Nostalgi... eller ett bevis på att det är dags att städa lite oftare

Idag fick jag för mig att rensa en av ett par kistor som vi har stående i vår matsal. När sådana lustar kommer över mig har jag lärt mig att det bara är att sätta igång, för de försvinner ofta(st) precis lika fort som de uppstod - för att inte återkomma inom överskådlig framtid.

Och skulle jag någon gång, mot förmodan, hävdat att ovanstående är elakt förtal, så blev jag kanske lätt överbevisad om sanningshalten idag.

Kistan, som inte är vansinnigt stor till att börja med, har nämligen varit till bredden fylld av... tja, det var väl just det som var frågan. Överst låg i alla fall diverse halvfärdiga pysselprojekt tillhörande dottern. Pillepetiga grejer som är så bra och fiffiga födelsedagspresenter att ge bort till pyssliga småtjejer man går på kalas till. Jag vet, för jag har nog gett bort lika många som vi fått. Problemet med dem är dock nästan alltid de samma; 1) Barnen tröttnar innan de är färdiga 2) De kräver minst lika stor insats av föräldern, som också tröttnar, som av barnet och inte minst 3) De innehåller alltid en massa småplock, som klistermärken, kritor, glitter, special pennor och papper etc som alla ramlar ut, försvinner eller beter sig allmänt osamarbetsvilligt.

I alla fall. Dessa pyssel-lik viste jag låg i kistan, och det var väl främst de som jag tänkte få bortrensade. men under dem låg en helt annan köckenmödding; gamla tidningar, ritpapper med halvfärdiga teckningar, döda tuschpennor, halva kritor, akrylfärger, utspillt glitter, halvfärdiga målarböcker, urrivna recept, bruksanvisningar till spel... Och alla gratulationskort vi fick när Mathilda föddes och döptes! Fråga mig inte hur de hamnat där, men det hade de. Tillsammans med bandet som man får runt armen på BB, både mitt och Mathildas, samt diverse foton.

Mathilda fyllde alltså sju, ja sju, år härom veckan och ungefär så länge sedan har det väl då varit sedan den stackars kistan blev städad. Hrm. Det är nästan så att jag skäms, men istället tänker jag vända på det hela och vara stolt över att den istället numera är städad och respektabel även om folk som man inte känner skulle få för sig att öppna den. Det känns mycket bättre och mer motiverande än att sitta och skämmas!

Men vilken trip down memory lane jag fick! Så mycket fina kort vi fick, så mycket kärlek och välönskningar vi fick ta emot! Och så liten hon en gång var. Och så naturligtvis vad fort tiden går! Var tar dagarna vägen, var det inte igår hon var så liten!?? Den allra mest älskade lilltjejen i världen som har blivit så stor!

Plötsligt förstår jag väldigt väl när mamma alltid sa att hon fortfarande såg mig när jag var fyra, när hon tittade på mig, och inte alls kunde förstå att jag var vuxen.

Det är ju precis så det är.

Gammal kodning rostar... ganska fort

Herregud, vad länge sedan det var jag bråkade med HTML! Jag har inte kodat hemsidor på år och dag, ja sedan den sorgligt eftersatta hemsidans glansdagar.... Påminner mig om att jag borde ta tag i den också, another to-do att lägga till på listan... Och samla alla gamla "dagböcker" och blogginlägg på samma sida.

Det ska jag göra, ska bara pilla lite till här. Och köra någa tvättmaksiner, snyta ur några fler liter snor, titta lite mer på OS, frosta av frysen och ja, just det, hämta barnen.

I morgon är en annan dag.

Ombyggnad pågår

Det blir säkert bra här när det blir färdigt, men nu går jag och lägger mig, innan jag kastar datorn i golvet för att den vägrar att ändra färg, där jag tycker att det ska målas om.

Tänk om man boddde i ett sådant hus, som hade eget liv och bestämde själv hur det tyckte att det skulle se ut; Gula väggar i sovrummet? Tyvärr, varje gång du målat färdigt så blev väggarna gröna igen. Eller som rev ner väggar som du satte upp, av sig själv?

Då skulle man flytta ganska fort, eller tillkalla seriös hantverkshjälp, men inte mitt i natten kanske. Så därför får det se ut så här tills i morgon.

Så får vi väl se om jag lyckas bygga om eller om jag flyttar tillbaka till mitt gamla hus, jag var ju i alla fall smart nog att spara ritningarna till det, om uti fall att.

Så in i bomben PC

Jag har just tillbringat en timme i pyssel-och-dona-vi-säljer-verkligen-varenda-pinal-som-någonsin-gått-att-klistra/måla/sy/klippa/dreja/färga/forma/skapa/trä/baka/dekorera-med-och-lite-till-som-du-aldrig-ens-visste-att-du-kunde-göra-affären för att hitta någon form av klipp & klistra aktivitet till prinsessans "Thanksgiving feast" som de ska ha i nästa vecka (detta är liksom klassförälderns lott, tillsammans med att skicka ut email om frivilligdonationer och -hjälp). Detta visade sig vara ett smått oöverstigligt problem då det helt sonika inte fanns varken minsta kalkon- eller pilgrimspyssel i hela affären. "Nej det är slut, det reade vi ut runt Halloween" svarade personalen glatt. Jaha men tack då. Knappt ska man ha tryckt barnen full av godis, förrän man tydligen borde ha börjat tänka kalkon. Jaja, till nästa år då. I år får ungarna färglägga själva, det kan man ju faktiskt göra...

Men, eftersom det ju inte bara ska vara Thanksgiving fest i klassen utan dessutom en jul förlåt, holiday dito precis före jul, förlåt, vinterlovet så tänkte jag att det var lika bra att leta pyssel till det när jag ändå var i pysselmeckat och det dessutom fanns något kvar. Slug som jag är.

Det var lika svårt det.

Det var ju det här med att ordet jul inte får nämnas i sammanhanget. Man får inte tillverka någonting som ser ut som det ska hängas i en julgran -för man får inte utgå ifrån att alla har gran. Man kan inte pyssla med någonting som har tomtar på sig -för alla kanske inte firar med jultomte. Detsamma gäller för stjärnor, ljus, änglar och renar. Eller ljusstakar. Det finns ju så mycket kvar att välja på, när man ska oroa sig för att den ena eller den andra symbolen ska göra någon upprörd. Framför allt är det väldigt väldigt svårt att inte själv bli upprörd över denna politiska korekthet som har krånglat till något som ska vara glatt och trevligt, till något som blivit smått ångestfyllt över att försöka räkna ut vem som kan tänkas bli sårad över en ytterst osårande tomte.

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen: Jag tycker ingen ska tvinga på någon annan någon religion. Nope. No. Icke. Men jag tycker inte heller att man ska vara så stingslig att man inte kan ha respekt nog för andra människors tro och seder att man blir förolämpad över den personens sätt att fira eller gratulera eller hur man nu ska säga. Lika lite som jag kan tänka mig att jag skulle bli upprörd eller känna tvång att sätta upp en Menorah om Mahtilda kom hem och hade gjort en i skolan, lika lite har jag förståelse för att någon som får hem en julgranskula skulle kunna känna annat än stolthet över vad ens barn har gjort. De behöver inte springa ut och köpa en gran att hänga eländet i. Och fortsätta fira vad det nu är de firar, när det nu är de firar, med vilka saker de nu firar med. Och gärna dela med sig av sin firar-kultur till oss andra - Utan att jag för den delen inte ska få prata om min tomte.

Gaah och lite till. Så det så. Om nån undrar så hittade jag tillsist snögubbs-ramar för barnen att dekorera. Så jämngrått PC att jag nästan rodnar. Rebelliska röster skrek åt mig att köpa de rödaste, glassigaste tomtarna. Men. För mina barns skulle är jag tyst och en bättre människa. Så att jag får fortsätta att vara klassförälder året ut.

Hantverkarlusta

Jag måste måla någonstans. Jag känner det i hela kroppen, hur målaren inom mig vaknar och vill ut. I min sista lägenhet i Stockholm målade jag om hallen tre gånger tror jag. Alldeles glatt och frivilligt, bara för att det aldrig blev rätt färg.

Den stora frågan är alltså bara var och vilken färg -Och så var det det där med att tejpa överallt.

Kanske målaren i mig får sova ett tag till.

Friendly Friday

Har tänkt mycket idag på hur känslor föder känslor. Är jag arg över något, så blir jag lättare arg på barnen, som blir arga på mig, som blir arg på dem... osv. Och tvärtom; Är jag lugn och glad, är ofta barnen lugna och glada och vi får mycket trevligare ihop.

Just det där med glädje, och vänlighet, är nog viktigare nu än någonsin. Inte bara att man är glad och snäll med sin familj, för det behöver ju de flesta av oss ingen uppmaning att vara, men mot våra medmänniskor. Hur viktigt är det inte med det där lilla extra leendet mot de man möter, på stan, i affärer, på bussen, i bilkön. Ok, man kan ju inte gå runt och flina upp sig alldeles för mycket heller, för då finns väl risken att någon skjuter en för att man såg glad ut, men ett litet då.

Om jag ler mot någon jag möter, eller ger dem en komplimang, finns kanske hoppet att de i sin tur blir lite gladare och ger någon annan en komplimang, eller ett leende, vilket leder till att den personen gör samma sak. Och är det någonting världen behöver just nu, så är det en kedja av vänlighet. Det kostar ingenting, tvärt om, alla tjänar på det. It´s a win-win situation!

Så random acts of kindness. Om än aldrig så små, är vad jag tänker ägna mig åt idag. Kanske inte acts, som i många i pluralis, men åtminstone en. En medveten ansträngning att göra någon lite gladare, någons dag lite ljusare. Är ni med? Lämna gärna ett meddelande i såna fall, det vore roligt att veta!

Kläder, kläder

…överallt kläder. Jag måste säga att jag nog har startat världens roligaste projekt (Vem gillar inte att shoppa!?), men det håller totalt på att driva mig till vansinne, samt ta över vårt sovrum. Det är fullt med plastbackar i olika stadier av “färdigt inventarie”, “listat”, “fotat, men inte listat”, “avvaktar” osv. Vårt sovrum är förvisso ganska stort, men det där med att ha ro och rent omkring sig existerar inte. Sen hjälper det ju inte direkt att jag håller på och listar kläder som en liten dåre i min “affär”, eftersom försäljningen av barnkläder sätter igång ordentligt med “back to school” här efter 4th of July och jag då gärna vill ha så mycket inventarie som möjligt listat. Jag drömmer om storlekar, foton och priser på nätterna - fast med har jag svårt att sova för det pågår så mycket i huvudet. Som när man har spelat “Tetris” eller “Tai Pei” för länge; När man blundar så bara ramlar det bitar hur mycket man än försöker tänka på annat. Och har man väl lyckats somna så vaknar små barn lite om varandra och så får man inte sova för det. Håhå jaja, det ska bli skönt med semester :-)!