Dagens fråga: Ska man påpeka när man tycker att en annan mamma gör nånting galet och vad ska man i sådana fall säga? Och hur ska man säga det?
Bakgrund: Väninnan K har precis satt lilla A (13 månader) på dagis. Detta plågar henne så till den milda grad att hon vägrar att kalla det för dagis, utan säger att A går i "kyrko-skola". Denna första vecka, som var den första, har hon dessutom gråtit varje dag hon lämnat A (som inte gråtit) och sedan återkommit till dagiset säkert fyra gånger per dag för att "make sure everything is allright". Just den biten har jag väl lite försiktigt försökt säga kanske inte är helt lyckad, eftersom lilla A blivit väldigt orolig och gråtit varje gång hon kommer, och framför allt, går. Inte för att jag inte förstår hennes behov av att kolla läget, men för att jag som gammal dagisfröken vet att man i det läget faktiskt gör mer skada än nytta, när allting är så nytt. Men, men det är ju inte mitt barn och inte heller min ångest, så därför har jag mest försökt vara uppmuntrande och stöttande när hon har tyckt att det känns jobbigt.
Så till dagens fråga: I morse ringer K till mig vid nio-tiden och berättar att de haft jordens jobbigaste natt, lilla A har kräkts hela natten och hela familjen har sovit illa. Dessutom har hon jordens jobbigaste dag framför sig med en massa möten och jobb. "Oh no", säger jag, "Are you going to be allright with work today then, can you reschedule your meetings?" (K har eget headhuntingföretag tillsammans med sin syster och kan därför styra sin arbetstid ganska fritt). "Oh, that´s no problem", säger K, "I just dropped A off at the school so I´m all set to go." Här har alltså lilla A kräkts hela natten och klockan 8.30 nästa morgon är hon på dagis!? Detta gör mig otroligt upprörd, framför allt för lilla As skull, har hon kräkts och sovit illa så mår hon nog betydligt bättre hemma än på dagis, men också för att man bara inte tar ett sjukt barn (och framför allt inte med maginfluensa) till dagis, hur kul tror hon att de andra föräldrarna tycker att det är? Men hur säger man nånting utan att 1) låta som besserwisser-"jag-är-minsann-så-duktig"-supermamman som aaaaldriiig skulle göra så minsann och 2)få henne att känna sig som en dålig mamma? K är nämligen inte alls en dålig mamma, utom möjligtvis i den här frågan ;-). Vi är rätt olika som föräldrar, men det är inget snack om att hon verkligen älskar lilla K. Jag tror inte att jag skulle reagera så där jättebra om det var omvända roller och K hade nånting kritiskt att säga om något som rör Mathilda, jag skulle nog bli rätt sur. Inte för att jag inte tror att jag kan göra några fel, jag är övertygad om att jag nog gör minst ett par varje dag, men för att det är så känsligt det där med hur man är som mamma. Å andra sidan hade jag nog, fast jag blivit lite sur, nog ändå tagit till mig ev. kritik om det var befogat och framför allt om det gällde nånting jag gjorde som inte bara påverkade Mathilda, utan även andra barn (och föräldrar). Men som sagt, jag kunde inte komma på vad jag skulle säga, om jag alls skulle säga nåt, och vi bytte ämne och ingenting blev sagt.
I dag var det också dags för den första valdebatten och jag får väl lov att slänga in några av mina "five cents worth" av politiska åsikter: För det första måste jag ju erkänna att jag tycker att det är fruktansvärt roligt (intressant roligt då, inte ha ha roligt) att titta på debatter. Och extra intressant är det förstås i årets val, eftersom det är så tight mellan Kerry och Bush. Jag kan inte med Bush, jag kan med en hel massa av vad republikanerna står för, men jag kan inte med varken Bush som person och framför allt inte de människor han omger sig med och den sorts politik de vill bedriva. Jag kan inte påstå att jag haft så särskilt varma känslor för Kerry heller, för han har då verkligen inte framstått som nån särskilt stark och driftig presidentkandidat. Inte så att han varit svag heller, men han har bara inte varit nånting alls, han har bara varit och det är inte nog om du vill bli president. Men ikväll måste jag nog säga att Kerry slog knock-out på Bush, han mutade in honom så fett i ett hörn där han bara kunde stå och upprepa sig själv, medan Kerry inte tvekade en enda gång över vad han skulle säga. Vilket jag då tycker var bra, eftersom jag verkligen tror att världen skulle bli bättre om Bush försvann. Den sortens utrikespolitik som hans "gäng" ägnar sig åt är livsfarlig och inte trygg för någon, allra minst amerikanarna själva. Inte nog med att den här regeringen gör sig impopulära och halvt osams med resten av världen, men de håller också på att till viss del urholka själva stöttepelaren som USA är byggt på, själva den stöttepelaren som de säger sig slåss för; demokrati och frihet. Det är inget tvivel om att terrorism är ett reellt hot mot USA och att terrorister måste bekämpas, men frågan är om de ska bekämpas på bekostnad av inskränkingar av individens frihet, på bekostnad av att man plötsligt frångår rättssystem där man har rätt till en opartisk rättegång och ingen är skyldig tills dess man funnits skyldig av en domstol, genom att uppmana till angiveri, jag tror inte. Jag kan inte påstå att allt är fel, jag är övertygad om att ska man bekämpa terrorism på hemmaplan så kommer folket till att måsta göra vissa uppoffringar, det gäller oss alla, men jag är lika övertygad om att terrorism och fanatism inte ska bekämpas med samma medel som terroristerna själva förespråkar. Det är tillsist inte heller inget tvivel om att alla soldater, må de vara amerikanska eller polska eller vad som helst, som befinner sig i krig ska stöttas på alla sätt och vis. Det är inte de som har beslutat om att de ska befinna sig där de gör, utkämpandes ett krig som de inte var med och bestämde om. De lyder bara order och för det ska de ha all ära. För mig är bara inte uttrycket "support our troops" synonymt med "support President Bush."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar