Jordgubbsmarodörer

Barnen och jag planterade jordgubbsplantor här för en månad sedan (i en lång balkonglåda typ. Jag är inte riktigt SÅ trädgårdsintresserad att jag ställer mig och börjar gräva jordgubbsland. Än.) och nu har de första jordgubbarna börjat mogna. Till barnens stora glädje - Elias blir till och med så plockivrig att man måste vakta så att det inte börjar plockas vit-gröna kart också. "Det ÄR mogna, mamma, det ÄR". Han tycker nog att det är lite lite med en endaste liten jordgubbe per man, och det kan man kanske förstå. I allafall så är det inte bara barnen som är glada - småfåglar verkar också vara jätteglada, för senaste dagarna har där inte funnits nån endaste jordgubbe att plocka, bara en massa halvätna. Morr.

Jag TROR i alla fall att det är fåglar som äter dem, eller finns det kanske jordgubbsmask också? I vilket fall skall de nu motas BORT. Häck väck våt fläck liksom. The million dollar question är bara HUR.... Funkar fågelskrämmor i balkonglådor? Nät? Vad gör man!???

Äventyr i vardagen

Idag hade jag två alldeles små egna äventyr minsann.

Det började med att jag satt hemma i ösregnet och sorterade papper i godan ro (Det positiva med att drabbas av enorm boarinstinkt är, att om man nu inte kan balansera på stegar och måla väggar eller orkar montera ihop spjälsängar, ja då tar sig ens lustar andra vägar. Och sortera tråkiga, men viktiga, papper i mappar är bra att det blir gjort. Om än inte det minsta lustfyllt.), när min dator börjar pipa och kvittra som den värsta fågelunge. Det var min "weatherbug" som meddelade att det hade utfärdats en tornado-warning för just södra Charlotte. Det var nån riktigt elak åskstorm som kom åkande i jordens hastighet och såg ut som om den kunde orsaka tromber.

Jag blev lite ställd, för helt ärligt, det är inte riktigt det man väntar sig, när man bor i tätbebyggd förort. Men, eftersom jag både är gift med en försiktig ingenjör till man och dessutom har lite lätta drag av paranoid rädsla för allting som kan gå fel här i livet, så hade jag redan räknat ut att det säkraste stället i vårt hus, i händelse av just tromber, är vårt skafferi, som ligger mitt i huset och under trappan. Bara en liten sak hade jag inte räknat med, och det var att vår skafferidörr just idag hade åkt iväg på lagning...

Herr Dahlstrand, som också ringde och hade sett varningen, tyckte först att jag ändå skulle gå till skafferiet, men ta med mig en massa soffkuddar att täcka över mig med, och bäst av allt, "Krypa in i hörnet". Nu är jag inte någon smidig gasell till vardags och just nu är jag att likna med en gravid flodhäst, så bara tanken på att jag skulle böka in mig i ett litet hörn och sätta mig (Jag kan ju knappt sitta normalt som det är) och dessutom lyckas täcka över mig med en massa kuddar, tja den var både mycket komisk och inte alls lockande. Jag bestämde mig därför för att "gömma mig" i duschen på gästtoan om det skulle behövas.
Det behövdes naturligtvis inte, tack och lov. Några tromber såg jag inte röken av, men däremot en väldans massa regn - vilket är bra för gräsmattan, så inget ont om det. Men det var i alla fall lite vardagsspänning.

När jag då i alla fall "överlevt" tromben, så var det dags att bege mig till doktorn för mitt veckobesök. Dessutom skulle vi ju göra ett ultraljud till, så det var faktiskt lite mer roligt än de vanliga besöken där man måste kissa på beställning och får träffa doktorn i typ 2 minuter. Fast då kom då dagens andra lilla "äventyr":

Jag ligger där och tittar på Gollum på ultraljudet och hon som gör det håller på och mäter och donar, som de ju ska. Vi tittar på hjärtat, vi tittar på en tjock gosemage och vi försöker titta på ett ansikte i 3D, fast det gick inte för Gollum låg och sov med händerna för precis hela ansiktet - djäkla unge ;-). I alla fall så ser allting bra ut, och det enda som är kvar är att kolla så att Gollum andas, för det måste han. Nu är det inte andas som i andas luft, det är mer andas som träning för livet, inte för att det har nån större betydelse i magen, och tydligen så andas foster väldigt, väldigt sällan som det är. Och Gollum ville inte andas över huvudtaget. Vi buffade på magen, jag bytte ställning - ingenting hjälpte, det var så lugnt så lugnt där inne. Hjärtat slog och man kunde ju se att bäbisen rörde sig, men andades gjorde han just inte.

Så då ville de göra en non-stress test, dvs koppla upp mig på en CTG och kolla bäbisens rörelser och hjärtljud under en 10 minuter nånting, bara för att vara riktigt säkra på att allting var bra. Min enda tanke, och jag var inte speciellt orolig heller, var mest att "Jaha, ja då får jag väl föda barn idag då. Ännu en ny sak som kan gå fel." Fast allting var jättebra!! Hjärtat slog jämt och fint och den verkade äntligen ha vaknat till för det var karatesparkar åt alla fyra väderstrecken. Så jag fick gå hem och alla var nöjda. Mest jag, tror jag, som dock naturligtvis fick jordens stressångest över att nu måste jag verkligen packa "väskan" och förbereda mig, för det KAN ju faktiskt hända nånting och better safe than sorry.

Håhå, tänk att det bara är tre veckor kvar lite drygt! Hjääääälllpppp!!

Hemmadag

I dag var dagen D. D som i Dagen-då-vår-luftkonditionering-äntligen-skulle-bli-fixad. Och det blev den! Hurrarrop och fanfarer. Vi har det kallt och svalt och kan sova om nätterna igen. Därmed skall detta inte gnällas mer om. Just nu i alla fall ;-).

Men det var nästan ett heldagsprojekt, med snickare, målare och AC-fixare som kom och gick av och till under mest hela eftermiddagen. Detta gjorde att vi fick hålla oss hemma så klart, men det var faktiskt ganska skönt. Mathilda var hemma från skolan idag också, hon har varit lite snorig, men mest var hon nog faktiskt trött (hon har sovit som en kratta hela veckan, somnat vid 22-tiden och vaknat vid halv sju - Waaaayyyy too litte.). Så hon fick vara hemma och ha mysfredag istället, vilket jag tror hon behövde.

På eftermiddagen kom en jämnårig granntjej över, Madison, tillsammans med sin mamma och 3-åriga lillasyster och tjerna hade jättekul. Förutom, om man får gnälla lite på andras barn (och det får man ju när man är en perfekt mamma själv. Eller nåt...), att de två grannbarnen inte har mycket till "manners". De tar för sig av allt i matväg som kan tänkas ligga framme (typ äpplen i fruktskålen, nötter etc) och även det som ligger i skåpen (juicepaket, kex etc) - allt utan att fråga, samt röjer ner Mathildas rum RADIKALT, inklusive i garderoben. Inte så att jag inte gärna bjuder på både frukt, dricka och mellanmål, men jag blir glad om de frågar först. Och naturligtvis blir det stökigt när de leker, det är helt ok, men jag har svårt för röj bara för röjandets skull. Typ kasta ut allting ur en korg på golvet och sedan göra likadant med nästa, och nästa. Liksom jag inte tycker att Mathildas "riktiga" kläder är lekkläder - det har de ju en hel utklädningskorg till. Nåväl, det är ju inga stora grejer, och lite stök får man ju räkna med när man har gäster, så på det stora hela var det en lyckad eftermiddag för barnen.

Stackars Elias fick dock inte mycket till middagssömn, för ungefär en halvtimme efter det att jag lagt honom började snickaren att borra och dra i vår golvlist, sedan började AC-gubben att svetsa i rören och då gick brandlarmet och... Ja, inte mycket tyst och ro med andra ord. Men det blev en tillräckligt lång tupplur för att lillprinsen skulle orka med eftermiddagen i alla fall, och förhoppningsvis blir det en tidig kväll istället och det skulle mamma uppskatta.

Tillökning

Våra "husdjur", Milla och Toffel (kan ju inte hjälpa att jag tycker att dottern varit riktigt klurig när hon döpte dem ;-)), ett Kanadagäss-par som bosatt sig i vår damm (och ilsket skrämt bort varenda annan gås som försökt sig på att komma nära) och byggt bo i gräset har legat och ruvat den senaste tiden. I går fick vi äntligen se resultatet; Fem små dunniga gässlingar kom gående mellan mamma och pappa på rad för en första simtur. Kalla det graviditetshormoner på högsta nivå, men jag blev nästan tårögd så söta de var!

Kan dock tilläggas att det finns en möjlighet att Milla och Toffel är gåsvärldens första homosexuella par, för hur jag än försöker kan jag inte se minsta skillnad på dem, jag tycker båda ser ut som hanar... Kanske finns det surrogat-mammor även för gäss, who knows ;-)? Jag är också rätt glad över att vi har vårt staket, för grannarsna har alla haft påhälsning upp på gräsmattorna av vårt lilla par (vissa har varit dumma nog att mata dem också, men då får de faktiskt skylla sig själva för att de har gäss på uteplatsen - urk) - utom vi. Det passar mig alldeles utmärkt, att ha husdjur så där lite på avstånd... Att trampa på gåsbajs, eller bli jagade av en ilsken gåsmamma klarar jag mig alldeles utmärkt utan.

Glömde ju...

Vi väntar på en bänk till våra nya utemöbler också. Den skulle först komma första veckan i april, och när jag pratade med dem för en vecka sedan, i måndags. Den har såklart inte kommit. Heller.

Förresten har jag inte tid att gå några självhjälpskurser, jag måste INREDA. Jag kan inte sova på nätterna (för att det är varmt, ja, men inte bara) för att jag måste fundera över hur vi ska möblera bäbisrummet, om prinsessan ska ha ljusrosa eller mörkrosa vägg, vilken grön som är fin till mattan i matsalen, var man får tag på lite (inte så dyrt) "pynt", att göra det hemtrevligare i vardagsrummet med, om jag klarar av att flytta sängen i vårt sovrum så att jag kan måla fondvägg, hur svårt det ska vara att sätta upp lite tavlor, att jag måste tvätta bäbiskläder, om vi borde måla hela hallen, att jag måste plantera klart krukorna på uteplatsen, när jag ska hinna rensa färdigt arbetsrummet. Och att jag vill måla, måla, måla -överallt i hela huset.

Jag har inte alls drabbats av nesting-instinkten. Inte alls.

AC del 2

Tror ni att nån har ringt från vår byggare om att komma och ta bort den där golvlisten? Nej. Innebär detta att vi fortfarande har 1) ett hål i väggen 2) ingen AC? Jo, men visst. Detta trots samtal både från AC-firman till byggaren, från mig och från herr Dahlstrand. Om jag inte blev så trött och less på allting så skulle jag bli arg.
Just nu är jag mest resignerad. Jag har kommit fram till att jag måste sakna en viktig del i min personlighet, nämligen auktoritet. Det är ingen som lyssnar på mig, eller lyssnar kanske de gör, men de struntar i vilket fall i vad jag säger.

Först hela den där luftkonditioneringshistorien - ingen verkar bry sig om att jag tycker att det här borde lagas och get it over and done with. Så igår fick jag ha jordens diskussion med min doktor om när stackars Gollum ska få komma ut. Jag kan komma med alla mina argument om katastrofsnitt och ångest över att nånting liknande ska hända igen etc - och han struntar helt i det och fortsätter att hävda (i princip) att det minsann inte gör nånting om förlossningen startar, det går så bra så och stackars Gollum ska minsan ligga kvar typ tills han möglar. Tillsist fick jag bli riktigt så där jobbigt tjatig och hävda att om det inte spelade så stor roll för dem med två dagar hit eller dit, så spelade det i alla fall roll för MIG och då kunde vi väl bestämma ett tidigare datum för snitt för MIN skull, om inte annat. Jo det kunde vi ju då, men jag riktigt kände hur fånig han (doktorn) tyckte att jag var. Oh well, so be it. Men tror sedan nån att de har ringt tillbaka och bekräftat tid - detta trots att doktorn lovade att han skulle ringa och omboka tiden på en gång? Nehej då. Jag är övertygad om att de gör det på pin kiv, om de håller på och drar ut på saker så här så kommer ju förlossningen förr eller senare att starta av sig självt, så kan de ignorera den jobbiga mamman och få som de vill. Nu är det ju visserligen 5 veckor, minus några dagar kvar, men som sagt, vi har ju bara diskuterat det här sedan jag flyttade hit, så med det här tempot så går det jättebra. Not.

Och stackars Elias säng, som beställdes i slutet av februari, hade 8 veckors leveranstid och, när de 8 veckorna gått, bara konstaterades inte kunde levereras alls för den var slut. Då hade jag ringt och bråkat (tyckte jag då i alla fall, tydligen var det inte alls det jag gjorde, jag bara ringde och viskade lite om att jag var så glad om de ignorerade mig.) med leverantören i över 2 veckor för att få veta när den skulle levereras - utan att någon någonsin gav mig ett svar eller ringde tillbaka. Tillbaka på ruta ett, prinsen ligger fortfarande på luftmadrass och jag har ingen aning om vad vi ska köpa för säng åt honom.

Så har vi en elektriker som aldrig ringer tillbaka. En målare som envisades med att måla på en dörr med roller, trots att jag påpekade åtskilliga gånger att dörren var sprutmålad och att det skulle se fult ut med en rollad del - vilket det också gjorde. Vår gamla bank som vi hade förra huslånet med som, trots att jag ringt dem åtskilliga gånger under TRE månader, har uppenbara problem med att betala tillbaka massor av tusentals dollar i överbetald fastighetsskatt till oss - trots att alla är överens om att de ska göra det. För att nämna några fler exempel på hur duktig jag är på att få resultat när jag måste ligga på folk.

Som sagt, gamla surdegar överallt och ingen auktoritet. Jag får väl trösta mig med att barnen i alla fall fortfarande lyssnar på mig. Åtminstone prinsessan. Lillprinsen lyssnar inte på någon överhuvudtaget, om han kan undvika. Nä. Jag ska väl gå och ringa byggaren, IGEN. Sedan ska jag leta upp nån självhjälpskurs nånstans på nätet om hur man får folk att lyssna på en och framför allt, får dem att göra som man vill.

No more mrs nice woman.

The hot angry woman

Ok, så vi har haft “lite” problem med vår AC här senaste veckan, närmare bestämt sedan förra lördagen. Den blåser nämligen en väldigt massa - men tyvärr inte kalluft, vilket ju är det som luftkonditioneringar ska göra. I alla fall. Eftersom vi har garanti på den (och ska tilläggas, aldrig hade använt den förrän vi upptäckte att den var paj eftersom det varit vinter), så tillkallades omedelbums en reparatör efter att vi genomlidit en (åtminstone för en gravid kamin som mig) olidligt varm natt. Reparatören kom, han grejade, han diagnostiserade, han fixade -inte. Han konstaterade istället att vi antagligen har en läcka, men inte en läcka som han kunde se eller fixa, utan någonstans i väggen. Hurra hurra, och väggen måste då sågas hål i och grejas.

Hela förra veckan gick sedan åt att bestämma huruvida det verkligen VAR en läcka och när, i sådan fall, denna läcka kunde lagas. På måndag, blev beskedet. Vi hade ju inte så stort val, och ett antal ganska varma nätter senare (Det behöver inte vara så varmt ute, det räcker med sol, så blir det jättevarmt i vårt sovrum som ligger i sydväst) skulle de alltså komma idag. SÅ, idag skickar jag Elias till skolan en extra dag (eftersom luftkonditioneringsgubbarna sagt att det skulle ta 3-4 timmar att laga och vara dammigt tyckte jag att det var mer lämpligt. Och säkert snabbare, eftersom Elias, även känd som den lille hantverkaren, inte heller skulle kunna “hjälpa till”. De skulle komma vid lunch.

Lunchen kommer och lunchen går och jag tänker att tja, det beror ju på VEMS lunch man menar. Menar man barnlunch så borde de ju komma vid 11, halv 12. Menar man å andra sidan medelhavslunch kanske de inte kommer förrän 2-tiden. Så jag väntar tålmodigt. Strax före klockan 13 ringer en man, som visar det sig, är från byggföretaget som byggt vårt hus, och meddelar att förrän jag har fyllt i en online workorder request så kan inga AC-lagare komma. Detta säger de alltså IDAG, 9 dagar efter det att vi först fick problem och 9 dagar under det att jag pratat med folk både från byggföretaget och naturligtvis själva luftkonditioneringsfirman. 9 dagar som INGEN nämnt ett pip om nån workorder, utan bara garanterat mig att allting ska tas om hand och fixas. OCH inte minst, 9 nätter som jag inte kunnat sova ordentligt för att jag är som en liten varmluftsugn just nu och håller på att svettas ihjäl av allt.

Detta meddelade jag, i mindre glada ordalag, den ringande mannen, allt medan det började ryka ur mina öron av gravidosauriushormoner. När vi lagt på stormade jag sedan iväg och fyllde i den där workordern (vilket inte var så svårt, det tog tre minuter) och sedan ägnade jag nästa kvart åt att storböla över hur världen bara kunde bete sig på detta sätt mot mig och hur jag skulle tvingas genomlida ytterligare varma nätter. Sedan ringde jag stackars herr Dahlstrand i Sverige och storbölade lite till. Just då ringde byggubben tillbaka och, karma karma, bad om ursäkt för att de strulat till det och lovade att AC-lagaren var på väg. Sedan lugnade jag ner mig lite.
Så ringde tanten som schemalägger alla reparationer för AC-firman och bad om ursäkt för att de var så sena och för att de inte heller vetat om att det behövts en workorder. Vid det laget var jag inte det minsta gråtig, utan mycket trevlig och förstående och ännu bättre blev det när hon berättade att byggubben ringt henne, efter jag talat med honom första gången, och sagt att det här problemet var tvunget att få högsta prioritet “because I have a hot, pregnant woman here, and she´s mad”. Ha ha.

AC-reparatören kom tillsist i alla fall och utförde diverse trick och konster, bl.a. “mannen som kunde lyssna i väggar”, och lyckades lokalisera läckan (som var STOR, till och med jag kunde faktiskt höra hur det pös) genom att bara såga upp ett liten hål och inte väggarna i både matsal och (blivande) bäbisrum. Laga det kunde han också ha gjort, men det gjorde han inte. Så klart, lätt ska det ju aldrig vara. Nej byggaren måste komma och såga isär golvlisterna först, och riktigt förstå att orsaken till läckan inte var för att AC-firman klantat sig, utan för att nån pundig liten snickare bestämt sig för att slå i en spik mitt i listen som sedan punkterade AC-röret. Sedan kommer AC-firman TILLBAKA och lagar, och tillsist ska byggaren laga alla hål och lister igen. Håhåjaja.

Byggaren hörde naturligtvis inte av sig mer idag. Hör de inte av sig first thing i morgonbitti lovar jag att de får att göra med den varma, arga gravida t-rexen igen. Morr.

Veckopeng

I samband med 5-årsdagen infördes också veckopeng för prinsessan. Mamma, som är hopplös på pengar, tycker att det nog aldrig kan vara för tidigt att lära Loppan lite om spara och slösa och var pengar egentligen kommer ifrån. Alltså inte var de kommer ifrån bokstavligen, typ tryckeriet/federal reserves etc, utan mer att man måste “jobba” för att få pengar, de trillar (tyvärr, då) inte bara ner från himlen. Så följande veckosysslor står nu på schemat:

Duka (till sig och lillebror) till middagen
Bära sin tallrik till diskbänken efter maten
Plocka upp leksaker i sitt rum före sängdags (med assistans av mamma och pappa också vid behov)
Sova i sin egen säng .

Inte allt för betungande tyckte vi, och inte heller Mathilda har klagat, hon verkar tycka att det är ganska roligt. För allt detta “slit” tyckte de websiter vi researchade, att hon skulle få $5/veckan ($1 per år verkar vara idén.). Jag tycker kanske att det var lite mycket att börja med, eftersom vår nyblivna 5-åring faktiskt inte har nån som helst koll på pengars värde, så jag halverade det. Så nu får hon $2.50 - $2 att spara och $.50 att få spendera. Vi får väl se hur det går, idag gick det i alla fall strålande: Med nya plånboken i hand var hon helt nöjd med att få köpa två tuggummin i såna där maskiner som man stoppar pengar i och drar runt vredet på (Eh ja, vad heter såna ja… Bubble gum machines ;-)??) och faktiskt ännu nöjdare med att spara pengar “Så att jag kan köpa nånting jag verkligen vill ha när jag har mera pengar”. Hey, hon måste definitivt brås på sin far, men inte mig emot :-)!

The perfect night

Ibland måste man älska sitt liv lite extra mycket. Solen har skinit, det är 23 grader varmt ute och INGEN LUFTFUKTIGHET ( Bara en sån grej!). Herr Dahlstrand kom hem tidigt från jobbet, barnen lekte i trädgården. På grillen hamburgare med koriander och avokado som tillbehör. Kall Fresca till det och mitt liv som höggravid kunde inte vara bättre.

I morgon åker herr Dahlstrand till Sverige en vecka, så jag får leva på den här familjekvällen ett tag. Och det gör jag så gärna!

Namförslag

Den nyblivna fem-åringen råkar dessutom ha blivit ett nyblivet Hannah Montana fan. Detta efter att ha fått en högt önskad Hannah Montana Barbie och en Hannah Montana CD (som spelas runt runt runt i bilen, till och med lillebror har indoktrinerats att skrika “Best of both worlds” varje gång vi ska åka nånstans) i födelsedagspresent. Att hon aldrig har sett Hannah Montanta på riktigt på TV behövs liksom inte, om kompisarna pratar om det så är Mathilda med på noterna. Och mamma protesterar inte, jag tycker att hon är lite för liten för att titta på TV-serien, även om den är barnanpassad, om hon nu inte själv propsar på det, och lite popmusik är ju alltid trevligare än att tvingas genomlida Dora utforskarens samlade hits ännu en gång.
Ibland kan det dock bli lite mycket av det goda kanske.
Dottern (jättenöjd): Mamma, jag vet, vi kan döpa bäbisen till Hannah Montana!
Mamma: Eh… NEJ. Det var nog ingen bra idé.
Dottern (lätt besviken): Men… Hannah! Eller Montanah?
Mamma: Näe… jag tror inte det. Jag tycker inte så mycket om de namnen.
Dottern (efter lång eftertänksam paus): Mamma, tycker inte du också att det är synd att Hannah Montana som är så fin, har så fula namn?
Och det fick ju mamma hålla med om då. God bless dessa år då barnen tycker att allt mamma säger är bra och värt att notera, synd bara att tiden kommer att gå så fort :-)! Och som sagt, till alla nyfikna, ni kan stryka Hannah och Montana från den potentiella namnlistan ;-).

Läkarbesök

Idag var det dags för läkarbesök igen, så här när man närmar sig sluttampen känns det som om vi börjar känna varandra ganska väl, jag och mina doktorer. Jo för jag har nämligen två. Det är en stor praktik och vanligtvis kan man rotera runt en fem, sex stycken emellanåt för att de vill att man lär känna fler läkare ifall ens egen doktor nu inte skulle ha jour den dag man ska föda. Detta vägrade jag helt sonika, eftersom ett planerat snitt ju faktiskt är just planerat och därför KAN planeras med en doktor och jag tyckte om den doktor jag först hittat. Fast så hittade jag ytterligare en doktor som jag tyckte var bra, förutom den vanliga, så nu tänker jag att ibland kan det ju vara bra med fler kockar i en bäbissoppa och så går jag till den andra bara för att vara säker på att den vanliga inte missat nånting. Hojhoj så klurig jag kan vara emellanåt ;-)…

I alla fall, allting var bara bra och det var skönt att höra, eftersom vi ju nu är mitt i den tid när allting började gå alldeles åt fanders med Elias och hans fostervatten och jag ju inte kan låta bli att oroa mig lite emellanåt över att magen ska börja växa alldeles för mycket. Men det hade den då alltså inte gjort, mer än den skulle då. Och det känns skönt att veta framför allt med tanke på att herr Dahlstrand ska överge mig och barnen och fara på bröllop i Sverige nästa vecka. Och är det nånting som inte direkt känns lockande så är det att bli en uppsvullen vattensjuk flodhäst, när jag är alldeles ensam hemma, huga nej. Men nu verkar ju allting bra och jag kan fortsätta vara bara en flodhäst, i lugn och ro, och invänta makens återkomst. Det är tur att han bara ska vara borta en vecka :-).

För säkerhetsskull bokade Dr #2, som alltså var den som jag träffade idag, in ett ultraljud för nästa besök, bara så att vi riktigt kan gotta oss i fostervattensmängder och annat. Och, misstänker jag starkt, mest för att lugna den där nervösa mamman. Och det gör hon rätt i. 4D ska det vara i också, tycker jag, så att jag riktigt får ser Golum där inne igen. DÅ blir jag kanske lugn ;-).

En nybliven fem-åring i västerled

Tänk att hon blir så stor, min lilla tjej… Att det verkligen är fem år sedan hon låg där alldeles nyfödd, arg och hopkrupen som en groda - och ändå sötast i världen. Arg kan hon förvisso vara fortfarande för all del, men hon är inte hopkrupen det minsta. Dock är hon definitivt sötast i världen. Enligt klart partiska föräldrar :-).

Nu är hon stor nog att veta att man ska ligga kvar i sängen när det är ens födelsedag och vänta på uppvaktning. Jag misstänker att hon var vaken redan strax före 6, men inte ett pip hördes förrän vi kom vid 7-tiden, då hon strålade som en mycket (vaken) sol. Ok, jag kan tycka att det är lite grymt att vänta så länge, när vi ju VISSTE att hon skulle vakna tidigt, men tyvärr måste väl erkännas atta en höggravid mamma inte orkar gå upp i ottan. Men massor av födelsedagssång, tårta och många paket gjorde nog att det inte var allt för många sura miner.

Sedan hade den elaka mamman planerat in 5 års-kontrollen hos doktorn också, så där lite lagom som grädde på moset. Mathilda hade förberett sig på att det kanske skulle behövas lite sprutor och vaccinationer, vilket lyckligtvis visade sig utebli, för hon hade redan fått alla vaccinationer hon behöver inför skolstarten förra året. Däremot tog de ett blodprov, för att kolla järnvärdet, och det var ett av de där hemska som jag minns från min barndom, i fingret där de liksom måste pressa, pressa, pressa ut blodet. Huga. Prinsessan visade sig dessutom ha ytterst osamarbetsvilligt blod, för det vägrade komma ut så de fick sticka två gånger. Inte helt populärt, men på det stora hela var hon hur duktig och “stor” som helst, jag var så stolt över henne.
Eftermiddagsfirandet blev cupcakes till mellanmålet i skolan och mer sång och ljusblåsning, följt av önskad middag på Applebee´s, där personalen sjöng nån sorts födelsedags klapp-och-sång, samt bjöd på dessert. Sedan tror jag lilla fröken, sina nyblivna stora fem år till trots, var rätt färdigfirad och nöjd.

Nu återgår vi till lite vardag igen, och samlar kraft innan lillprinsens födelsedagsfirande drabbar oss i början av juli. Visserligen har vi herr Dahlstrands födelsedag däremellen, men någonting säger mig att han varken är lika sugen på att jag kommer med cupcakes och samlar personalen i fikarummet för lite eftermiddagsfirande, eller vill gå på Applebee´s och få gratis glass sunday med tillhörande sång. Och lika skönt är väl det.

Födelsedagsfirande

I går tjuvstartade Mathildas födelsedagsfirande med kalas på “The little gym”. Lekar, bollar, tältdukar, gymparedskap, såpbubblor och en jättelik hoppmatta stod på menyn och efter en timmes stojande var de 13 barnen redo för tårta (Temat var, förstås för alla som känner Mathilda, Barbie. Mamma bara suckar, men köper naturligtvis, för vem minns inte hur det var att vara fem ;-)) och glass. Det hela avlöpte så smidigt att mamma Dahlstrand nästan började undra om de glömt bjuda någon, eller vad som var fel… Antar att det bara var proffsigt arrangerat av erfaren personal. God bless barnkalas på entreprenad är allt jag har att säga!
Mathilda var väldigt nöjd med sitt kalas, för att inte tala om presenterna. Nu väntas cupcake på sängen i morgon, mer presenter och ännu mer tårta i skolan. Prinsessan är i tårthimlen, kan meddelas.

Men nöjdast av alla var nog Elias! Han var i sitt absoluta esse, dvs näst intill smågalen, men glad och charmig. Personalen döpte honom snabbt till “little monkey man” och det var väl inte direkt oförtjänt. Fördelen med att vara två år, måste väl vara den selektiva hörsel man kan ha för att lyssna på direktiv och förmaningar och framför allt den enorma glädje han utstrålade över alla dessa saker och aktiviteter han presenterades för. Jag tror vi vet var nästa kalas ska hållas i sommar :-)…