!
fredag 29 maj 2009
Officiellt invigningsbad
Äntligen slutade det regna så pass länge att vi kunde gå till poolen och bada. Badsäsongen 2009 är härmed officiellt i full blom
!
!
torsdag 28 maj 2009
Ett direkt olämpligt yrkesval
Herr Dahlstrand och jag har DVR:at flera avsnitt av den nya serien Southland (går på NBC, för er med amerikansk tv), som är som en sorts ER -fast i polismiljö. Riktigt bra, tycker jag faktiskt! Jag gillar den av samma anledning om jag tyckte om ER (fast jag inte riktigt orkade följa den slaviskt genom åren), att det är så realistiskt på nåt sätt, att det känns som som det är en blandning av dokumentär och drama. "Men det skulle kunna ha hänt"-känsla liksom.
I alla fall. Där tutar poliserna omkring i South Central LA och har värsta bovjakten, ni vet sån där som man ser på TV där det åker helikoptrar ovanför och en massa polisbilar försöker jaga och genskjuta. Och det slår mig hur otroligt fantastiskt dålig jag skulle vara på att vara just polis.
Jag klarar till exempel inte av att se blod i större mängder än från ett mycket litet skrubbsår på ett mycket litet barn, så nån mordutredare kan jag ju inte vara (även om det vore roligt, faktiskt.) och inte heller ens nån liten vanlig ordningspolis, för de måste ju också ta hand om folk som är i slagsmål etc. För att inte tala om fyllhundar som kräks. Det går också bort, det är knappt att jag klarar av mina egna barns magsjuka, så att tro att jag skulle greja alkis-Bengans kaskader är väl att begära lite mycket.
Och så har jag jordens sämsta slutledningsförmåga, så även om jag kunde undvika blodet, så skulle jag i princip aldrig lösa några brottsfall ändå. Jag är sämst i världen på att spela Cluedo (till och med juniorvarianten, där får jag spö av prinsessan. Och hon är 6.), för att inte tala om Mastermind och andra spel där man ska eliminera olika alternativ. Bort, bort och bort.
Och så var det då det här med biljakter. För det första tycker jag inte om att åka för fort på slingriga vägar, eller backar (folktomma motorvägar är en helt annan sak, men tyvärr brukar de ju aldrig vara det i LA), då får jag sån där berg-och-dalbans kill i magen och måste blunda. Det verkar dumt att blunda när man kör hundra knyck på småvägar. Och så har jag ganska taskigt lokalsinne kombinerat med ännu taskigare orienteringsförmåga av väderstreck och riktningar. När vi bodde i New York var det hopplöst, för varje gång jag kom upp ur tunnelbanan var jag helt lost - jag hade noll koll på om jag stod med näsan mot öster eller norr eller vad. Noll. Det var liksom bara hus överallt. Och på såna här polisjakter så sitter de ju och ropar från helikoptern att "suspect running southwest on bla bla street..." och "make a right at the northeast corner of bla bla street".
Skitlyckat, är allt jag har att säga. Där kommer polis-Jenny tutande i försiktiga 40 km/h, 45 minuter efter att den misstänkta sist syntes till, och när alla de andra modiga, snabba, poliserna åkte höger med skrikande däck. Så åker jag vänster. Varpå herr Dahlstrand i dispatchen (jaja, det är min fantasi, så han får vara där) skriker: "Höger!! Hööööögeeeer! Ditt andra vänster! Idiot!". Och får en hjärblödning på kuppen.
Som sagt, min karriär som radiopolis skulle bli kortvarig den med. Så då återstår väl någon form av kontorsarbete... Ok, jag skulle bli en rätt bra passpolis, det skulle jag. Ta kort ordentligt och skriva nya pass. Och fika. En gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen.
Eller så kan jag kanske låta bli polisyrket helt. Faktiskt. Det går rätt bra det också.
I alla fall. Där tutar poliserna omkring i South Central LA och har värsta bovjakten, ni vet sån där som man ser på TV där det åker helikoptrar ovanför och en massa polisbilar försöker jaga och genskjuta. Och det slår mig hur otroligt fantastiskt dålig jag skulle vara på att vara just polis.
Jag klarar till exempel inte av att se blod i större mängder än från ett mycket litet skrubbsår på ett mycket litet barn, så nån mordutredare kan jag ju inte vara (även om det vore roligt, faktiskt.) och inte heller ens nån liten vanlig ordningspolis, för de måste ju också ta hand om folk som är i slagsmål etc. För att inte tala om fyllhundar som kräks. Det går också bort, det är knappt att jag klarar av mina egna barns magsjuka, så att tro att jag skulle greja alkis-Bengans kaskader är väl att begära lite mycket.
Och så har jag jordens sämsta slutledningsförmåga, så även om jag kunde undvika blodet, så skulle jag i princip aldrig lösa några brottsfall ändå. Jag är sämst i världen på att spela Cluedo (till och med juniorvarianten, där får jag spö av prinsessan. Och hon är 6.), för att inte tala om Mastermind och andra spel där man ska eliminera olika alternativ. Bort, bort och bort.
Och så var det då det här med biljakter. För det första tycker jag inte om att åka för fort på slingriga vägar, eller backar (folktomma motorvägar är en helt annan sak, men tyvärr brukar de ju aldrig vara det i LA), då får jag sån där berg-och-dalbans kill i magen och måste blunda. Det verkar dumt att blunda när man kör hundra knyck på småvägar. Och så har jag ganska taskigt lokalsinne kombinerat med ännu taskigare orienteringsförmåga av väderstreck och riktningar. När vi bodde i New York var det hopplöst, för varje gång jag kom upp ur tunnelbanan var jag helt lost - jag hade noll koll på om jag stod med näsan mot öster eller norr eller vad. Noll. Det var liksom bara hus överallt. Och på såna här polisjakter så sitter de ju och ropar från helikoptern att "suspect running southwest on bla bla street..." och "make a right at the northeast corner of bla bla street".
Skitlyckat, är allt jag har att säga. Där kommer polis-Jenny tutande i försiktiga 40 km/h, 45 minuter efter att den misstänkta sist syntes till, och när alla de andra modiga, snabba, poliserna åkte höger med skrikande däck. Så åker jag vänster. Varpå herr Dahlstrand i dispatchen (jaja, det är min fantasi, så han får vara där) skriker: "Höger!! Hööööögeeeer! Ditt andra vänster! Idiot!". Och får en hjärblödning på kuppen.
Som sagt, min karriär som radiopolis skulle bli kortvarig den med. Så då återstår väl någon form av kontorsarbete... Ok, jag skulle bli en rätt bra passpolis, det skulle jag. Ta kort ordentligt och skriva nya pass. Och fika. En gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen.
Eller så kan jag kanske låta bli polisyrket helt. Faktiskt. Det går rätt bra det också.
Mysteriet tätnar, spänningen är olidlig
Eller inte. Men ok, jakten på det irriterande "plinget och plånget" fortsätter. Nu tror jag att mästerdetektiven Dahlstrand kommit något på spåret: Min feedjit, eller vad den nu heter, den lilla appsen som visar varifrån de senaste besökarna kom i real tid, är "försvunnen"! Eller den finns där, säger blogger när jag letar i layouten, men jag ser den i alla fall inte... Sneaky, very sneaky.
Men jag behöver hjälp en gång till: Vare sig ni har fel-pling eller sidan ser ut som vanligt, kan ni se feedjit infon, dvs visas det någonting under rubriken "när du får oväntat besök"? Om det bara är för mig det inte syns, så fortsätter jag att känna mig paranoid och förföljd, men kan åtminstone sova gott om nätterna i förvissning om att jag är ensam i min galenskap. Om ingen ser det, ja då kan jag ju lika gärna ta bort det och vara glad och nöjd med livet ändå...
Tack tack för hjälpen!!
Men jag behöver hjälp en gång till: Vare sig ni har fel-pling eller sidan ser ut som vanligt, kan ni se feedjit infon, dvs visas det någonting under rubriken "när du får oväntat besök"? Om det bara är för mig det inte syns, så fortsätter jag att känna mig paranoid och förföljd, men kan åtminstone sova gott om nätterna i förvissning om att jag är ensam i min galenskap. Om ingen ser det, ja då kan jag ju lika gärna ta bort det och vara glad och nöjd med livet ändå...
Tack tack för hjälpen!!
onsdag 27 maj 2009
Arga små pling och plång
Varannan gång ungefär som jag försöker gå in på bloggen, så säger datorn ifrån med ett sånt där riktigt argt "(plåt)PLING" som bara och endast betyder att nånting är fel. Och så ploppar det upp en liten ruta som talar om att sidan inte kan öppnas, fast den redan har halvöppnats, varpå det halvöppnade försvinner och det kommer upp en sån där "sidan kan inte hittas"-sida. Sedan får man stänga ner fönstret, öppna det igen och försöka på nytt varpå det fungerar precis som det ska.
Får ni det också? Och är det någon som vet varför? Är det bara min dator som har spunk, eller bör jag känna mig lite utfryst av internet-gudarna? Om jag var nån annan än mig själv och försökte läsa min blogg skulle jag ruttna och surfa vidare. Och det är kanske inte direkt det man vill ska hända ens stackars trogna läsare. Det blir de ju inte direkt fler av. Om man säger så.
Får ni det också? Och är det någon som vet varför? Är det bara min dator som har spunk, eller bör jag känna mig lite utfryst av internet-gudarna? Om jag var nån annan än mig själv och försökte läsa min blogg skulle jag ruttna och surfa vidare. Och det är kanske inte direkt det man vill ska hända ens stackars trogna läsare. Det blir de ju inte direkt fler av. Om man säger så.
tisdag 26 maj 2009
That thing called midsummer
Nu är äääääntligen sverige-resan bokad, bättre sent än aldrig, och det blir en lång sommar i Sverige i år; Sju veckor, fick jag ihop det till minsann! 18 juni lämnar vi stan och dimper ner med jetlaggen mitt i midsommardansen. Typ.
Fast just det ska bli väldigt roligt, för barnen har aldrig firat midsommar i Sverige, så det ska bli jättekul att visa dem vad det egentligen är - +12 grader, spöregn och leriga festplatser. Det ljumma ölet, för mycket fylla och sliskig matjessill tror jag vi tar och väntar några år med...
Ok, ok, ok. Jag tänker positivt; Vi ska äta färskpotatis! Skit samma att mina barn inte tar i potatis med tång, de får äta makaroner, JAG ska äta färskpotatis! Och jordgubbar. Barnen äter jordgubbar också, så det blir nog bra med det. Herr Dahlstrand ska få sig sin sliskiga matjessill och en liten beska (men det blir bara en!) också. Jag blir glad för vanlig, inlagd, sill. Loppan ska få plocka sju sorters blommor att sova med under kudden. Vi lägger oss i hårdträning för små grodorna och så hoppas vi att solen skiner på oss, för då finns det ingen vackrare tid i världen än svensk midsommar!
Och regnar det, så regnar det. Då äter vi sillen inomhus och stupar i säng vid 8-tiden på kvällen av reseutmattning. Det lär vi nog göra ändå, och det går bra det med. Det är ju svensk midsommar det med, så.
Fast just det ska bli väldigt roligt, för barnen har aldrig firat midsommar i Sverige, så det ska bli jättekul att visa dem vad det egentligen är - +12 grader, spöregn och leriga festplatser. Det ljumma ölet, för mycket fylla och sliskig matjessill tror jag vi tar och väntar några år med...
Ok, ok, ok. Jag tänker positivt; Vi ska äta färskpotatis! Skit samma att mina barn inte tar i potatis med tång, de får äta makaroner, JAG ska äta färskpotatis! Och jordgubbar. Barnen äter jordgubbar också, så det blir nog bra med det. Herr Dahlstrand ska få sig sin sliskiga matjessill och en liten beska (men det blir bara en!) också. Jag blir glad för vanlig, inlagd, sill. Loppan ska få plocka sju sorters blommor att sova med under kudden. Vi lägger oss i hårdträning för små grodorna och så hoppas vi att solen skiner på oss, för då finns det ingen vackrare tid i världen än svensk midsommar!
Och regnar det, så regnar det. Då äter vi sillen inomhus och stupar i säng vid 8-tiden på kvällen av reseutmattning. Det lär vi nog göra ändå, och det går bra det med. Det är ju svensk midsommar det med, så.
söndag 24 maj 2009
Har ni fest, eller?
I gar hade vi blockparty, ung som kvartersfest, i grannskapet. Mycket trevligt och andra året i rad, så att man väl nästan kan börja kalla det tradition. Massor av god mat, eftersom alla alltid tar med sig för mycket och alla barn cyklade och sprang omkring och lekte långt efter det att det blivit mörkt. Supermysigt.
En granne bjöd på mojitos, som ju råkar vara en av mina absoluta favoritdrinkar och det gjorde inte saken sämre. Framemot 22-tiden var det ju tyvärr hög tid att ta hem och skuffa glada, men smått övertrötta barn i säng. Och mig själv, så småningom. Herr Dahlstrand blev visst kvar halva natten nästan, ihop med en tapper skara grannar - och en icke oansenlig mängd mojitos. När han kom hem en vända för att hämta snaps att bjuda på (Beska droppar, denna förfärliga brännvinssort som min man har en besynnerlig förkärlek för. Stackars amerikanarna måste ju ha trott att svenskar dricker gift. Hu!) var det en rätt bra indikation vartåt det barkade. Men väldigt trevligt hade de haft sig, så det var väl honom väl unnt.
Idag då, sov herr Dahlstrand till eftermiddagen (Eller han kunde inte ta sig upp ur sängen tror jag, men det låter ju bättre att säga att han sov ;-)), medan jag var uppe vid 7.30-tiden med den piggaste av oss alla, nämligen lillgrisen som sovit alldeles sina vanliga tider och inte alls var intresserad av nån sovmorgon.
Av någon konstig anledning har jag svårt att se rollerna vara omvända, dvs att jag skulle sova halva dagen, jag undrar varför...
En granne bjöd på mojitos, som ju råkar vara en av mina absoluta favoritdrinkar och det gjorde inte saken sämre. Framemot 22-tiden var det ju tyvärr hög tid att ta hem och skuffa glada, men smått övertrötta barn i säng. Och mig själv, så småningom. Herr Dahlstrand blev visst kvar halva natten nästan, ihop med en tapper skara grannar - och en icke oansenlig mängd mojitos. När han kom hem en vända för att hämta snaps att bjuda på (Beska droppar, denna förfärliga brännvinssort som min man har en besynnerlig förkärlek för. Stackars amerikanarna måste ju ha trott att svenskar dricker gift. Hu!) var det en rätt bra indikation vartåt det barkade. Men väldigt trevligt hade de haft sig, så det var väl honom väl unnt.
Idag då, sov herr Dahlstrand till eftermiddagen (Eller han kunde inte ta sig upp ur sängen tror jag, men det låter ju bättre att säga att han sov ;-)), medan jag var uppe vid 7.30-tiden med den piggaste av oss alla, nämligen lillgrisen som sovit alldeles sina vanliga tider och inte alls var intresserad av nån sovmorgon.
Av någon konstig anledning har jag svårt att se rollerna vara omvända, dvs att jag skulle sova halva dagen, jag undrar varför...
fredag 22 maj 2009
Pilutta oss och happy långhelg!
Här är det (också) långhelg, den här helgen, då amerikanarna firar Memorial Day, dvs dagen då man minns och hedrar de soldater som dött i krig. Väldigt röd, vit och blå helg med andra ord, även om de flesta nog associerar Memorial Day med den inofficiella starten på sommaren, snarare än döda soldater.
Nu åker av tradition hamburgare och varmkorv på grillen, det dricks öl och lemonad och gärna över staketen med grannar om man inte har släkt och vänner att ha "cook outs" med. Och så öppnar alla pooler också. Med andra ord är det faktiskt en riktigt trevlig tredagarshelg.
Om man inte råkar gå i skolan i Charlotte. I Charlotte fick skolorna ha stängt två dagar i vintras pga snö och det får man inte ha hur som helst och ostraffat minsann, för North Carolinas lagar säger att alla barn måste gå i skolan 180 dagar och är man ute och leker i snön i två dagar, ja då saknas det ju två dagar. Då kunde man kanske tänkt sig att man helt enkelt förlängde skolåret med två dagar på sluttampen, men se det går inte heller. Därför att det är lagstadgat att skolåret inte får börja tidigare än 25 augusti och inte sluta senare än 10 juni (som är på en onsdag i år, så det hade ju varit perfekt att lägga till de där usla dagarna. Om man nu måste.).
Dag 179 klarade vi av redan i februari, genom att skicka barnen till skolan på President's Day och dag 180 är alltså på måndag. Pilutta oss och så mycket för den långhelgen! Mathildas fröken förväntade sig inte att ha i princip några barn alls då, så det känns ju meningsfullt.
Kanske Loppan har fått nog av varmkorv och lemonad vid det laget och kan tänka sig att återgå till vardagen en dag tidigare. Om inte så får vi helt enkelt fira vår egen version av Memorial Day - Vi minns att det är skoldag, men vi struntar i den.
Nu åker av tradition hamburgare och varmkorv på grillen, det dricks öl och lemonad och gärna över staketen med grannar om man inte har släkt och vänner att ha "cook outs" med. Och så öppnar alla pooler också. Med andra ord är det faktiskt en riktigt trevlig tredagarshelg.
Om man inte råkar gå i skolan i Charlotte. I Charlotte fick skolorna ha stängt två dagar i vintras pga snö och det får man inte ha hur som helst och ostraffat minsann, för North Carolinas lagar säger att alla barn måste gå i skolan 180 dagar och är man ute och leker i snön i två dagar, ja då saknas det ju två dagar. Då kunde man kanske tänkt sig att man helt enkelt förlängde skolåret med två dagar på sluttampen, men se det går inte heller. Därför att det är lagstadgat att skolåret inte får börja tidigare än 25 augusti och inte sluta senare än 10 juni (som är på en onsdag i år, så det hade ju varit perfekt att lägga till de där usla dagarna. Om man nu måste.).
Dag 179 klarade vi av redan i februari, genom att skicka barnen till skolan på President's Day och dag 180 är alltså på måndag. Pilutta oss och så mycket för den långhelgen! Mathildas fröken förväntade sig inte att ha i princip några barn alls då, så det känns ju meningsfullt.
Kanske Loppan har fått nog av varmkorv och lemonad vid det laget och kan tänka sig att återgå till vardagen en dag tidigare. Om inte så får vi helt enkelt fira vår egen version av Memorial Day - Vi minns att det är skoldag, men vi struntar i den.
torsdag 21 maj 2009
The golden hour
Läste hos någon, jag tror att det var någon av Schulman-bröderna, som skrev om den där magiska stunden vackra sommarkvällar, precis innan solen går ner och allt liksom är gyllene. Det var ett bra namn, på en mycket kort stund på dagen när livet bara är vackert och bra, men man aldrig liksom funderat över att ge ett namn. Eller åtminstone inte jag.
Det här är min golden hour. Eller mina gyllene tre minuter typ, för solen går ju ner eländigt fort när den väl bestämt sig. De behagliga 22 graderna får ni föreställa er. Likaså barnskrattet och smaken av svalt vin. Och så vill jag gärna se din golden hour!
Det här är min golden hour. Eller mina gyllene tre minuter typ, för solen går ju ner eländigt fort när den väl bestämt sig. De behagliga 22 graderna får ni föreställa er. Likaså barnskrattet och smaken av svalt vin. Och så vill jag gärna se din golden hour!
onsdag 20 maj 2009
måndag 18 maj 2009
Meh!
Hur kan det vara så tråkigt att ta ut tvätt och disk ur maskinen (inte samma), när det är så smärtfritt att stoppa in det? Det är ju samma sak, bara omvänt. Eller?
Undrar om det skulle kännas roligare att göra det bakvänt; Lägga in rena saker i maskinerna och lägga bort smutsigt? Av nån anledning tror jag inte att det är där problemet ligger. But I just don't get it.
Undrar om det skulle kännas roligare att göra det bakvänt; Lägga in rena saker i maskinerna och lägga bort smutsigt? Av nån anledning tror jag inte att det är där problemet ligger. But I just don't get it.
Tre gånger redan
Och klockan är bara 11 på förmiddagen. 8 timmar kvar till lillgrisens läggdags. And counting...
lördag 16 maj 2009
Det här med att gräla
När vi ändå är inne på ämnet herr Dahlstrand, för det är vi ju gärna med tanke på hur mycket glädje han beredde mig i torsdags, så tänkte jag på det här med att gräla.
Inte att herr Dahlstrand är extra bråkig, utan mer det här med vad man bråkar om, när man bråkar. Oftast bråkar vi om samma saker som jag tror alla par mer eller mindre bråkar om emellanåt; De här "stora" sakerna i livet som
Barnuppfostran (Men herregud, fattar inte karln att jag redan har sagt si och gjort datt och då kan han väl inte bara komma och säga så och göra datt. Jag har alltid rätt. Naturligtvis. Det är ju mina barn.)
Pengar (Somliga i vår familj (och jag säger inte vem, för här i Amerikat har man rätt att tiga när det man annars skulle säga skulle kunna användas för att påvisa att man gjort ngt brottsligt, så det så :-)) har emellanåt svåra shoppingatacker på exempelvis Target, vilket inte alltid uppskattas av den icke lika shoppande herrn i huset... Eller jag menar... Oooops!)
Och städning (Herr och fru Dahlstrands åsikter om kluttersanering samt när och var det behöver städas, skiljer sig emellanåt väsentligt. Givetvis har jag alltid rätt. Jag är ju icke desperat hemmafru.)
Ibland har dock hänt att vi bråkat om väldigt, väldigt konstiga saker, när man till sist inte vet varför man bråkar. Som om att jag (Enligt herr Dahlstrand, jag förnekar allt innan jag är överbevisad) la bordstabletterna med blomstermotiv upp och ner. Inte upp och ner som med baksidan upp, fullt så IQ-befriad är inte ens jag, utan upp och ner som i att blommorna hamnade upp och ner när man tittade på dem. Detta föranledde en icke helt liten diskussion, där jag måste säga att jag försökte försvara mig själv rätt väl (Vaddå, vad spelar det för roll? Vi sätter ju tallrikar på dem ändå och vaddå "alltid"?) men till sist fick se mig besegrat med argumentet "Varför köpte vi då borstabletter med ett mönster om vi aldrig kan se det ordentligt?"
Tja, vad svarar man på det? Kan ju säga att jag svarade ingenting, just då, för jag var mäkta upprörd och sårad å mitt egos vägnar. Inte för att någonsin kommer att erkänna att jag på något vis skulle ha gjort det jag anklagades för, det gör jag inte - Men å andra sidan ligger de usliga underläggen heller aldrig aldrig aldrig åt fel håll numera. Så det så, herr Dahlstrand, ba´så att du vet... Men som sagt, I plead the fifth.
I alla fall. Vad grälar ni om för dumma grejer?
Inte att herr Dahlstrand är extra bråkig, utan mer det här med vad man bråkar om, när man bråkar. Oftast bråkar vi om samma saker som jag tror alla par mer eller mindre bråkar om emellanåt; De här "stora" sakerna i livet som
Barnuppfostran (Men herregud, fattar inte karln att jag redan har sagt si och gjort datt och då kan han väl inte bara komma och säga så och göra datt. Jag har alltid rätt. Naturligtvis. Det är ju mina barn.)
Pengar (Somliga i vår familj (och jag säger inte vem, för här i Amerikat har man rätt att tiga när det man annars skulle säga skulle kunna användas för att påvisa att man gjort ngt brottsligt, så det så :-)) har emellanåt svåra shoppingatacker på exempelvis Target, vilket inte alltid uppskattas av den icke lika shoppande herrn i huset... Eller jag menar... Oooops!)
Och städning (Herr och fru Dahlstrands åsikter om kluttersanering samt när och var det behöver städas, skiljer sig emellanåt väsentligt. Givetvis har jag alltid rätt. Jag är ju icke desperat hemmafru.)
Ibland har dock hänt att vi bråkat om väldigt, väldigt konstiga saker, när man till sist inte vet varför man bråkar. Som om att jag (Enligt herr Dahlstrand, jag förnekar allt innan jag är överbevisad) la bordstabletterna med blomstermotiv upp och ner. Inte upp och ner som med baksidan upp, fullt så IQ-befriad är inte ens jag, utan upp och ner som i att blommorna hamnade upp och ner när man tittade på dem. Detta föranledde en icke helt liten diskussion, där jag måste säga att jag försökte försvara mig själv rätt väl (Vaddå, vad spelar det för roll? Vi sätter ju tallrikar på dem ändå och vaddå "alltid"?) men till sist fick se mig besegrat med argumentet "Varför köpte vi då borstabletter med ett mönster om vi aldrig kan se det ordentligt?"
Tja, vad svarar man på det? Kan ju säga att jag svarade ingenting, just då, för jag var mäkta upprörd och sårad å mitt egos vägnar. Inte för att någonsin kommer att erkänna att jag på något vis skulle ha gjort det jag anklagades för, det gör jag inte - Men å andra sidan ligger de usliga underläggen heller aldrig aldrig aldrig åt fel håll numera. Så det så, herr Dahlstrand, ba´så att du vet... Men som sagt, I plead the fifth.
I alla fall. Vad grälar ni om för dumma grejer?
torsdag 14 maj 2009
Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt. Men jag skrattar lite elakt. Det gör jag.
Herr Dahlstrand har varit på jobbresa i mellanvästern, närmare bestämt Minneapolis, och skulle åka hem idag. Fru Dahlstrand är en mycket nervös flygare, som tycker mycket om att vara ute i goooood tid när hon flyger. Så där så att en layover på si så där fyra, fem timmar känns "lagom med tid emellan". Ni vet. I alla fall.
Klockan 17.01 utspelar sig följande konversation mellan herr och fru Dahlstrand:
HD:... Och nu har vi precis beställt in mat... bla bla bla... och du kanske kan kolla om flyget är i tid?
FD: *knappeli knapp på datorn* Jo det ser det ut att vara. Du vet att det går 17.20 va?
HD: Ja ja.
FD: Det är om 20 minuter... Ni har nog lite bråttom.
HD: Jaja (underförstått "sluta tjata, läget är under kontroll". Jag känner min man och hans tonfall.)
FD: Man ska ju vara vid gaten 10 minuter innan... Eller är det 20 minuter!? (Börjar stressa upp sig. Rejält.)
HD: Mhm, jaha, jaja. Puss puss vi hörs.
Fru Dahlstrand lägger på och känner mig mycket tjatig, jobbig och lite irriterad på sig själv. Som om inte herr Dahlstrand har flugit förr, liksom.
30 minuter senare ringer telefonen. Det är herr Dahlstrand.
HD: Du får hädanefter alltid säga "Vad vad det jag sa".
FD: Men helt allvarligt, ni missade planet!!!???
De missade planet. I natt bor herr Dahlstrand och hans resesällskaps-kollegor på hotell. Igen. Och två av kollegorna hade checkat sitt bagage. Det är i Charlotte nu. Rätt åt dem, lite grand i alla fall, tycker fru Dahlstrand, som var tvungen att skratta lite för högt, lite för länge och lite för rått.
Kan de gott ha. Kaxar bäst som kaxar sist. Vad var det jag sa?
Klockan 17.01 utspelar sig följande konversation mellan herr och fru Dahlstrand:
HD:... Och nu har vi precis beställt in mat... bla bla bla... och du kanske kan kolla om flyget är i tid?
FD: *knappeli knapp på datorn* Jo det ser det ut att vara. Du vet att det går 17.20 va?
HD: Ja ja.
FD: Det är om 20 minuter... Ni har nog lite bråttom.
HD: Jaja (underförstått "sluta tjata, läget är under kontroll". Jag känner min man och hans tonfall.)
FD: Man ska ju vara vid gaten 10 minuter innan... Eller är det 20 minuter!? (Börjar stressa upp sig. Rejält.)
HD: Mhm, jaha, jaja. Puss puss vi hörs.
Fru Dahlstrand lägger på och känner mig mycket tjatig, jobbig och lite irriterad på sig själv. Som om inte herr Dahlstrand har flugit förr, liksom.
30 minuter senare ringer telefonen. Det är herr Dahlstrand.
HD: Du får hädanefter alltid säga "Vad vad det jag sa".
FD: Men helt allvarligt, ni missade planet!!!???
De missade planet. I natt bor herr Dahlstrand och hans resesällskaps-kollegor på hotell. Igen. Och två av kollegorna hade checkat sitt bagage. Det är i Charlotte nu. Rätt åt dem, lite grand i alla fall, tycker fru Dahlstrand, som var tvungen att skratta lite för högt, lite för länge och lite för rått.
Kan de gott ha. Kaxar bäst som kaxar sist. Vad var det jag sa?
Appropå det där med datorer
Prinsessan var väl nästan fyra-och-ett-halvt innan hon upptäckte det här med dator och datorspel, men sedan har hon spelat online spel och så med regelbundna mellanrum. Hon tycker det är roligt, men hon är inte på något vis besatt av det än.
Entré lillebror; Allt som storasyster gör, ska ha göra. Så även spela datorspel. Naturligtvis. Att han sedan knappt har koll på vad musen gör, samt envisas med att trycka på alla knappar han kommer åt (Naturligtvis. Ibland måste man ju vänta på att en sida ska laddas upp eller liknande, och har man då inget tålamod måste man ju desperat hitta sätt att snabba på saker och ting. Duh.). För det mesta leder knapptryckningarna till att små rutor ploppar upp, typ "print" eller "högerklickningsrutor", ingen störra skada skedd. Emellanåt lyckas han dock få ihop mystiska knappkombinationer som öppnar "redigera BIOS" och annat mycket avancerat och farligt. Som tur är är han än så länge mer för att bara trycka på knappar och sedan yla för att spelet försvann, än att ägna sig åt "Hm, vad händer om jag trycker så här". Det är säkert bara en tidsfråga dock och jag ser inte det minsta framemot den dagen då datorn är förvandlad till en brödrost i koma eller något liknande.
Dock betyder lillebrors nyvaknade intresse för datorer att storasyster fått konkurens om den dator som är "barndedikerad". Vilket naturligtvis, med syskons självklara logik, i sin tur leder till att de nu tävlar om vem som ska spela först, längst och mest. Skit samma i den pedagogiska mammans uppmaningar om "DELA" och "TURAS OM".
Och när barndatorn är upptagen av den ena, vill den andra använda mamma-datorn, vilket mamman inte alls är så pigg på, eftersom hon ser framför sig hur datorn nu kommer att gå samma öde till mötes som TV:n, dvs mamman tittar numera adrig på TV (nästan) när barnen är vakna därför att de då står och hopppar bredvid (mest sonen då) och skriker att "Jag viiiiiiillll iiiiiiinteeeee tittaaaaaa påååååå vääääääääädeeerrrrr!! Jaaaaag viiiiillllll haaaaa baaaaaaarrnprooooograaaaaam!!" och det är så väldans svårt att både höra och koncentrera sig, när något sådant pågår en halvmeter från ens öra.
Vad gör ni andra med barn? Hur löser man det här med datortid, och framför allt, hur många jädrans datorer ska man behöva ha?? Vad är rimligt för en snart 4-åring och en 6-åring? We´re entering new territory here...
Entré lillebror; Allt som storasyster gör, ska ha göra. Så även spela datorspel. Naturligtvis. Att han sedan knappt har koll på vad musen gör, samt envisas med att trycka på alla knappar han kommer åt (Naturligtvis. Ibland måste man ju vänta på att en sida ska laddas upp eller liknande, och har man då inget tålamod måste man ju desperat hitta sätt att snabba på saker och ting. Duh.). För det mesta leder knapptryckningarna till att små rutor ploppar upp, typ "print" eller "högerklickningsrutor", ingen störra skada skedd. Emellanåt lyckas han dock få ihop mystiska knappkombinationer som öppnar "redigera BIOS" och annat mycket avancerat och farligt. Som tur är är han än så länge mer för att bara trycka på knappar och sedan yla för att spelet försvann, än att ägna sig åt "Hm, vad händer om jag trycker så här". Det är säkert bara en tidsfråga dock och jag ser inte det minsta framemot den dagen då datorn är förvandlad till en brödrost i koma eller något liknande.
Dock betyder lillebrors nyvaknade intresse för datorer att storasyster fått konkurens om den dator som är "barndedikerad". Vilket naturligtvis, med syskons självklara logik, i sin tur leder till att de nu tävlar om vem som ska spela först, längst och mest. Skit samma i den pedagogiska mammans uppmaningar om "DELA" och "TURAS OM".
Och när barndatorn är upptagen av den ena, vill den andra använda mamma-datorn, vilket mamman inte alls är så pigg på, eftersom hon ser framför sig hur datorn nu kommer att gå samma öde till mötes som TV:n, dvs mamman tittar numera adrig på TV (nästan) när barnen är vakna därför att de då står och hopppar bredvid (mest sonen då) och skriker att "Jag viiiiiiillll iiiiiiinteeeee tittaaaaaa påååååå vääääääääädeeerrrrr!! Jaaaaag viiiiillllll haaaaa baaaaaaarrnprooooograaaaaam!!" och det är så väldans svårt att både höra och koncentrera sig, när något sådant pågår en halvmeter från ens öra.
Vad gör ni andra med barn? Hur löser man det här med datortid, och framför allt, hur många jädrans datorer ska man behöva ha?? Vad är rimligt för en snart 4-åring och en 6-åring? We´re entering new territory here...
onsdag 13 maj 2009
Tjabba Tjena Hallå
På "landet" på skärgårdsön hemma i Sverige, finns en gammal VHS kasett med "Nicke & Nilla" som barnen är dunderförtjusta i. Jag har letat runt halva internet efter en DVD-version som vi kunde ha här i USA (Med svengelska barn är det ju bara att inse att man tar alla chanser man kan här i världen att uppmuntra sina barn till att lysna på svenska, alldeles oavsett hur klämkäckt det kan vara), men aldrig hittat något.
Så ströläser jag Pernilla Wahlgrens blogg, vilket jag brukar göra nån gång emellanåt, inte just för att jag är så intresserad av var hon köper sina skor, men däremot lagar hon god mat och delar med sig av recepten, så det är alltid kul att se vad man hittar, och vad hittar jag då? Jo ett tips om att Nicke & Nilla inte finns på DVD, men att det däremot finns en massa avsnitt på YouTube.
Visst s´ru, nu har vi Nicke & Nilla feber här hemma! Jag vann priset för dagens bästa mamma (Man får vara tacksam för att det ännu är så relativt enkelt) och har två barn som vägrar lämna datorn. Tjabba tjena hallå, bättre sent än aldrig!
måndag 11 maj 2009
Chutes and Ladders
Kronprinsen, som fyller fyra här i sommar, har den senaste tiden konstant envisats med att han vill spela spel. Helst inte vilka spel som helst, utan det ska vara samma spel som storasyster spelar. Storasyster spelar rätt avancerade spel, hon är duktig och klarar numera till och med faktikt av att någon annan vinner (att sedan säga att hon inte bryr sig om det, eller att hon till och med oftast drar ner mungiporna till någonstans i höjd med bröstkorgen om hon förlorar, är en helt annan sak. Allt är relativt.), så där så att bortsett från att barnspel i sig kan vara rätt tråkiga, faktiskt börjar bli kul att spela med henne.
Lillebror då, är däremot en helt annan femma. Problemet är inte att han är en dålig förlorare, eller fuskare, för han grejar nog att man själv vinner en och annan gång bara man "riggar" en seger till honom däremellan. Nej problemet är att vi har en son utan tillstymelse till tålamod! Allting ska ske NU och helst för fem minuter sedan. Ber man honom vänta lite så klagar han som den värsta grekiska dramatiker över att lite är så lääääännngeeeee och nu får han aaaaaaaalllllldriiiiiig spela spel mer i hela livet. Och visst, han är liten ännu och vad gäller spel nog rätt omogen, men det är också hela hans personlighet; Tålamod är för andra barn. Han är liksom en enda stor otålighet hela han och sker saker och ting inte nu på stuberten, så behöver de inte ske alls. Typ.
Nåväl. Idag, när det nu regnade och allt, så tänkte jag ialla att nu plockar vi fram det lättaste, barnsligaste spelet vi har, vilket är Mathildas första spel, det amerikanska klassiska barnspelet Chutes and Ladders. Man snurrar steg på ett hjul, försten till ruta 100 vinner och på vägen kan man hamna på små moralkake-rutor där de tecknade figurerna antingen gör någonting rätt (typ hjälper en gammal tant över vägen) och då får klättra "över" en massa rutor på en stege och komma fortare fram, eller ockå beter sig dåligt (läser serietidning i läxboken, aja baja. Eller äter kakor så de får ont i magen.) och då får åka rutchkana neråt, tillbaka. Ett spel som uppenbarligen både ska vara roande och sedeslärande minsann. Nåja, det tar i genomsnitt 10 minuter max att spela och när storasyster var nästan fyra så funkade det bra för henne. Hon blev med andra ord både road och väluppfostrad på kuppen :-).
Så dock icke lillebror. För det första har han så mycket spring i benen att han nästan inte kan sitta still på stolen, för det andra gick de små moraliserande illustrationerna honom helt förbi, han förstod inte alls varför han inte fick hoppa runt på alla rutor och klättra på alla stegar. Och framför allt förstod han inte varför han hela tiden var tvungen att låta mig slå och vänta på sin tur.
Sonen: "Nu får jag aaaaaalllllldriiiiiig klääääääätttrrraaaaa på den steeeeeegeeeeeen."
Mamma (tålmodigt och pedagogiskt): Jo men det får du snart, men nu är det mammas tur att slå. Du hamnar nog på en stege nästa gång ska du se.
Sonen (med tårar sprutande ur ögonen på sitt icke direkt lågmälda sätt): "Nu får jag aaaaaalllllldriiiiiig ååååååkaaaaaa i deeeeeeenn ruuuuuuutchkaaaaaanaaaaaaan."
Mamma (något mindre tålmodigt och pedagogiskt): Men du vill inte åka i rutchkanan, då åker du ju tillbaka. Titta här, du vill hit upp och vinna....
Här tar sonen helt sonika våra två spelmarker och slänger på golvet, varefter han slänger sig själv efter. Argt skrikande.
Mamma (inte det minsta tålmodigt, men dock pedagogiskt tycker hon själv): Om du slänger bort gubbarna kan vi ju inte spela! Vill du inte spela mera?
Sonen (ylande): Neeeeeeeeejjjjjj. Jag vill åååååååkaaaaaaa ruuuuuutchkaaaaaaaanaaaaaan. Jag VIIIIIIIIIIIIILLLLLLL!
Mamman (helt otålmodigt och utan tillstymelse till pedagogik): Fine. Jag vill inte ha skrik och yl. Då spelar vi inte mera, du får åka rutchkana och jag går och diskar (Men herregud, hur 50-tals aktiga är vi egentligen??)
Varpå sonen plockar upp spelmarkerna och sedan sysselsätter sig lugnt och sansat med att leka med dem (och åka rutchkana och envisas jag med att skriva det ordet en gång till, så tror jag att jag peronligen måste slänga speleländet i sopen. Maken till fult ord när man tittar efter.) på brädet i en halvtimme utan minsta pip eller yl, utan skinande som en liten sol.
Antingen är han bara kreativ och har vid denna mycket tidiga ålder förstått värdet med att kunna tänka utanför ramarna. Eller så är bara pojkar grymt mycket senare utvecklade än flickor. Could be either or.
Lillebror då, är däremot en helt annan femma. Problemet är inte att han är en dålig förlorare, eller fuskare, för han grejar nog att man själv vinner en och annan gång bara man "riggar" en seger till honom däremellan. Nej problemet är att vi har en son utan tillstymelse till tålamod! Allting ska ske NU och helst för fem minuter sedan. Ber man honom vänta lite så klagar han som den värsta grekiska dramatiker över att lite är så lääääännngeeeee och nu får han aaaaaaaalllllldriiiiiig spela spel mer i hela livet. Och visst, han är liten ännu och vad gäller spel nog rätt omogen, men det är också hela hans personlighet; Tålamod är för andra barn. Han är liksom en enda stor otålighet hela han och sker saker och ting inte nu på stuberten, så behöver de inte ske alls. Typ.
Nåväl. Idag, när det nu regnade och allt, så tänkte jag ialla att nu plockar vi fram det lättaste, barnsligaste spelet vi har, vilket är Mathildas första spel, det amerikanska klassiska barnspelet Chutes and Ladders. Man snurrar steg på ett hjul, försten till ruta 100 vinner och på vägen kan man hamna på små moralkake-rutor där de tecknade figurerna antingen gör någonting rätt (typ hjälper en gammal tant över vägen) och då får klättra "över" en massa rutor på en stege och komma fortare fram, eller ockå beter sig dåligt (läser serietidning i läxboken, aja baja. Eller äter kakor så de får ont i magen.) och då får åka rutchkana neråt, tillbaka. Ett spel som uppenbarligen både ska vara roande och sedeslärande minsann. Nåja, det tar i genomsnitt 10 minuter max att spela och när storasyster var nästan fyra så funkade det bra för henne. Hon blev med andra ord både road och väluppfostrad på kuppen :-).
Så dock icke lillebror. För det första har han så mycket spring i benen att han nästan inte kan sitta still på stolen, för det andra gick de små moraliserande illustrationerna honom helt förbi, han förstod inte alls varför han inte fick hoppa runt på alla rutor och klättra på alla stegar. Och framför allt förstod han inte varför han hela tiden var tvungen att låta mig slå och vänta på sin tur.
Sonen: "Nu får jag aaaaaalllllldriiiiiig klääääääätttrrraaaaa på den steeeeeegeeeeeen."
Mamma (tålmodigt och pedagogiskt): Jo men det får du snart, men nu är det mammas tur att slå. Du hamnar nog på en stege nästa gång ska du se.
Sonen (med tårar sprutande ur ögonen på sitt icke direkt lågmälda sätt): "Nu får jag aaaaaalllllldriiiiiig ååååååkaaaaaa i deeeeeeenn ruuuuuuutchkaaaaaanaaaaaaan."
Mamma (något mindre tålmodigt och pedagogiskt): Men du vill inte åka i rutchkanan, då åker du ju tillbaka. Titta här, du vill hit upp och vinna....
Här tar sonen helt sonika våra två spelmarker och slänger på golvet, varefter han slänger sig själv efter. Argt skrikande.
Mamma (inte det minsta tålmodigt, men dock pedagogiskt tycker hon själv): Om du slänger bort gubbarna kan vi ju inte spela! Vill du inte spela mera?
Sonen (ylande): Neeeeeeeeejjjjjj. Jag vill åååååååkaaaaaaa ruuuuuutchkaaaaaaaanaaaaaan. Jag VIIIIIIIIIIIIILLLLLLL!
Mamman (helt otålmodigt och utan tillstymelse till pedagogik): Fine. Jag vill inte ha skrik och yl. Då spelar vi inte mera, du får åka rutchkana och jag går och diskar (Men herregud, hur 50-tals aktiga är vi egentligen??)
Varpå sonen plockar upp spelmarkerna och sedan sysselsätter sig lugnt och sansat med att leka med dem (och åka rutchkana och envisas jag med att skriva det ordet en gång till, så tror jag att jag peronligen måste slänga speleländet i sopen. Maken till fult ord när man tittar efter.) på brädet i en halvtimme utan minsta pip eller yl, utan skinande som en liten sol.
Antingen är han bara kreativ och har vid denna mycket tidiga ålder förstått värdet med att kunna tänka utanför ramarna. Eller så är bara pojkar grymt mycket senare utvecklade än flickor. Could be either or.
Livsgåtor
Igår var det 25 grader, sommar och sol. I dag är det 16 grader och spöregn. Lillgrisen har fortfarande feber. Härliga tider.
Då kan man ägna sig åt frågor a´la hönan och ägget, vem kom först. Eller mer specifikt det engelska ordet för apelsin är orange. Så vad kom först; Döptes frukten efter färgen, eller gav frukten namn åt färgen?
Jag tror bestämt att jag behöver komma ut lite.
Då kan man ägna sig åt frågor a´la hönan och ägget, vem kom först. Eller mer specifikt det engelska ordet för apelsin är orange. Så vad kom först; Döptes frukten efter färgen, eller gav frukten namn åt färgen?
Jag tror bestämt att jag behöver komma ut lite.
söndag 10 maj 2009
Jaja
Mjo. Man kanske kan tycka det. Att det vore bra att om jag skriver att jag "är tillbaka" -så är jag tillbaka. Det blev lite dålig tajming, för mitt i min stora (hrm, nåja) återkomst, så fick vi besök av våra fd grannar från Houston och tillika några av våra bästa vänner. Med liten bäbis i släptåg. Så det blev fullt hus, full fart och mycket lite tid till bloggande. Note to self: Börja mobilblogga.
Nu är det lugnt igen. Gästerna har rest hem. Barnen tjoar och tjimmar. Det är mors dag idag, som firats lite så där lagom. Lillgrisen har över 39 graders feber och vill bara bli buren, solen skiner och det full sommar på gång och herr Dahltrand åker iväg på business business i morgon och lämnar oss enamma tills på torsdag.
Det känns med andra ord som vardag igen och efter aprilmånaden som var, och alla trevliga besök till trots, så känns det ganska skönt. BBB, back to business and blogg.
Nu är det lugnt igen. Gästerna har rest hem. Barnen tjoar och tjimmar. Det är mors dag idag, som firats lite så där lagom. Lillgrisen har över 39 graders feber och vill bara bli buren, solen skiner och det full sommar på gång och herr Dahltrand åker iväg på business business i morgon och lämnar oss enamma tills på torsdag.
Det känns med andra ord som vardag igen och efter aprilmånaden som var, och alla trevliga besök till trots, så känns det ganska skönt. BBB, back to business and blogg.
tisdag 5 maj 2009
Tillbaka
Först och främst, tack för alla hälsningar och omtankar.
En blogg är ju på sätt och vis väldigt personlig, eller så personlig som man nu väljer att göra den, och emellanåt hänger jag ju kanske ut mina stackars barn rätt hårt - Men de är små, de har inget val, moaaahahaha ;-). Det är skillnad med vuxna människor i ens närhet, de ska inte behöva vara med om de inte vill eller inte kan säga ifrån. Och om de inte heter Herr Dahlstrand. Han har heller inget val då, i nöd och lust och allt det där. "Tager du denna fru Dahlstrand (fast då hette jag ju inte det förstås då) med medföljande blogg..."
Så för att göra en lång historia kort, så är det en familjemedlem som blivit (och fortfarande är) mycket sjuk. Inte herr Dahlstrand och inte barnen, men nära hjärtat på oss alla. De av er som känner mig i verkliga livet får gärna höra av er, om ni undrar eller för uppdateringar, för de kommer inte att ske här. Det finns bloggar för sjuka och deras anhöriga också -och de tjänar ett enormt syfte- men det här är inte en sådan blogg. I nuläget i alla fall.
Så var det med den saken. Åter till livet med andra ord.
En blogg är ju på sätt och vis väldigt personlig, eller så personlig som man nu väljer att göra den, och emellanåt hänger jag ju kanske ut mina stackars barn rätt hårt - Men de är små, de har inget val, moaaahahaha ;-). Det är skillnad med vuxna människor i ens närhet, de ska inte behöva vara med om de inte vill eller inte kan säga ifrån. Och om de inte heter Herr Dahlstrand. Han har heller inget val då, i nöd och lust och allt det där. "Tager du denna fru Dahlstrand (fast då hette jag ju inte det förstås då) med medföljande blogg..."
Så för att göra en lång historia kort, så är det en familjemedlem som blivit (och fortfarande är) mycket sjuk. Inte herr Dahlstrand och inte barnen, men nära hjärtat på oss alla. De av er som känner mig i verkliga livet får gärna höra av er, om ni undrar eller för uppdateringar, för de kommer inte att ske här. Det finns bloggar för sjuka och deras anhöriga också -och de tjänar ett enormt syfte- men det här är inte en sådan blogg. I nuläget i alla fall.
Så var det med den saken. Åter till livet med andra ord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)