förstående tandläkarmottagning, som erbjuder både lugnande och lustgas för såna vekmesar som jag.
Förra gången jag var där fick jag lugnande intravenöst och det fungerade så bra att jag trodde att jag var där i 45 minuter när jag varit där i 2 1/2 timme. Lullilull är allt jag har att säga om det. Idag blev det lustgas och Halleluja vilken skillnad. Tequilashot har aldrig kunnat göra mig så glad och avslappnad... Och det bästa av allt var ju att så fort jag andades genom munnen istället, så blev jag helt normal på en sekund. Detta måste ju vara sättet att parta på, varför hälla i sig en massa sprit och få baksmälla, när man bara skulle kunna koppla på sin lilla tub på ryggen (förklädd ryggsäck) och göra stan. Ok för att man kanske inte är sitt allra snyggaste jag med en stor mask över nyllet, så är man ute för just raggandets skull så kanske det inte är att rekommendera. Å andra sidan, fem i tre brukar ju alla få napp så... ;-)
Synd också att jag verkligen aldrig, med betoning på aldrig, är ute och partar längre. Men ändå, vilka möjligheter!
Förra gången jag var där fick jag lugnande intravenöst och det fungerade så bra att jag trodde att jag var där i 45 minuter när jag varit där i 2 1/2 timme. Lullilull är allt jag har att säga om det. Idag blev det lustgas och Halleluja vilken skillnad. Tequilashot har aldrig kunnat göra mig så glad och avslappnad... Och det bästa av allt var ju att så fort jag andades genom munnen istället, så blev jag helt normal på en sekund. Detta måste ju vara sättet att parta på, varför hälla i sig en massa sprit och få baksmälla, när man bara skulle kunna koppla på sin lilla tub på ryggen (förklädd ryggsäck) och göra stan. Ok för att man kanske inte är sitt allra snyggaste jag med en stor mask över nyllet, så är man ute för just raggandets skull så kanske det inte är att rekommendera. Å andra sidan, fem i tre brukar ju alla få napp så... ;-)
Synd också att jag verkligen aldrig, med betoning på aldrig, är ute och partar längre. Men ändå, vilka möjligheter!
fredag 21 november 2008
Mitt liv som schweizerost
Nu sitter jag här, något mer inpacketerad än jag trodde. Hela armen har ett bandage (var de egentligen skar har jag ingen aning om, det gör ont mest överallt) och bandaget är i sin tur inklämt i en stor gul ostliknande kub av skumgummi med många hål. Barnen tycker att det är jättekul att jag har en ost på armen. Tur att de är lättroade.
Så här ska jag sitta tills på måndag, gärna med armen upp över huvudet dessutom (inte skönt och inte praktiskt). Att försöka använda högerhanden kan jag glömma, för den är spjälad i vinkel. Tur att mamma är här och att herr Dahlstrand kan jobba hemifrån. För att inte vilken tur att han kan skriva fort åt mig *vinke vink från herr Dahlstrand som inte har något att säga till om vad gäller texten*.
Nu ska jag gå och ta mig ett trevligt smärtstillande piller, man sover ju så bra på dem så det är inte klokt. Det är tur att jag inte har anlag för läkemedelsmissbruk. Tror jag i alla fall...
Så här ska jag sitta tills på måndag, gärna med armen upp över huvudet dessutom (inte skönt och inte praktiskt). Att försöka använda högerhanden kan jag glömma, för den är spjälad i vinkel. Tur att mamma är här och att herr Dahlstrand kan jobba hemifrån. För att inte vilken tur att han kan skriva fort åt mig *vinke vink från herr Dahlstrand som inte har något att säga till om vad gäller texten*.
Nu ska jag gå och ta mig ett trevligt smärtstillande piller, man sover ju så bra på dem så det är inte klokt. Det är tur att jag inte har anlag för läkemedelsmissbruk. Tror jag i alla fall...
torsdag 20 november 2008
Operera mera
Idag bär det av till doktorn - igen. Nu har faktiskt den eländiga urinvägsinfektionen verkat vikt hädan, vilket inte var en dag för tidigt, och då var det dags att operera armen.
Jag har inte riktigt koll på exakt hur handikappad jag kommer att bli, annat än att jag inte får lyfta med armen på ett tag, men jag har verkligen inte tid att vara enarmad allt för länge; Här ska lagas Thanksgiving kalkon och julpyntas (jaja, snart då), för att inte tala om julklappshandlas. Baske mig.
Men om det blir tyst igen ett par dagar beror det på att jag skriver så förfärligt långsamt med vänster hand, samt att jag inte lyckats muta herr Dahlstrand att ta anställning som spökskrivare.
Jag har inte riktigt koll på exakt hur handikappad jag kommer att bli, annat än att jag inte får lyfta med armen på ett tag, men jag har verkligen inte tid att vara enarmad allt för länge; Här ska lagas Thanksgiving kalkon och julpyntas (jaja, snart då), för att inte tala om julklappshandlas. Baske mig.
Men om det blir tyst igen ett par dagar beror det på att jag skriver så förfärligt långsamt med vänster hand, samt att jag inte lyckats muta herr Dahlstrand att ta anställning som spökskrivare.
fredag 14 november 2008
Skrivtorka
Det är lite trögt i skrivtarmen just nu, för det händer liksom ingenting att skriva om.
Det regnar. Det är höst. Min trista, lömska, urinvägsinfektion gör comeback. Jag tillbringar en och en halv timme på lilla sjukhuset för att göra ett ultraljud på mina njurar (njurinfektion, någon?). Själva ultraljudet tar 4 minuter, resten är väntan och pappersarbete. Jag äter en massa mer antibiotika. Vi har gäster på middag. Jag lagar en päronpaj med ingefära som jag inte tänker lägga ut receptet på, för det var inte speciellt märkvärdigt. Jag tvättar och viker tvätt och tvättar lite till. Barnen är glada och ingen är förkyld.
Typ. Nu går jag och lägger mig och väntar på inspiration att skriva lite fylligare. Lite intressantare. Lite roligare. Lite mer.
Sussi gott!
Det regnar. Det är höst. Min trista, lömska, urinvägsinfektion gör comeback. Jag tillbringar en och en halv timme på lilla sjukhuset för att göra ett ultraljud på mina njurar (njurinfektion, någon?). Själva ultraljudet tar 4 minuter, resten är väntan och pappersarbete. Jag äter en massa mer antibiotika. Vi har gäster på middag. Jag lagar en päronpaj med ingefära som jag inte tänker lägga ut receptet på, för det var inte speciellt märkvärdigt. Jag tvättar och viker tvätt och tvättar lite till. Barnen är glada och ingen är förkyld.
Typ. Nu går jag och lägger mig och väntar på inspiration att skriva lite fylligare. Lite intressantare. Lite roligare. Lite mer.
Sussi gott!
söndag 2 november 2008
Dagens drag-lärdom-av-detta
Saker jag hade tänkt göra den här helgen:
Gå och trick-or-treat:a med barnen, lägga ut foton från Halloween, sätta upp tavlor och foton på väggen, baka, städa och vara ute med barnen i det vackra höstvädret (som verkligen varit uuuunderbaaaart!)
Vad jag har gjort:
Haft 40 grader feber, legat och huttrat under ett täcke eller två, "lekt" zombie bakom nerdragna persienner, gått runt som en zombie, inte kunnat ta mig ur sängen, huttrat och sedan frusit, uppenbarligen inte tagit hand om en urinvägsinfektion (den hade faktiskt inte gjort sig påmind på över en vecka, so who was I to know att den var så lömsk och satt där och bidade sin tid!??), fått blod i urinen, fått penicillin och nu, plötsligt mått lite lite bättre - Klockan 22 på en söndagskväll. Grattis.
Summa sumarum, mina vänner, en klart bortkastad helg och en påminnelse om att man inte ska ignorera urinvägsinfektioner ty de försvinner inte i första taget. De bara vandrar uppåt njurarna i tysthet och bidar sin tid innan de slår till med full atombombskraft. Och det är absolut inte kul. Tro mig.
Gå och trick-or-treat:a med barnen, lägga ut foton från Halloween, sätta upp tavlor och foton på väggen, baka, städa och vara ute med barnen i det vackra höstvädret (som verkligen varit uuuunderbaaaart!)
Vad jag har gjort:
Haft 40 grader feber, legat och huttrat under ett täcke eller två, "lekt" zombie bakom nerdragna persienner, gått runt som en zombie, inte kunnat ta mig ur sängen, huttrat och sedan frusit, uppenbarligen inte tagit hand om en urinvägsinfektion (den hade faktiskt inte gjort sig påmind på över en vecka, so who was I to know att den var så lömsk och satt där och bidade sin tid!??), fått blod i urinen, fått penicillin och nu, plötsligt mått lite lite bättre - Klockan 22 på en söndagskväll. Grattis.
Summa sumarum, mina vänner, en klart bortkastad helg och en påminnelse om att man inte ska ignorera urinvägsinfektioner ty de försvinner inte i första taget. De bara vandrar uppåt njurarna i tysthet och bidar sin tid innan de slår till med full atombombskraft. Och det är absolut inte kul. Tro mig.
torsdag 30 oktober 2008
Ett intelligent, välskrivet inlägg
Men gudars vilken trist bloggdag det blev idag då. Noll inspiration och till råga på allt tror jag att jag har sträckt mig i ryggen (kan man sträcka sig av att dammsuga för mycket?), så nu kan jag knappt sitta, därav inte heller skriva ett långt intelligent inlägg (så lägligt med ryggontet, hrm.). Jag får gå och inta ryggläge och skriva i huvudet istället. Det gör jag ganska ofta, framförallt på nätterna när jag är uppe och matar Sven. Tyvärr kommer jag inte så ofta ihåg vad jag skrivit sedan nästa dag, men jag vet att det alltid är både fyndigt och intressant, för att inte tala om välskrivet. Eller så är det bara för att jag har grus i ögonen och klockan är kvart över tre på natten som det känns så, det k a n vara så...
Jag får skaffa mig en liten bandspelare, a la agent Cooper i gamla hederliga Twin Peaks och sitta och tala in blogginlägg i. Hur jag nu ska klara av att hålla Sven,snuttefilt (används nattetid främst som dreggeltrasa, ungen sölar ju så förfärligt när han äter. Ingen ordning alls på honom.), nappflaska OCH bandspelare på samma gång. Hm, tänkte inte på det.
Som sagt, imorgon är en annan dag. Då ska här karvas pumpa och firas Halloween, så då har jag definitivt inte tid att ha ont i ryggen.
Jag får skaffa mig en liten bandspelare, a la agent Cooper i gamla hederliga Twin Peaks och sitta och tala in blogginlägg i. Hur jag nu ska klara av att hålla Sven,snuttefilt (används nattetid främst som dreggeltrasa, ungen sölar ju så förfärligt när han äter. Ingen ordning alls på honom.), nappflaska OCH bandspelare på samma gång. Hm, tänkte inte på det.
Som sagt, imorgon är en annan dag. Då ska här karvas pumpa och firas Halloween, så då har jag definitivt inte tid att ha ont i ryggen.
torsdag 2 oktober 2008
Smakar det bra?
Det blev en steak-and-cheese sandwich på lokala lilla restaurangen med prinsen och trevliga grannar, medan prinsessan hade balett går kväll. Den smörgåsen har förföljt mig sedan dess (eller ett par timmar senare i alla fall). Och det inte på något trevligt sätt alls. Ska man tänka positivt (och det ska man alltid) är dock matförgiftning att föredra före magsjuka, för det smittar i alla fall inte. Och en matförgiftad mamma, är hundra gånger bättre än tre magsjuka barn.
Men jag tror det lär dröja ett tag innan jag går dit igen. Urk.
Men jag tror det lär dröja ett tag innan jag går dit igen. Urk.
onsdag 24 september 2008
Kängrubäbis
Minsta älskeprinsen var på 4-månaderskoll i går och fick sig fyra små elaka vaccinationssprutor (aldrig har jag sett en bäbis se så rent ut sagt förbannad och förorättad ut av denna behandling. Om jag inte hade tyckt så synd om honom hade det varit lite kul). Idag är han febrig, gnällig och mammas egna lilla Hansaplast.
Inte mycket blir det gjort direkt, men det är svårt att inte bära på nån som kryper ihop som en liten koalabjörn i famnen på en och håller armarna krampaktigt runt ens hals. Och inget ont som inte har nåt gott med sig, jag blir ju väldigt insatt i alla de här finanskris-turerna när jag tittar på tv med den lilla koalabjörnen sovande i famnen, och det är ju alltid, ehm... lärorikt och allmänbildande. Tro mig, jag försöker verkligen att förstå, men det är ju så svårt när ögonen bara vill trilla ihop hela tiden.
Och just det, lilla grisen börjar bli en riktigt stor gris; 7005 gr tung och 67,5 cm lång minsann. Huff.
Inte mycket blir det gjort direkt, men det är svårt att inte bära på nån som kryper ihop som en liten koalabjörn i famnen på en och håller armarna krampaktigt runt ens hals. Och inget ont som inte har nåt gott med sig, jag blir ju väldigt insatt i alla de här finanskris-turerna när jag tittar på tv med den lilla koalabjörnen sovande i famnen, och det är ju alltid, ehm... lärorikt och allmänbildande. Tro mig, jag försöker verkligen att förstå, men det är ju så svårt när ögonen bara vill trilla ihop hela tiden.
Och just det, lilla grisen börjar bli en riktigt stor gris; 7005 gr tung och 67,5 cm lång minsann. Huff.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)