Popular Manboy

Sent ska syndaren vakna, eller tack-så-jättetemycket-eller-kanske-inte vare  melodifestivalen, så har även vi här på den västra sidan av den stora pölen, i lilla södern, drabbats av den brunögde, tween-tjusaren Eric Saade.



Jo men visst, jag gjorde ju det felsteget att jag spelade Popular för barnen i Svenska skolan igår, och berättade lite om melodifestivalen och att Sverige kommit trea, och det var ju kul och roligt och hej och hå. Knappt hade jag fått på Youtube, förrän jag såg loppans ögon börja blinka som små stjärnor...

Ja och sen var det kört.

Kvällen tillbringades med trehundrasextio omspelningar på Youtube, först av Popular då, där Loppan snabbt lärde sig alla moves ("Mamma, har du sett hur han liksom gör *så här* med armen och sen liksom tittar *så här*") och sedan Manboy, som vi förvisso hade lyssnat på i Sverige förra sommaren (men då överskuggades den av Lena och Satelite. Mina barn har definitivt ärvt denna förfinade musiksmak av mig, helt klart. Herr Dahlstrand försöker indoktrinera dem med sånt där seriöst rockskit som U2 och Bruce Springsteen, men jag slår tillbaka med kraft.), så det var ett kärt återhörande. Minst sagt.

Klargörande: Jag tycker också att båda sångerna är väldigt trallvänliga, men kanske inte sexhundra gånger på raken. Efter den femhundraåttionde gången så får jag liksom så konstiga känningar av illamående, titinus och underliga visisoner av hur jag tar en av mina stekpannor och liksom drämmer den, i slowmotion, i Erics välgellade hårsvall. Hårt.

Jag ser verkligen också framemot hur Elias ska gå till skolan idag och sjunga "Manboy, manboy you can call me manboy" för sin fröken och sina 5-åriga klasskamrater i detta det härligt övermoraliska och kristna södern, där  Elias kom hem med ett brev den gången som han som 3-åring ville visa sina nya kalsonger för kompisarna i förskolan. Jo men visst. Jättemycket, ser jag framemot det.

Äh, men vaddå; We are Swedish, you know. Frigjorda liksom and proud of it. Ehhh.

Man skulle ju kunna sända en önsketanke om att de som skriver texterna till dagispop-hits tänkte liiiiite på oss stackars utlandssvenskar med engelsktalande SMÅbarn som utan problem kan tralla "My body wants you, girl. My body wants you, girl" med perfekt uttal. För att inte tala om förståelse av innehåll.

Jag har en känsla av att Eric Saade bara är början. På allt möjligt.