Det verkar som om min stackars arm, eller faktiskt mest mina handikappade fingrar, inte just hade tennisarmbåge. Eller det kanske det var, OCKSÅ, men igår var jag i alla fall remiterad till en neurolog för att ta reda på varför mitt pekfinger och tumme på högerhanden helt lagt av och typ pekar stelt rakt fram (Här behövs inga leksakspitoler, det är bara att grabba tag i mammas hand. Billigt och bra typ.). Neurologen, som såg ut som en tristare kusin till Bill Gates med matchande stentrist personlighet, "hmm":ade och "jahaa:ade" i typ tre minuter (Cred ska han i alla fall ha för att han lyckades klämma in mycket förståelse i hmm:en när jag berättade hela min långa cp-armshistoria) och sedan sa han att jag nog, som sagt, inte hade tennisarmbåge, utan en släng av Parsonage-Turner syndrome. Det lät inte speciellt festligt när han sa det, och ännu mindre kul blev det väl när hans empati tydligen tog slut och han krasst konstaterade att "Jaa, kanske blir du helt bra, kanske inte." Men grattis, hur kul är det att få reda på att man kanske ska leva resten av livet utan höger pekfinger- och tumfunktion!?
Nåja, nu har jag ju läst lite mer om det och det verkar faktiskt som om de flesta blir bra, även om det tar tid. Och om man ska se saker och ting positivt, och det ska man ju, så kunde jag ju ha tappat muskelfunktionen i hela armen istället, eller hela handen - och då är ju två små fingrar en världslig sak. Dessutom kan jag ju gå runt och malla mig över att ha ett s y n d r o m och inte bara en gammal vanlig överansträngning. Alltid nåt.
Så! Life´s a bitch and then you die. Det kunde ha varit värre. Nu ska jag träna mig att skriva med vänster hand istället, om det nu ska hålla på och tramsa sig i flera år. Så här kan man ju inte ha det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar