Du fjällhöga nord

Simsalabim så var vi i Sverige! Kanske inte riktigt, men inte heller så långt ifrån med tanke på att jag förberett mig för resan from hell, ensam med tre barn. Ha! säger jag bara, jag har världens bästa barn. Snälla, tysta (förutom möjligtvis Elias när han tvingades vakna för att gå av planet på Arlanda "mitt i natten" efter 3 1/2 timmes sömn, men det kan han ju faktiskt vara förlåten för.) och så duktiga.

Efter en sömnbristsluddig dag vaknade vi i morse vid lunchtid, efter 12 timmars sömn (eller ja, med lite matpauser då för miniprinsen) och solen sken, mamma och svärmor tyckte att det var otoligt varmt, men för oss "söderbor" var det helt underbart och barnen hann vara på landet hos farmor och farfar och bada åtminstone halva dagen. Två barn slocknade i bilen hem vid halv-nio tiden på kvällen och fick under MYCKET vilda protester motas i säng vid 02... I morgon börjar den elaka mamman en försiktig anpassning till svensktid, då får de inte sova längre än 11. Kanske. Det är ju ändå sommarlov... Men det blir ju trots allt väldigt kort sverigesemester om vi sover bort halva dagarna, så jag tror att vi nog får masa oss upp vid 9-tiden i alla fall så småningom. Vi får väl se hur det går, nu kvittrar i alla fall morgontidiga fåglar utanför fönstret, så jag får nog försöka gå och sova jag med.

Flyg fula fluga

Det bor en kamikaze fluga i arbetsrummet. Han (hur ser man förresten kön på flugor??) är inte som andra irriterande surrflugor som mest verkar flyga runt och sätta sig på olika saker, gnugga sina flugben och så flyga lite igen. Nej den här flugan verkar ha som enda och allena strategi här i livet att 1) Irritera livet ur människor och 2) störta sig till döds. Gång på gång surrar han runt mitt huvud, sedan upp i luften och en störtdykning mot mitt ansikte. Om och om igen. När jag tillslut tröttnar på att vifta bort honom och på allvar försöker se var han är, är han borta. Jag hämtar flugsmällan och väntar. Inte en rörelse. Ingenstans. Jag viftar runt med flugsmällan på öppna ytor, sveper runt för att se om jag kan hitta honom. Inte en antydan till liv, arbetsrummet är tyst och stilla.

Jag återgår till datorn. "Zzzzzzuuuuuummmm" hörs det omedelbart runt mitt vänstra öra och "swwwwiiiiiizzzzz" kommer nåt litet och svart pilande genom luften mot min näsa. Jag tar upp flugsmällan. Stillhet. Jag fortsätter jobba, men nu låssas jag mest. Istället sitter jag på helspänn för att upptäcka min fiende för att kunna lura in honom i döden. Flugsmällan vilar i mitt knä. Inte ett knyst hörs. Då killar det till på tårna och ett litet retsamt "zzzzzzuuuuuummmm" hörs. Jag ser nånting svart i ögonvrån, men innan jag hinner smälla till med flugsmällan är det borta. Och stillhet råder. Tills dess att jag tröttnar och tänker att "det är ju ändå bara en dum fluga, han har väl flugit ut i köket eller nåt" och lägger ner flugsmällan. "Swwwwiiiiiizzzzz"...

Jag undrar om det är någon stackars fel DNA:ad vetenskapsman i flugform som försöker säga mig något, eller om jag bara är för mycket 80-tals skräckfilm?

But I will get him, sooner och later, I´ll be baack...

TV-paus

Annars då? Tja sedan sist...
... Har Sven sovit sju timmar i streck. På natten. Det verkade han inte gilla, för han har inte gjort om det, men kanske finns det hopp om ljus i slutet av nattmatningstunneln ändå. I övrigt kan han kallas för Skalman, för han har en osviktlig matklocka som ringer exakt var tredje timme.
... Har Elias varit på tre-års kontroll och förklarats frisk som en nötkärna och fortsatt kort och tjock. Han brås på sin mor. Tyvärr i just det fallet.
... Har vi grillat Tandoori chicken, vilket var otroligt gott, men lite äckligt att marinera (men vad gör man inte för en gourmet upplevelse ;-)?)
... Ägnade vi söndagmorgonen åt att ha vattenkrig i trädgården enligt följande scenario: Herr Dahlstrand och jag snodde barnens vattenkanoner och "krigade". Jag förlorade grymt och fick bara en massa vatten i ögonen och öronen. Mathilda sprang runt och skrattade och bad att bli sprutad på, och ibland var vi snälla nog att låta henne spruta lite på oss och Elias lekte med vattenslangen, besprutade gungställningen och just ingen annan, samt blev mycket högljutt arg när han var tvungen att lämna ifrån sig slangen ett par minuter för att vi skulle fylla på vatten. Blöta blev vi och roligt var det.
... Fortsatt min asiatiska vecka med hemmagjort fried rice, vilket var både enklare och godare än jag trodde.
... Har jag börjat förbereda så smått inför Sverige-resan på måndag. Jag ska inte packa i sista minuten, jag ska inte packa i sista minuten, jag ska inte packa i sista minuten...

Lördag hela veckan

Lördagmorgon. Barnen mutades med löfte om extra mycket lördagsgodis om de lekte tyst i lekrummet fram till minst 7.30 (ja minsann och det är jag stolt över, nattsömn är en hårdvara här i huset förnärvarande om man är över 5 år gammal) och det funkade! Sedan var det familjefrukost med panncakes (och herr Dahlstrands ytterst äckliga gröt, vilket är ett helt eget inlägg som vi tar en annan gång) och ingen som gnällde, ingen som slog någon annan och ingen som vägrade äta. Mycket ovanligt, men uppskattat. Tror att det var lördagsgodismutningen som satt i fortfarande, annars måste det vara så att barnen blivit större och klokare över natten...

Nu har jag småplockat och röjt i köket, satt en maskin tvätt, badat Sven, borstat 2xbarntänder, tömt två kissiga pottor och försökt bistå herr Dahlstrand som slåss med en icke fungerande gräsklippare i garaget (so much för en fantastisk Husqvarna, hm). Och klockan är bara 10! Det här blir en bra dag!

24

Jag hinner inte uppdatera på kvällarna längre för herr Dahlstrand och jag är helt absorberade av säsong 4 av24 på DVD. Det är så spännande och framför allt beroendeframkallande att jag håller på att smälla av. Jag går och funderar över hur det ska gå här näst på dagarna och jag drömmer om det på nätterna (Chloe som min inredningsarkitekt... Drömtolka den om du kan, Jung!). Detta är också varför jag typ bara kan se en säsong om året, för jag får ingenting annat gjort.

Sju veckor, en dag

Han tränade i flera dagar. Oo:ade, gapade och vred sig. Det var så nära, men ville sig inte riktigt ordentligt.

Men så kom det. Det första leendet. Stort, snett och mer lik en grimas än ett vackert smil. Men vaket och medvetet. Definitivt inte ett prutt-leende. Och mammas hjärta smälte om möjligt ännu mer.

Arma (haha) mig

Det verkar som om min stackars arm, eller faktiskt mest mina handikappade fingrar, inte just hade tennisarmbåge. Eller det kanske det var, OCKSÅ, men igår var jag i alla fall remiterad till en neurolog för att ta reda på varför mitt pekfinger och tumme på högerhanden helt lagt av och typ pekar stelt rakt fram (Här behövs inga leksakspitoler, det är bara att grabba tag i mammas hand. Billigt och bra typ.). Neurologen, som såg ut som en tristare kusin till Bill Gates med matchande stentrist personlighet, "hmm":ade och "jahaa:ade" i typ tre minuter (Cred ska han i alla fall ha för att han lyckades klämma in mycket förståelse i hmm:en när jag berättade hela min långa cp-armshistoria) och sedan sa han att jag nog, som sagt, inte hade tennisarmbåge, utan en släng av Parsonage-Turner syndrome. Det lät inte speciellt festligt när han sa det, och ännu mindre kul blev det väl när hans empati tydligen tog slut och han krasst konstaterade att "Jaa, kanske blir du helt bra, kanske inte." Men grattis, hur kul är det att få reda på att man kanske ska leva resten av livet utan höger pekfinger- och tumfunktion!?

Nåja, nu har jag ju läst lite mer om det och det verkar faktiskt som om de flesta blir bra, även om det tar tid. Och om man ska se saker och ting positivt, och det ska man ju, så kunde jag ju ha tappat muskelfunktionen i hela armen istället, eller hela handen - och då är ju två små fingrar en världslig sak. Dessutom kan jag ju gå runt och malla mig över att ha ett s y n d r o m och inte bara en gammal vanlig överansträngning. Alltid nåt.

Så! Life´s a bitch and then you die. Det kunde ha varit värre. Nu ska jag träna mig att skriva med vänster hand istället, om det nu ska hålla på och tramsa sig i flera år. Så här kan man ju inte ha det.

Happy 4th

Hamburgare och varmkorv på grillen, goda vänner, varmt och fuktigt, guacamole & chips, makaronisallad (så typiskt amerikanskt och halvgott), öl, margheritas, fruktsallad i en vattenmelon, brownies, rött-vitt-och-blått, glada barn, regn i luften, fyrverkerier och cup cakes. Som det ska vara.

Happy 4th of July och Independence Day!!

Lagen om all färgs djävlighet

Ok, maskeringstejpen var tejpad, väggen fortfarande lite sned men vi hade inte slagit ihjäl varandra, färgen "uppkorkad", väggen målad, ränderna randiga, heltäckningsmattan fortfarande fri från färgfläckar (Bara det är ett stort under med fru Dahlstrand i huset, som inte bara är slarvig utan också klantig. Ingen bra kombination.). Och så torkar väggen så fint... Och är inte alls nån stark fin "flickrumsrosa" som gubben i affären och jag kom överens om. Vägghelvetet är inte alls nånting annat än laxrosa. En mycket arg, stark, laxrosa.

%/@##!&% och anamma, är inte allt jag har att säga om det men allt jag kommer att säga just nu. Jag tycker inte om laxrosa, men jag misstänker att herr Dahlstrand kommer att ta ut snabbskilsmässa om jag ens knystar nånting om "fel färg" och "måla om". Så det gör jag inte, jag älskar min man för mycket för det. Men jag får nog snabbmåla (och tejpa!) om i smyg på måndag. Det här går inte.

Man skulle ju kunna tro...

...Att en vägg i ett hus är rak. Så är inte alltid fallet. Då tar det väldigt lång tid att maskeringstejpa för att måla. Och så kan det hända att man (läs herr Dahlstrand) lätt blir lite kinkig. Då är det också bra att skala ner sina storslagna målar idéer till ett minimum. Just för tillfället i alla fall, tills stormen blåst över.

Livet på landet

Vi bor ganska långt ut ifrån stan, i ett alldeles nytt bostadsområde som tills bara för ett par år sedan (dvs fram tills dess att de började bygga husen vi bor i) var en stor hästgård/bondgård. Det är härligt på alla sätt och vis för det mesta; Lite trafik, mycket grönt och vi har då till och med utsikt över en liten damm vilket gör att det faktiskt känns som att bo lite på landet.

Det som är mindre mysigt är alla djur som finns på landet. Inte så att det betar kossor i vår trädgård då, och Milla och Toffel har faktiskt flyttat, men det finns en miljard k r y p: Det är flugor en masse, gräshoppor, myggor, spindlar, mal och diverse andra oidentiferade flygfän (En såg faktiskt ut som en förhistorisk jättegeting, han var definitivt äckligast av dem alla). Och visst, de får gärna hålla till i trädgården och eh, göra vad nu kryp tycker om att göra (biologi - Not my strength ;-)) för världen är definitivt stor nog för oss alla tycker jag. Men det är de minsann inte nöjda med, de små illbattingarna, nej minsann, de ska IN i huset också och det tycker jag förstås inte är fullt lika festligt. Elias tycker förvisso att det är rätt kul att jaga flugor med flugsmällan ("Jag tycker om flygor, mamma"), men det är han rätt ensam om.

Nu är väl "djuren" inte direkt farliga, det är inga Tarantellaspindlar som kryper omkring, men uuuuhhh, jag tycker inte om dem lik förbenat. Sorry, jag kan vara djurvän på alla sätt och vis, men jag vill inte bo med kryp. Jag förvandlas till Hitler-Jenny som med glädje vill förinta vartenda kryp jag ser. Inte särskilt kallblodigt dock tyvärr, jag typ försöker slå ihäl dem med papper, flugsmällor och andra pinaler jag kan hitta från tre meters avstånd samtidigt som jag hoppar runt och blundar. Emellanåt lyckas jag väl ta kål på en och annan, men särskilt effektivt är det ju då inte. Herr Dahlstrand, som då gärna mosar flugor i handen om han lyckas, och som utan minsta knussel stampar, trampar och mosar alla kryp han ser vare sig han är barfota eller inte (huuuuu igen), tycker jag är förfärande sjåpig och en usel förebild för vår dotter och jag håller helt med. Men det hjälps inte.

I övrigt har vi nu fått veta att det bor bävrar i vår lilla damm. Jag vet inte så mycket om bävrar just, annat än att de gnager på träd och bygger dammar, men jag är rätt säker på att de inte flyger in i folks hus. Kanske äter bävrar mygg? Nej just det, det var väl grodor? Och eftersom det är staket mellan dem och oss, så inbillar jag mig att gränserna är dragna. You don´t mess with me, and I won´t mess with you. Fast förresten har vi inte sett dessa bävrar än personligen, de är förnärvarande endast iaktagna av en grannes svärfar - som dessutom var från Australien och hade knästrumpor och shorts så gammal han var. Så med min vanliga tur är det väl inte några bävrar alls, utan två jätteflugor...