Vi lämnade Houston klockan fyra torsdag morgon och vi kom fram till hotellet i Dallas fredag morgon vid 11-tiden. Dryga 40 mil på 30 timmar, det är nog den kortaste resa på längsta tid jag någonsin gjort ;-).
Ok, visst stannade vi emellanåt och visst körde vi inte den rakaste vägen, men i princip var det konstant körande. Livrädda för att bli stående utan bensin valde vi att åka de mindre vägarna och hålla oss borta från de största motorvägarna. Vilket visade sig vara ett klokt val, för vi blev i alla fall inte sittande i en varm bil utan bensin. Något vi såg oräkneliga gånger. Det är däremot inte att säga att vi var ensamma på våra "småvägar" (de flesta i alla fall fyrfiliga), det var så mycket trafik att vi vid ett tillfälle åkte knappa fem mil på sju (Ja, precis, SJU) timmar. Galet var vad det var.
Det var som att befinna sig i en sån där typisk Hollywood-katastroffilm, där det har hänt något och alla människor irrar runt och ska fly/evakuera/har ingenstans att ta vägen: Köer som sträckte sig mil efter mil, folk som sitter i horder i sina bilar vid vägkanterna därför att de har slut på bensin, slut på vatten och slut på energi och hopp. Kaossituationer på bensinstationerna där alla försöker komma åt att tanka, vad lite bensin det fanns, exakt samtidigt. Och nästan alla människor med rädlsa, och ju längre dagen, och natten, gick, deperation, lysande ur ögonen. Det var inte läskigt på ett farligt sätt, allting var mycket städat och lugnt, men väldigt obehagligt och skrämmande på ett fullkomligt ofattbart sätt. Det var som att befinna sig i ett annat land, eller annan verklighet.Vid ett tillfälle åkte vi förbi (tack och lov åkte vi åt "rätt" håll) en kö på nästan två mil på en liten, verkligen liten, sketen landsväg. Det var mitt i natten och kön rörde sig inte. En del bilar stod på, men de flesta hade stängt av sina motorer för att spara bensin och stod trötta och rörliga vid sina bilar i den varma och mörka natten. Då slog det mig verkligen att det här var verkligen på riktigt, det kunde faktiskt handla om liv och död, vi var TVUGNA att komma dit vi skulle, för det fanns ingen som varken kunde eller framför allt SKULLE rädda oss om vi blev fast.
Vi tog varje tillfälle att tanka som vi fick - åkte vi förbi en mack som var öppen och fortfarande hade bensin, så tankade vi, alldeles oavsett om vi behövde eller inte, för bensinen var liksom vår enda livlina. Efter att ha varit laglydiga i över 20 timmar, bestämde vi oss också tillsist för att vi var TVUGNA att komma framåt, vi kunde inte sitta så mycket längre i bilen med två små barn, så herr Dahlstrand (som är den modiga vad gäller såna här saker i vår familj) började köra på vägrenen och i mötande trafiks filer (Inte för att det var så särskilt mycket mötande trafik just, vem sjutton ville åka ner mot kusten?). Inte heller detta var vi ensnsamma om att göra, men vi kom i alla fall fram lite fortare än om inte gjorde det. Jag hade väldiga karma-problem över detta, jag menar, jag vet ju att alla andra också satt fast och ville komma därfrån och säkerligen fanns det åtskilliga barn i de bilar vi passerade, så vi var ju alla i samma båt, men samtidigt var vi tvungna att göra vad vi behövde göra, det nådde den punkten att man inte kunde vara solidarisk, man var tvungen att rädda sig själv. På gott och ont.
Det är helt klart en resa som jag tror varken jag eller herr Dahlstrand kommer att glömma i första taget. Om inte annat för att det på ett sådant tydligt sätt visade hur skört vårt vällevnadssamhälle är. Hur mycket vi tar för givet och hur lätt det kan tas ifrån en. Det var som att vara i en annan verklighet, där allt man är van vid plötsligt var borta. Det fanns inte bensin, det fanns ingen mat, allting var stängt och igenbommat. Det var som om Houston var verkligheten och när vi lämnade stan, lämnade vi också vårt vanliga liv och klev in i nånting helt annat och okänt.
Så halva fredagen, och lördagen tillbringade vi, mestadels med tvn på (åtminstone på fredagen) i Dallas. Om det finns ett ord att beskriva hur jag kände mig, så var det trött. Inte bara trött av sömnbrist (jag har väl aldrig i mitt liv varit vaken i över 50 timmar i ett streck och inte gör jag gärna om det igen heller för den delen.), utan trött in i märgen av utmattning. Det var som om jag kört slut på alla mina reserver och inte hade någon ork kvar i hela kroppen, nästan lite otäckt faktiskt. Sedan gjorde det väl inte saken bättre att det ju faktiskt inte går att sova ut som man behöver när man har småbarn. Som tur är hade Mathilda varit vaken en hel del på natten när vi körde, både torsdagen och fredagen, så hon var ganska trött också. Men inte tillräckligt för hennes mammas smak, tyvärr.
När det visade sig att Houston lyckats klara sig undan det absolut mesta av förödelsen och våra grannar, som var kvar hemma i Houston (inte frivilligt, men de lyckades aldrig ta sig ut ur stan, de satt så länge i köer att de var tvungna att vända hem igen eftersom bensinen höll på att ta slut i bilen), kunde meddela att strömmen kommit tillbaka i kvarteret (efter ett strömavbrott som varade 16 timmar, mycket mycket bättre än jag någonsin hoppats på), så började vi debattera när vi skulle kunna resa hemmåt igen.Båda ville vi ju hem så snart som möjligt, både för att se efter huset, men också för att det är skönare att vara hemma än att sitta på ett motell, men jag visste också att det inte fanns en chans i världen att jag ville göra ännu en 30-timmars resa inom loppet av 72 timmar, det skulle jag helt enkelt inte orka.
Till sist enade vi oss i alla fall om att åka hem natten mot söndagen och chansa på att vi dels var tidigt ute och dels hade fördel av att åka på natten, de flesta människor vill trots allt hellre resa på dagen. Vi köpte reservdunkar med bensin (vilket inte hade gått uppbåda i hela Houston innan vi åkte iväg), en ordentlig karta över typ minsta skogsstig i Texas, packade in barnen i bilen vid midnatt och... var hemma på fyra och en halv timme (vilket är precis vad det brukar ta att köra till Dallas)! Visst, vi var inte ensamma på vägarna, men det var långt ifrån kö. (Jag har ingen aning om var alla två miljoner människor tog vägen, men det har varit riktigt bra traffik tillbaka mot Houston hela tiden sedan dess). Vilken känsla!
Och sååå skönt att kliva in genom dörren hemma och se att allt var som vi lämnat det; inga trasiga rutor, ingen översvämning, ingenting! Nu återstår bara att ställa i ordning allting igen, plocka fram allting som lagst undan i garderober i händelse av översvämning, ställa tillbaka möbler och inte minst packa upp resväskor och annat som vi tagit med oss. Ett inte helt roligt jobb, men ändå hundra gånger bättre än att inte ha haft något hus alls att ställa i ordning, det är ju ett som är säkert.
Samt att sova. Sova, sova, sova så mycket vi bara kan. För gud förbjude att det kommer en ny orkan mot Houston igen (inte helt omöjligt, om än kanske inte så troligt, med tanke på att orkansäsongen inte är över förrän 1 november), då packar vi ihop oss igen. Det måste man ju, för alldeles oavsett hur många gånger man får göra det i onödan, så vet man ju inte när den gången kommer som det är på riktigt. Huga, är allt jag har att säga om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar