Mathilda är för det mesta så underbart ljuvlig som bara en snart-två-åring kan vara, men även solen har sina mörka stunder (Eller, nä, det har den väl faktiskt aldrig, den lyser ju jämt. Jaja.). Som hennes nya besatthet med att ingen mat får gå sönder, dvs i bitar: Det allra allra värsta är om pappa eller mamma Dahlstrand understår sig till att hacka i maten på hennes tallrik, eller skära nånting som ligger på tallriken (om man däremot skär maten lite i smyg innan så går det bra), då är matron i princip försvunnen för den måltiden. Prinsessan bryter samman i oanat raseri och det hjälper föga att man försöker släta över, ta bort maten och lägga din ny eller något annat snabbt genomskådat "knep". Möjligtvis går det att muta fröken genom att sätta på tv:n och sedan försynt ställa fram tallriken på nytt, när hon är upptagen med nåt barnprogram. Då börjar hon ibland äta av ren glömska och då kan det funka.
Men lika ofta är det prinsessan själv som "har sönder" sin egen mat och det av den enkla anledningen att hon biter i den, eller tuggar på den. Gråt och tandagnisslan! Detta gäller framför allt den nya favoritmaten ost. Och inte vilken ost som helst utan äkta härlig amerikansk "plastost", ja ni vet sån där som man får på hamburgare. Den är väldigt dinglig och mjuk i sig själv och går därför väldigt lätt sönder, till Mathildas ENORMA frustration. Ibland kan man laga den i smyg, genom att dra av en bit så att den ser hel och fyrkantig (om än lite mindre) ut, men lika ofta har den gått tvärs mitt itu eller i typ fyra bitar och då går den helt enkelt inte att äta mer. Allt enligt solklar Mathilda logik. I kväll tror jag vi gick igenom tre ostbitar innan hon lyckades få i sig den sista i lagom hel bit. Nog för att man inte ska ge efter för alla konstiga nycker, men en trött, illamående mamma orkar inte vara mer pedagogisk på kvällskvisten, det är så mycket skönare att få ha det tyst och lugnt och framför allt utan sammanbrott, så det är definitivt värt tre ostskivor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar