Idag hade jag två alldeles små egna äventyr minsann.
Det började med att jag satt hemma i ösregnet och sorterade papper i godan ro (Det positiva med att drabbas av enorm boarinstinkt är, att om man nu inte kan balansera på stegar och måla väggar eller orkar montera ihop spjälsängar, ja då tar sig ens lustar andra vägar. Och sortera tråkiga, men viktiga, papper i mappar är bra att det blir gjort. Om än inte det minsta lustfyllt.), när min dator börjar pipa och kvittra som den värsta fågelunge. Det var min "weatherbug" som meddelade att det hade utfärdats en tornado-warning för just södra Charlotte. Det var nån riktigt elak åskstorm som kom åkande i jordens hastighet och såg ut som om den kunde orsaka tromber.
Jag blev lite ställd, för helt ärligt, det är inte riktigt det man väntar sig, när man bor i tätbebyggd förort. Men, eftersom jag både är gift med en försiktig ingenjör till man och dessutom har lite lätta drag av paranoid rädsla för allting som kan gå fel här i livet, så hade jag redan räknat ut att det säkraste stället i vårt hus, i händelse av just tromber, är vårt skafferi, som ligger mitt i huset och under trappan. Bara en liten sak hade jag inte räknat med, och det var att vår skafferidörr just idag hade åkt iväg på lagning...
Herr Dahlstrand, som också ringde och hade sett varningen, tyckte först att jag ändå skulle gå till skafferiet, men ta med mig en massa soffkuddar att täcka över mig med, och bäst av allt, "Krypa in i hörnet". Nu är jag inte någon smidig gasell till vardags och just nu är jag att likna med en gravid flodhäst, så bara tanken på att jag skulle böka in mig i ett litet hörn och sätta mig (Jag kan ju knappt sitta normalt som det är) och dessutom lyckas täcka över mig med en massa kuddar, tja den var både mycket komisk och inte alls lockande. Jag bestämde mig därför för att "gömma mig" i duschen på gästtoan om det skulle behövas.
Det behövdes naturligtvis inte, tack och lov. Några tromber såg jag inte röken av, men däremot en väldans massa regn - vilket är bra för gräsmattan, så inget ont om det. Men det var i alla fall lite vardagsspänning.
När jag då i alla fall "överlevt" tromben, så var det dags att bege mig till doktorn för mitt veckobesök. Dessutom skulle vi ju göra ett ultraljud till, så det var faktiskt lite mer roligt än de vanliga besöken där man måste kissa på beställning och får träffa doktorn i typ 2 minuter. Fast då kom då dagens andra lilla "äventyr":
Jag ligger där och tittar på Gollum på ultraljudet och hon som gör det håller på och mäter och donar, som de ju ska. Vi tittar på hjärtat, vi tittar på en tjock gosemage och vi försöker titta på ett ansikte i 3D, fast det gick inte för Gollum låg och sov med händerna för precis hela ansiktet - djäkla unge ;-). I alla fall så ser allting bra ut, och det enda som är kvar är att kolla så att Gollum andas, för det måste han. Nu är det inte andas som i andas luft, det är mer andas som träning för livet, inte för att det har nån större betydelse i magen, och tydligen så andas foster väldigt, väldigt sällan som det är. Och Gollum ville inte andas över huvudtaget. Vi buffade på magen, jag bytte ställning - ingenting hjälpte, det var så lugnt så lugnt där inne. Hjärtat slog och man kunde ju se att bäbisen rörde sig, men andades gjorde han just inte.
Så då ville de göra en non-stress test, dvs koppla upp mig på en CTG och kolla bäbisens rörelser och hjärtljud under en 10 minuter nånting, bara för att vara riktigt säkra på att allting var bra. Min enda tanke, och jag var inte speciellt orolig heller, var mest att "Jaha, ja då får jag väl föda barn idag då. Ännu en ny sak som kan gå fel." Fast allting var jättebra!! Hjärtat slog jämt och fint och den verkade äntligen ha vaknat till för det var karatesparkar åt alla fyra väderstrecken. Så jag fick gå hem och alla var nöjda. Mest jag, tror jag, som dock naturligtvis fick jordens stressångest över att nu måste jag verkligen packa "väskan" och förbereda mig, för det KAN ju faktiskt hända nånting och better safe than sorry.
Håhå, tänk att det bara är tre veckor kvar lite drygt! Hjääääälllpppp!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar