I dag var vi iväg på lite miljöombyte. Jag tycker om att bo där vi bor, men ibland blir jag bara SÅ trött på att se samma gator och hus dag in och dag ut. Det har ju tyvärr visat sig att Texas, i alla fall runt Houston där vi bor, inte är speciellt kul eller vackert att åka runt i, i alla fall om man är van vid naturen på östkusten, eller i Sverige för den delen, som ju är omväxlande med kullar, berg, skog och fält. Här är det platt. Punkt slut. Det är platt och det är tja, vad är det, grönt? Det är lite fält, mycket "bara gräs" (hagar kanske?) och det är fula hus, fula shoppingområden och mycket motorväg. Dessutom är det varmt, inte att förglömma. Det är helt enkelt inte särskilt uppmuntrande för själen att bege sig ut på upptäcksfärd, något som både Claes och jag saknar mycket.
Men skam den som ger sig, i dag hittade vi i alla fall till en state park bara en knapp timme om ens det, söder om stan dit vi begav oss, tillsammans med våra grannar på en utflykt. Det var visserligen platt och fult på motorvägen dit, och platt även i "parken", men där var det slut på det tråkiga. Det var fina promenadvägar runt en massa träskmark och små sjöar, där det var gott om fåglar och krokodiler (!). Det satt stora varningskyltar uppsatta överallt om att man skulle hålla ordentliga avstånd om man mötte en krokodil att man inte fick mata dem, eller bada (som om man skulle ha velat bada i stillastående algvatten där det bor krokodiler... Men vem vet, det finns säkert galningar där ute som tycker det är höjden av semester, vad vet jag.).
Trots att varenda liten (och stor) trästock som låg i vattnet såg ut som en krokodil, var det tunnsått med sådanade just idag verkade det som. Vi såg faktiskt tre små bäbiskrokodiler vid olika tillfällen som låg och solade sig, men de stora "roliga" krokodilerna lös med sin frånvaro. Okej, jag hade väl inte jättelust att det skulle komma en bamsekrokodil promenerande över stigen precis vid mina fötter, men det hade ju varit kul att få se en på så där halvnära avstånd. Bäbiskrokodilerna var väldigt söta, men så värst krokodilläskiga var de just inte. Vi knallade i alla fall runt där i över tre timmar och när vi kom tillbaka till bilen var jag övertygad om att vi måste ha gått minst flera mil eller nåt, så länge som vi varit ute, fast enligt kartläsar-Claes hade vi visst bara gått en knapp halvmil... Återigen glömmer man bort att det ju inte går så där jättefort frammåt när Mathilda får vara med och bestämma takten. Nu var vi ju inte där för att bedriva fettförbränning och motionera, och det var väldigt skönt väder, så det var skönt bara att ha fått vara ute så länge.
På väg hem från vår utflykt stannade vi på Applebee´s, vår favoritrestaurang som ÄNTLIGEN har öppnat några ställen i Houston. Tyvärr hade väl inte den restaurangen vi var på idag en av sina bättre dagar, det var mycket halvslarv och bortglömda grejer. Jag var lite missnöjd så där i smyg, eftersom det är typiskt mig att vara missnöjd över grejer men inte riktigt göra nånting åt dem (note to self: Det är dags att börja jobba lite på det, hörru´) och satt och muttrade surt emellanåt. Herr Dahstrand däremot, som är en driftig man (gissa varför jag gifte mig med honom ;-)?) kallade till sig restaurangchefen och räknade sedan mycket artigt, men målmedvetet, upp alla små problem vi haft under middagen och lyckades på så sätt få ner notan till, fråga mig inte hur han bar sig åt, noll dollares. Gratis middag för fyra (och en liten Mathilda-måltid) med förrätt och efterrätt och alldeles gratis! Som om vi inte redan hade haft en trevlig dag, blev dagen genast ännu bättre :-).
I kväll hyrde vi en film och tittade på "Supersize me", en dokumentär om en kille som lever på BARA Mc Donnald´s mat i en månad och konsekvenserna av detta. En mycket bättre film än jag hade trott, om än förstås dragen till det extremt överdrivna, men han hade en poäng med hur snabbmat och framför allt fel mat håller på att ta död på USA. Av de barn som föddes år 2000 räknar man med att 1 av 3 kommer att utveckla överviktsdiabetes! Det är helt sjukt!! Nu tror jag väl i och för sig att det går att äta på Mc Donnald´s nån gång i bland utan att få diabetes och dö, men det är nog verkligen med betoning på ibland. Framför allt så är det ju det att alla portioner är så stora. Om man beställer en "super-sized" pommes frites och den största läsken, så får man i sig nästan en 2-liters flaska läsk och ett kvarts kilo pommes frites. Och det kan knappast vara nyttigt, oavsett hur sällan man äter det. Det absolut mest bisarra i hela filmen var dock ett "experiment" han gjorde där han la en massa olika MCD hamburgare, en pommes frites, en vanlig, hemmagjord, hamburgare samt vanliga pommes frites, som man får på restaurang, i olika glasburkar och sedan lät dem ligga där. Maten ruttnade ju så småningom i allt mer totalt vidriga former (även om det tog över två veckor för Big Macen att börja få mögel på brödet) allt eftersom veckorna gick. All mat utom Mc Donnalds pommes frites. När någon av misstag råkade slänga ut dem efter typ tre månader såg de EXAKT likadana ut som de gjorde när han la ner dem i burken!! Hur absolut vansinnigt vidrigt är det? Vad stoppar de i sina pommes frites egentligen måste man ju fråga sig? Jag vill inte alls bedriva nån sorts anti-Mc Donnald´s propaganda här, men allvarligt; Jag fick total avsmak för att någonsin mer äta deras pommes frites efter att ha sett det där (även om man aldrig ska säga aldrig), och jag tycker ändå att de är bland de godaste pommes fritesen som finns (även om jag vanligtvis inte brukar äter dem ändå). Ugh, ugh är allt jag har att säga om det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar