På snabbvisit i Västerled

Först och främst en försenad grattishälsning till Nelsonskans Amanda, som fyllde två år i lördags! Tänk att jag följt den "internetbebisen" i över två år och tänk att Mathilda snart fyller två! Tiden går så fort, så fort!

Det är ju inte varje dag man lyckas pricka in en Sverige-resa på fyra dagar OCH en snöstorm på samma gång. Men ibland går det ;-). Det är både mysigt och lite läskigt, mest eftersom jag ju inte kör bil så där vansinnigt ofta i vinterväglag, och därför tycker att det är väldigt snöigt och halkigt (ok, det ÄR snöigt och halkigt, det är inte bara jag som tycker det, men jag tycker lite extra så där). Men peppar, peppar, än så länge har det gått bra och det är bara imorgon kvar och sedan åker jag hem till den 20-gradiga och definitivt osnöiga H-ston och då kommer jag att längta lite efter snö. Man blir aldrig nöjd hur man än gör...

Det andra jag lyckades pricka in, vilket nästan är snäppet bättre än snö, och dessutom går att skriva så mycket mer om ;-), var en svensk melodifestivalomgång! Det var jätte, jättelänge sedan jag var hemma och tittade på nån sån, och eftersom de tillhör mina favoritprogram alla kategorier, så var jag extra glad att jag lyckades klämma in det med (och ännu bättre blev det av det faktum att jag både kunde titta på melodifestival OCH äta semla. Samtidigt!!). Vann rätt låt? Tja, det gjorde den väl, fast den var (så här efter bara ett par genomlyssningar) inte på långa vägar lika bra som "Min kärlek". Men hon hade ju snygga bröst ;-) (vi ska faktiskt vara extra glada att de inte trillade ut. Det hade inte gjort låten bättre, snarare tvärt om.) Men vad hade människan på sig!??? Ett gammalt duschdraperi? Porrgardiner? Och så hade hon mage över att vara stolt (enligt kvällsblaskorna) över kreationen och det faktum att hon hade jeans under! Jeans, men hallå, det var väl ändå lite onödligt för det var då inte en enda kotte som kunde se...

Sen får jag väl erkänna att jag tyckte om Nordman-låten också, även om jag hellre skulle lyssna på den på radio än att behöva sitta och titta på Håkan Hemlin. Och så är det ingen melodifestival-låt, den låter aaallldeeellleees för lite schlager, så det så! Jag tycker dessutom att det hade varit på sin plats med lite headbangande, öldrickande tonårspojkar framför scenen, det kändes liksom som en sån "bit". Var var de nånstans? Det var väl han den där Af Sillén (ett riktigt äkta gammalt adligt namn, låter det inte som, men vem vet) eller vad han nu heter som hade gjort sig av med dem.

Alcazar... Tja, lite fart var det ju i den också, och den tog sig faktiskt ju mer man lyssnade på den. Men om de nu skulle gå och vinna hella alltet, så måste Andreas skaffa sig en längre jacka/tröja, för det stack fram en massa kall (och lite gulligt mullig) mage som var väldigt distraherande. Men det var en bra schlagerdänga tyckte jag. De enda som jag var riktigt riktigt glada över att de inte vann, var de som sjöng "Inviseble people" (se, jag tyckte så illa om dem att jag inte ens kommer ihåg vad de hette). Flåshurtiga, fjantiga och ... usch.

Det var allt från Jenny-den-perfekta-som-självklart-hade-gjort-allting-mycket-bättre-själv-och-framför- allt-inte-aaaaalllllssss-har-nån-mullig-mage. Hm.

Det där med byråkrati

Ibland upphör man inte att förvånas över hur ojämnt byråkratiskt det här landet är. Vissa saker, läs immigration etc, är så krångliga att klockorna stannar, man får gråa hår, krupp, difteri-och-stelkramp samt mindre hjärnblödning, bara man tänker på det, medan andra grejer liksom bara löser sig hur smutt som helst.

Vi håller för närvarande på och ordnar och grejar med ansökningar och därtillhörande papper för att herr Dahlstand ska söka amerikanskt uppehållstillstånd "på" mig, nu när jag ääääääääntligen blev amerikansk medborgare. Dessa trettielva papper ska jag åka till Sverige med på fredag och inlämna på amerikanska ambassaden i Stockholm på måndag (det är till att vara snabbresande transatlant emellanåt ;-)). Det ska kopieras och fixas, bestyrkas och ges bakgrundsinformation. Inte för att nåt av det förvånar mig, eftersom jag har mina egna ansökningar i färskt minne.

I alla fall. Vi ska också då bevisa att vi äger vårt hus här, vilket vi trodde var enkelt. Enda tills jag insåg att vi hade inte ett enda papper som "bevisade" att vi var ägarna... Efter dubbelkoll med grannar etc, visade det sig att dokumentet vi behövde ser osannolikt oofficiellt ut och att vi 1) aldrig fått det eller 2) slarvat bort det (Det sistnämnda tror jag inte alls på, för har jag sparat ett ton med oviktiga papper i övrigt, så vore det väl märkligt om jag slarvat bort det ENDA viktiga pappret.). Detta betydde att det var dags att bege sig på en liten utflykt ner till County Clerk´s office (ung. kommunkontoret), där de har kopior av alla såna här papper.

Jag gruvade mig och gruvade mig, jag såg framför mig ändlösa köer (Med Mathilda, bara det anledning till halvångest), sura administrativa tanter och ännu mer köande. Tji fick jag! Till kommunkontoret kom vi, visades till rätt lucka, väntade på att en mycket gammal gubbe skulle bli färdig med att reda ut alla papper runt sitt hus som han köpte 1951 (jo det är sant, jag tjyvlyssnade. Jag trodde inte det fanns så gamla hus i Houston ;-)), skriva en check, fälla upp och ner sitt paraply trettioelva gånger (varför han nu nödvändigtvis skulle ha upp det inomhus var inte helt uppenbart) och slutligen lunka därifrån och så var det min tur! En kvart senare var jag färdigbetald och klar att gå därifrån!! Inga krumbukter, ingen byråkrati, ingen var otrevlig - det gjorde hela min dag bättre! Heder åt Harris County där vi bor, jag tror verkligen att amerikanska imigrationsmyndigheterna skulle må bra av ett litet studiebesök där!

Bara i Texas

Här kommer dagens fråga: Varför kör det omkring så många handikappskyltade pick-up:er här i Texas? Jag menar, en pick-up (eller en "truck") är ju en jättestor bil med flak. En bil med flak skulle i alla fall bara jag köpa om jag visste att jag hade massor av grejer att lägga på mitt flak, typ grenar, skottkärror, sten eller vad som helst. Och om man då har en massa saker på sitt flak, ofta stora saker också, eftersom man ju kan anta att de inte får plats inne i en vanlig bil, så måste man ju orka lyfta sina pinaler av och på sagda flak. Eller hur? Men hur går det ihop med handikappskylten? Om man är handikappad och därför får parkera närmast alla affärer och allting och slippa gå, så kan man väl knappast vara så stark och smidig att man orkar hasa runt på sina pinaler av och på en massa flak?

Fast, tänkte jag sen (för jag har verkligen tänkt till här ;-)), kanske fraktar de runt sina rullstolar eller andra transporthjälpmedel på flaken, för det skulle ju vara om inte logiskt, så ändå en förklaring. Särskilt som folk här har nippran på elrullstolar, som typ ser ut som små minibilar bara de. Så de är ju stora och tar mycket plats. Ok för att jag fortfarande inte förstod hur den stackars rullstolsbundne skulle få upp den gigantiska rullstolen på flaket utan fara för liv och lem, men ok, man kan ju faktiskt ha assistenter också, eller ramper eller, tja. Det funkar väl. Framförallt kan man ju ha andra handikapp än att sitta i rullstol, som inte syns. Men jag kunde inte komma på ett enda handikapp som är förenligt med att lassa pinaler på ett flak och samtidigt behöva handikappskylt. I alla fall så gick min rullstolsteori också i spillror, för jag har inte sett en endaste rullstol på ett endaste flak. Och ingenting annat heller, för den delen. Varken rullatorer, blindhundar (och hallå ännu värre, vad gör människan bakom ratten överhuvudtaget om de behöver ledsagarhund?? Oh hemska tanke! Det var tur att jag inte såg nån sån tror jag), sjukhussängar eller nånting annat. Det kör runt massor med truckar med tomma flak!

It makes no sense, om man frågar mig. Då återstår bara min enda slutsats att folk köper pick-uper för att de vill köra runt i stora monsterbilar, inte för att de behöver dem. Håhåjaja, bara i Texas ;-).

I övrigt kan jag bara säga att jag tycker lite synd om den person som sökte på "Dolly Parton bröst" och hamnade här i västerled ;-). Kan knappast ha varit vad de var ute efter, eller?

I Mathildas värld

Mathilda är för det mesta så underbart ljuvlig som bara en snart-två-åring kan vara, men även solen har sina mörka stunder (Eller, nä, det har den väl faktiskt aldrig, den lyser ju jämt. Jaja.). Som hennes nya besatthet med att ingen mat får gå sönder, dvs i bitar: Det allra allra värsta är om pappa eller mamma Dahlstrand understår sig till att hacka i maten på hennes tallrik, eller skära nånting som ligger på tallriken (om man däremot skär maten lite i smyg innan så går det bra), då är matron i princip försvunnen för den måltiden. Prinsessan bryter samman i oanat raseri och det hjälper föga att man försöker släta över, ta bort maten och lägga din ny eller något annat snabbt genomskådat "knep". Möjligtvis går det att muta fröken genom att sätta på tv:n och sedan försynt ställa fram tallriken på nytt, när hon är upptagen med nåt barnprogram. Då börjar hon ibland äta av ren glömska och då kan det funka.


Men lika ofta är det prinsessan själv som "har sönder" sin egen mat och det av den enkla anledningen att hon biter i den, eller tuggar på den. Gråt och tandagnisslan! Detta gäller framför allt den nya favoritmaten ost. Och inte vilken ost som helst utan äkta härlig amerikansk "plastost", ja ni vet sån där som man får på hamburgare. Den är väldigt dinglig och mjuk i sig själv och går därför väldigt lätt sönder, till Mathildas ENORMA frustration. Ibland kan man laga den i smyg, genom att dra av en bit så att den ser hel och fyrkantig (om än lite mindre) ut, men lika ofta har den gått tvärs mitt itu eller i typ fyra bitar och då går den helt enkelt inte att äta mer. Allt enligt solklar Mathilda logik. I kväll tror jag vi gick igenom tre ostbitar innan hon lyckades få i sig den sista i lagom hel bit. Nog för att man inte ska ge efter för alla konstiga nycker, men en trött, illamående mamma orkar inte vara mer pedagogisk på kvällskvisten, det är så mycket skönare att få ha det tyst och lugnt och framför allt utan sammanbrott, så det är definitivt värt tre ostskivor.

Man kan skylla på mycket, själv skyller jag på Dunderklumpen

Livet i Västerled är sig likt och kommer nu åter, förhoppningsvis med hyfsat regelbundna uppdateringar, att återberättas!

Det låter som jordens sämsta ursäkt, men det har varit väääääldigt trötta månader här i västerled, när det helt enkelt inte funnits minsta gnutta till energi över för varken uppdateringar eller datorer över huvudtaget. Anledningen till detta är dock inte särskilt ledsam, det är helt enkelt så att västerledsfamiljen ska utökas med ytterligare en familjemedlem! Mathilda ska, om allt går som det ska, bli storasyster i augusti, något vi förstås är fantastiskt glada över!! Däremot kan man väl lugnt säga att vår lille Dunderklump gjort livet rätt outhärdligt för sin mamma (och jag som trodde att det inte kom förrän i tonåren, ack så fel man kan ha ;-)) under sina första månader: Jag har varit näst intill totalt däckad av trötthet och illamående och den lilla energi som funnits har gått åt till att hålla mig flytande, samt förstås, Mathilda. Det är defnitivt nånting helt annat att vara gravid och ha en 22-månaders liten loppa som hoppas runt dagarna i ända, jämfört med att bara ta hand om sig själv. Mer om livet med Loppor och Dunderklumpar kommer att kunna läsas här!

Och, när jag ändå är i farten och bekänner mina "synder"; Jag har varit USEL på att hålla mig vare sig uppdaterad eller lämna livstecken ifrån mig hos favoriterna...*skäms*. Jag lovar, jag ska fylla (nåja, det finns säkert en gräns för hur mycket man vill höra ifrån mig ;-)) gästböcker etc med glada hälsningar snarast! Och så ska jag ladda upp typ två månaders uppdämda foton (fast alla hamnar inte här), rensa i gammalt "skräp" som inte behöver finnas här längre, lägga in nya recept, och fortsätta fundera över om man måste ha en blog, eller om det gamla hederliga dagbokslandet duger en vända till ;-). Ska bara sova lite först...