torsdag 4 september 2008

En mamma i tiden - eller visst kan pojkar dansa balett

Varför kan inte pojkar dansa balett? Frågade lillprinsen för hundrade gången i går när det var dags för storasyster att gå på höstens första balettklass. Och mamman hade, för hundrade gången, inte något riktigt bra svar. För pojkar KAN ju dansa balett! Utan pojkar inga pas de deux, inga snurrande ballerinor i luften och ingen Svansjön. Så visst kan pojkar dansa balett, absolut. Men kan MIN pojke dansa balett, tja det var väl där skon klämmer.

I över ett år har prinsen frågat när han ska få dansa balett och i över ett år har vi (jag) väl mest försökt undvika frågan. Först var han ju för liten och sedan hoppades jag väl kanske att denna lust skulle gå över, samtidigt som storasyster som ju aldrig sett en endaste pojke i sina balettklasser, kort deklarerade att "pojkar dansar inte balett, det är för flickor." Och så har det fått bero.

Men igår då, när sonen stod där med stora ögon och ilsket deklarerade att "När jag blir stor blir jag en flicka och då får jag dansa balett" bestämde sig mamma Dahlstrand för att det faktiskt fick vara nog med könsstereotypning och mina egna idéer om vad pojkar "gör". So what om Elias vill danska balett, då får han väl göra det! Så jag gick inte till administrationen och frågade om pojkar fick dansa hos dem, vilket de förstås fick och tanten i receptionen meddelade att de faktiskt dessutom hade en liten pojke i Elias ålder som går på lördagar. Sagt och gjort, på lördag ska prinsen få "provdansa" en lektion för att se om han verkligen gillar det, och gör han det så får han börja.

Elias blev så glad jag berättade för honom att han också skulle få gå på balett! "Är det en flickbalett? Är jag en stor flicka?" undrade han, och på detta var ju svaret att ja, det är en flickbalett mest, för det att det inte finns så många pojkar som dansar balett, men att han definitivt fortfarande är en pojke och att det ska blir jättekul.

Pappa Dahlstrand tycker väl kanske inte att det är jättekul just, men han är en klok och förståndig pappa - fast han är man ;-), och han vill ju också att lillprinsen ska få göra vad han tycker är roligt. Han såg möjligtvis lite svettig ut när han hörde mig prata om trikåer i telefonen (Men nej, fullt så kul ska vi inte ha, det går bra med gymnastikbyxor för pojkar. Tack och lov, får väl även den liberala mamman erkänna.), men som han sa "Jag ska bara vänja mig lite... Och så ska han väl göra nånting annat än balett också (bedjande blick)? "

Självklart ska han det, mamma är ivrig på att sätta båda barnen i Tae kwan do (som ju Mathilda gjorde förra året) och så småningom tror jag att det är bra med någon lagsport... Förutom amerikansk fotboll kanske, för de verkar göra illa sig så mycket, för att inte tala om hjärnskakningar etc.

I valet mellan hjärnskador och rosa trikåer tar jag det sistnämnda any day. För att inte tala om vad jag ser fram emot att se sonen dansa Svansjön på Operan ;-).

2 kommentarer:

effy sa...

Härligt! :) Alla barn borde uppmuntras att göra det de vill helst av allt. :)

Bo Hyttner sa...

Jag heter Bo Hyttner. Jag har med stort intresse tagit del av dina uppgifter kring din son Elias.
Jag har egentligen väldigt mycket att berätta.
Först går det gärna att googla på mitt namn. Det framgår att jag är delägare av ett skivbolag. Vi specialiserar oss på romantisk orkestermusik. Min egen historia består av 22 år som ägare av en skivaffär i samma namn.
Den direkta anledningen att jag skriver till dig är att jag utöver min verksamhet som delägare och skivproducent i dagarna (tror jag) avslutat en roman som handlar om en balettdansande pojke.
Det hela började mest som en tillfällighet -men en av mina tre döttrar Filippa dansade balett i flera år vid sidan av skolan och hon rekommenderade för många år sedan att vi skulle se en film som heter Billy Elliot. Jag vet inte om filmen är bekant för dig men den handlar om en balettdansande pojke uppvuxen i Midlands under gruvstrejernas åttiotal när Margret Thatcher och Artur Scargill stred som värst om gruvorna skulle få fortsätta.
Filmen handlar om pojkens kamp för att bli accepterad..Mamman är död och pappan och brodern försöker ursinnigt få honom att avstå från baletten...det är verkligen inget man som elvaåring pojke ska ägna sig åt bland gruvarbetande familjemedlemmar. Men han kommer in på Covent Garden och i slutscenen sitter pappan, gråtande och brodern och ser en (ovanligt smaklös) version där nu den vuxne Billy har en huvudroll i Svansjön.
Jag har i mitt eget skrivande skrivit på en slags fortsättning. En svensk pojke -son till en misslyckad alkoholiserad arkitekt och en mamma som är världsberömd såpoperastjärna är det största fyndet i baletthistorien näst Rudolf Nureyev. Han kommer in med dunder och brak på Covent Gardens elevskola.
Jag följer honom i hans karriär som knappast går spikrakt.. Han får lära sig att talang inte är allt.
När jag skrev började jag undra lite över min egen historia (jag har just fyllt 69).
Jag tror att jag dansade balett tlls jag var i tioårsåldern...sedan tog idrotten över, gymnastik, fotboll mm.
Sedan började jag på en dansskola för sällskapsdans hos Holger Rosenqvist -gick i tre år och vann valsklassen på avslutningsbalen i Grand Hotels spegelsal...1956 eller 1957.
Sedan började jag med stepp..något jag fortfarande har mycket glädje av.
Jag vet uppriktigt talat inte hur jag skulle ha reagerat om jag hade satts i Operans elevskola. När jag ser Minkus balett Paquita där det finns en fantastisk mazurka som dansas av pojkar och flickor tillsammans så gör det ganska ont i mig..jag kunde ha varit med.
Nu blev det inte så...men med fantasins hjälp har någon slags balans skapats i mitt inre.
Ja, unge Ted, i min bok får möta mycket misstro och en del gliringar -inte minst av sexuell art. Dessa bemöter han med ett intensivt ursinne. Han har valt dansen som yrke...han är lite streberartad och helt heterosexuell..han förstår verkligen inte kopplingen.
Jag har som en del av skrivandet börjat fundera på film...ja det finns väldigt mycket film i den här handlingen.
Allt jag kan säga till dig är att din pojke troligen får stå ut med en hel del...det behövs styrka för att stå pall mot alla dessa nedriga fördomar kring män, pojkar och dans.
Alla ska vi ha rätten att få dansa..oberoende av andras förutfattade meningar. Dansen har gett mig så mycket lycka i livet och det är fint att se att din pojke inte gett upp.
Det ska han inte.
Jag önskar honom lycka till.
Ring mig gärna och berätta hur det går.
Jag går också attt nå per mail sterling@mbox301.swipnet.se
Bästa hälsningar
Bo Hyttner