Han tränade i flera dagar. Oo:ade, gapade och vred sig. Det var så nära, men ville sig inte riktigt ordentligt.
Men så kom det. Det första leendet. Stort, snett och mer lik en grimas än ett vackert smil. Men vaket och medvetet. Definitivt inte ett prutt-leende. Och mammas hjärta smälte om möjligt ännu mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar