Ibland upphör man inte att förvånas över hur ojämnt byråkratiskt det här landet är. Vissa saker, läs immigration etc, är så krångliga att klockorna stannar, man får gråa hår, krupp, difteri-och-stelkramp samt mindre hjärnblödning, bara man tänker på det, medan andra grejer liksom bara löser sig hur smutt som helst.
Vi håller för närvarande på och ordnar och grejar med ansökningar och därtillhörande papper för att herr Dahlstand ska söka amerikanskt uppehållstillstånd "på" mig, nu när jag ääääääääntligen blev amerikansk medborgare. Dessa trettielva papper ska jag åka till Sverige med på fredag och inlämna på amerikanska ambassaden i Stockholm på måndag (det är till att vara snabbresande transatlant emellanåt ;-)). Det ska kopieras och fixas, bestyrkas och ges bakgrundsinformation. Inte för att nåt av det förvånar mig, eftersom jag har mina egna ansökningar i färskt minne.
I alla fall. Vi ska också då bevisa att vi äger vårt hus här, vilket vi trodde var enkelt. Enda tills jag insåg att vi hade inte ett enda papper som "bevisade" att vi var ägarna... Efter dubbelkoll med grannar etc, visade det sig att dokumentet vi behövde ser osannolikt oofficiellt ut och att vi 1) aldrig fått det eller 2) slarvat bort det (Det sistnämnda tror jag inte alls på, för har jag sparat ett ton med oviktiga papper i övrigt, så vore det väl märkligt om jag slarvat bort det ENDA viktiga pappret.). Detta betydde att det var dags att bege sig på en liten utflykt ner till County Clerk´s office (ung. kommunkontoret), där de har kopior av alla såna här papper.
Jag gruvade mig och gruvade mig, jag såg framför mig ändlösa köer (Med Mathilda, bara det anledning till halvångest), sura administrativa tanter och ännu mer köande. Tji fick jag! Till kommunkontoret kom vi, visades till rätt lucka, väntade på att en mycket gammal gubbe skulle bli färdig med att reda ut alla papper runt sitt hus som han köpte 1951 (jo det är sant, jag tjyvlyssnade. Jag trodde inte det fanns så gamla hus i Houston ;-)), skriva en check, fälla upp och ner sitt paraply trettioelva gånger (varför han nu nödvändigtvis skulle ha upp det inomhus var inte helt uppenbart) och slutligen lunka därifrån och så var det min tur! En kvart senare var jag färdigbetald och klar att gå därifrån!! Inga krumbukter, ingen byråkrati, ingen var otrevlig - det gjorde hela min dag bättre! Heder åt Harris County där vi bor, jag tror verkligen att amerikanska imigrationsmyndigheterna skulle må bra av ett litet studiebesök där!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar