Det är lustigt hur olika man kan se på julen och allt som hör den till. Själv är jag ett hundra procent obotlig julfantast. Jag fullkomligt älskar allt som hör till julen till, allt från julpynt till julklappar och julmat. För att inte tala om julgodis ;-). Det finns absolut ingen bättre tid på året än december fram till jul, enligt mig. Visst har man mycket att göra och visst kan det vara lite stressigt, men det är mest bara mysig stress. Sedan har man ju dessutom hela guds långa januari, februari och mars - transportsträcka till våren, att vila sig på, om man nu skulle behöva det. Jag tänker ofta på hur jag skulle vilja samla in alla juldofter i en liten burk och ha och sniffa på under resten av året, när man känner sig lite seg och "vardagsgrå" - doften av nybakade pepparkakor, glögg och gran är nästan oslagbar. (Vår herr gran, appropå gran men inte just appropå ämnet, tror jag är näst intill stendöd. Han har i alla fall inte druckit mycket vatten, vad jag kan se. Och vi som till och med ger honom grannäring. Jajaj, står han bara fram till jul så är vi glada. Han ska ju ändå ner innan vi åker till Sverige, för tanken på att komma tillbaka i januari till en DEFINITIVT död gran är inte alls lockande. Julpynt är mysigare före jul, än efter, tycker jag.)
I dag var annars en sådan synnerligen ohändelserik och grå dag. Det var 24 grader varmt ute och fuktigt som i en bastu (väldigt svårt att uppbåda julkänslor under sådana omständigheter måste jag erkänna. Men det funkar hjälpligt om man bara håller sig inomhus och vrider upp ac:n ;-)). Dessutom spöregnade det med jämna mellanrum, så att bege sig ut var inte så lockande. Jag släpade i alla fall iväg mig själv till gymmet i morse (jag får verkligen ta mig själv i hampan och dra dit mig; Det är hur skönt som helst att träna när jag väl är där, för att inte nämna när det väl är över, men det är så seeegt så seeegt att ta sig dit. Usch på mig!) och sedan på seneftermiddagen var vi iväg en sväng till I och K. Barnen börjar verkligen få allt roligare tillsammans, de kan fixa och dona långa stunder tillsammans. Inte så att de leker MED varandra, men de har någon form av samspel. Det enda problemet är väl att I så hemskt gärna vill krama Mathilda stup i kvarten för att visa sin stora kärlek till henne och Mathilda är inte alls så mycket för kramande. Framför allt inte kramande bakifrån, med lätt desperat grepp runt halsen när Mathilda vägrar att stanna och bli kramad, utan istället har mage att gå därifrån. Men vi har bestämt oss för att det är någonting Mathilda själv måste deala med, hon måste ju lära sig att säga ifrån själv, jag kan ju inte dyka in och "rädda henne" stup i kvarten. Detta har nu lett till att Mathilda majestätiskt finner sig i I:s ömma kärleksbetygelser, men inte med särskilt stor entusiasm. Men det verkar vara på väg att vända lite, numera kramar hon faktiskt I tillbaka om vi ber henne, vilket väl kan låta lite hemskt, men å andra sidan tycker man ju lite synd om I som bara vill vara snäll och som inte får så mycket tillbaka just :-).
måndag 6 december 2004
söndag 5 december 2004
Gran 2004
Eventuellt trogna läsare minns kanske hur kul vi har haft föregående år när vi köpt julgran och särskilt då förra året. Vis av dessa erfarenheter tänkte vi att allting skulle gå smärtfritt och smidigt detta år. Om du inte hinner läsa mer än just hit kan jag meddela att det aldrig kommer att gå smärtfritt och smidigt till när familjen Dahlstrand ska köpa gran. Så är det bara.
Eftersom vi förra året fick lära oss att alla granar av vår sort (Frasier Fur) och höjd (8-9 fot) tar slut väldans fort, så begav vi oss till julgransförsäljaren redan FÖRRA fredagen för att riktigt vara på den säkra sidan. Inte för att vi så väldans gärna ville ha upp granen redan i slutet av november, men vi ville inte heller betala en halv månadslön som vi tvingades göra förra året, så tänkte att granen ju kunde bo i garaget ett tag. När vi kommer till granförsäljningen, så säger en mycket trevlig kille att visst har de en massa granar i vår storlek, men om vi egentligen inte vill köpa gran denna helgen, så kan vi gott vänta, för de skulle få in nya granleveranser var fjärde dag ända fram till julafton. Det var ju först lite tvivlande till, eftersom vi förra året fick oss meddelat att det inte kommer några nya granar här i Houston efter första veckan i december. Men joho då, det lovade han att det skulle göra och vi bestämde oss för att vänta tills den här helgen i såna fall.
Fredagen kommer och vi har enats om att NU, nu ska vi köpa gran, för att vara ute innan helgrushen. Herr Dahlstrand går hem tidigare från jobbet och jag till och med avbryter en trevlig playdate med K och I ;-), lastar in Mathilda i bilen och kör iväg till julgransförsäljaren. Då börjar det regna. Inte ett litet fint, stilla höstregn som bara duggar in lite under kragen, nej ett riktigt hejdundrande, "vad glad jag är som slipper vara ute i det här vädret"-regn. Det är fredagseftermiddag, det är rusningstrafik och det regnar. Härlig kombination. Fröken Dahlstrand, vars tålamod för bilkörning är rätt begränsat, mutas med så många kex att det väl blir en halv måltid, men till sist är vi framme. Då har de inga träd kvar! Herr och fru Dahlstrand skickar gemensamma onda ögon under sina paraplyer på den stackars granförsäljaren, som dessutom kommer ihåg oss från föregående helg och därför ser ut att ha lite extra dåligt samvete. Han lovar dock att en ny granleverans är på väg in under kvällen och är vi bara där klockan 8 på lördag morgon, när de öppnar, så kan han lova oss en gran.
Tja vi har ju inte så mycket val, så vi packar in fröken Dahlstrand i bilen igen och kör hemmåt i regnet. Fredagskvällen tillbringas sedan med god kinamat och "Harry Potter and the prisoner of Azkaban" på DVD tillsammans med grannarna K och J, vilket är väldigt trevligt. Så blir det lördagsmorgon och fru Dahlstrand sparkar upp herr Dahlstrand ur sänghalmen för att åka iväg och köpa en gran. Fru Dahlstrand har nämligen kommit på, lite lägligt, även om det är sant, att vi inte får plats hela familjen PLUS en gran i bilen, så därför är det nog bäst att vi stannar hemma. Att det sedan är lite halvgrått och mörkt ute, samt varmt och skönt i sängen, gör ju inte det valet svårare, men det låssas jag inte om för herr Dahlstrand.
Knappt hinner maken fram till granförsäljaren förrän han ringer och meddelar att de har EN, läs EN, gran kvar av vår önskade sort. Det var nämligen det enda som kom med deras leverans. Herr Dahlstand beskriver denna enda gran som "ganska ok, men lite sned", vilket ju inte är ett allt för lovande omdömme, särskilt inte när man vill ha en "Kalle Anka gran". Men i valet mellan en lite sned gran för en relativt billig penning, eller en vackrare gran för den halva månadslönen (för det stället hade fortfarandr granar, inga problem), så enas vi om att vi väl får leva med en sned gran. Och även sneda granar behöver ju adopteras, så det så. Men granförsäljaren, som nu har ännu sämre samvete över att han inte bar lurat oss en gång utan även lurat upp herr Dahlstrand på en lördagsmorgon (utan att han fått äta sin gröt! Alla som känner herr Dahlstrand borde ha meddelat granförsäljaren att detta inte är ett slugt drag ;-)), går och letar i datorn för att se om någon annan granförsäljare har fler granar. Och minsann, han hittar en ett par mil iväg som har 16 granar kvar! Lyckan är fullkomlig, herr Dahlstrand åker iväg och granförsäljaren lovar ändå att hålla sin enda, sneda, gran ett par timmar till.
När herr Dahlstrand kommer fram till den andra granförsäljaren så har han inte alls sexton granar kvar, han har också bara EN. Som är ännu fulare och snedare. Så maken tackar för sig och kör tillbaka till den första granförsäljaren. Jag, som ju i lugn och ro inte alls är ute och varken kör, eller springer i grårasket, utan sitter och äter frukost och dricker te, föreslår att han ska köra förbi några andra granförsäljare på vägen tillbaka, "bara för att". Herr Dahlstrand, som faktiskt är en riktigt snäll man med tålamod, fast han inte fått nån gröt, gör som han är tillsagd, återkommer med besked om att det finns gott om andra granar, men att de då kostar mer än en halv månadslön och så mycket är inte en gran värd. Jag muttrar lite, men håller med. Den första granförsäljaren har under tiden fått ännu mer dåligt samvete och "trollat" fram ytterligare en gran till maken när han kommer tillbaka och herr Dahlstrand bestämmer sig genast för att den granen är bättre och framför allt mindre sned. Som plåster på såren för allt sitt körande runt halva Texas, får vi även en ordentlig rabatt på graneländet, så i slutändan är vi ganska nöjda ändå. Maken är tillbaka hemma två och en halv timme senare. Då får han kall gröt. Vilket han i ärlighetens namn, ska jag snabbt tillägga innan jag blir lynchad som taskig fru, tycker om! Så det så!
Nåväl. All´s well that ends well. Granen visade sig vara något mager och inte fullt så bred och yvig som våra tidigare granar, men på det stora hela är den riktigt fin. Åtminstone om man vänder rätt sida innåt väggen, för den är lite snedbegrenad. Å andra sidan är de flesta granar det, så det är helt ok. I dag har herr gran därför vederbörligen belysts och beklätts. Allt medan fröken Dahlstrand sov, för att undvika att hon också vill "hjälpa till" med julgranskulor och annnat. Hon beundrade den lite på avstånd när hon vaknade så småningom, men än så länge har hon låtit bli den till största del. Förhoppningsvis är hon stor nog att inte vilja gå och dra i grenarna, men man vet ju aldrig ;-). Det skulle väl i såna fall inte vara mer än fullständigt naturligt, i sann granproblemstradition.
Eftersom vi förra året fick lära oss att alla granar av vår sort (Frasier Fur) och höjd (8-9 fot) tar slut väldans fort, så begav vi oss till julgransförsäljaren redan FÖRRA fredagen för att riktigt vara på den säkra sidan. Inte för att vi så väldans gärna ville ha upp granen redan i slutet av november, men vi ville inte heller betala en halv månadslön som vi tvingades göra förra året, så tänkte att granen ju kunde bo i garaget ett tag. När vi kommer till granförsäljningen, så säger en mycket trevlig kille att visst har de en massa granar i vår storlek, men om vi egentligen inte vill köpa gran denna helgen, så kan vi gott vänta, för de skulle få in nya granleveranser var fjärde dag ända fram till julafton. Det var ju först lite tvivlande till, eftersom vi förra året fick oss meddelat att det inte kommer några nya granar här i Houston efter första veckan i december. Men joho då, det lovade han att det skulle göra och vi bestämde oss för att vänta tills den här helgen i såna fall.
Fredagen kommer och vi har enats om att NU, nu ska vi köpa gran, för att vara ute innan helgrushen. Herr Dahlstrand går hem tidigare från jobbet och jag till och med avbryter en trevlig playdate med K och I ;-), lastar in Mathilda i bilen och kör iväg till julgransförsäljaren. Då börjar det regna. Inte ett litet fint, stilla höstregn som bara duggar in lite under kragen, nej ett riktigt hejdundrande, "vad glad jag är som slipper vara ute i det här vädret"-regn. Det är fredagseftermiddag, det är rusningstrafik och det regnar. Härlig kombination. Fröken Dahlstrand, vars tålamod för bilkörning är rätt begränsat, mutas med så många kex att det väl blir en halv måltid, men till sist är vi framme. Då har de inga träd kvar! Herr och fru Dahlstrand skickar gemensamma onda ögon under sina paraplyer på den stackars granförsäljaren, som dessutom kommer ihåg oss från föregående helg och därför ser ut att ha lite extra dåligt samvete. Han lovar dock att en ny granleverans är på väg in under kvällen och är vi bara där klockan 8 på lördag morgon, när de öppnar, så kan han lova oss en gran.
Tja vi har ju inte så mycket val, så vi packar in fröken Dahlstrand i bilen igen och kör hemmåt i regnet. Fredagskvällen tillbringas sedan med god kinamat och "Harry Potter and the prisoner of Azkaban" på DVD tillsammans med grannarna K och J, vilket är väldigt trevligt. Så blir det lördagsmorgon och fru Dahlstrand sparkar upp herr Dahlstrand ur sänghalmen för att åka iväg och köpa en gran. Fru Dahlstrand har nämligen kommit på, lite lägligt, även om det är sant, att vi inte får plats hela familjen PLUS en gran i bilen, så därför är det nog bäst att vi stannar hemma. Att det sedan är lite halvgrått och mörkt ute, samt varmt och skönt i sängen, gör ju inte det valet svårare, men det låssas jag inte om för herr Dahlstrand.
Knappt hinner maken fram till granförsäljaren förrän han ringer och meddelar att de har EN, läs EN, gran kvar av vår önskade sort. Det var nämligen det enda som kom med deras leverans. Herr Dahlstand beskriver denna enda gran som "ganska ok, men lite sned", vilket ju inte är ett allt för lovande omdömme, särskilt inte när man vill ha en "Kalle Anka gran". Men i valet mellan en lite sned gran för en relativt billig penning, eller en vackrare gran för den halva månadslönen (för det stället hade fortfarandr granar, inga problem), så enas vi om att vi väl får leva med en sned gran. Och även sneda granar behöver ju adopteras, så det så. Men granförsäljaren, som nu har ännu sämre samvete över att han inte bar lurat oss en gång utan även lurat upp herr Dahlstrand på en lördagsmorgon (utan att han fått äta sin gröt! Alla som känner herr Dahlstrand borde ha meddelat granförsäljaren att detta inte är ett slugt drag ;-)), går och letar i datorn för att se om någon annan granförsäljare har fler granar. Och minsann, han hittar en ett par mil iväg som har 16 granar kvar! Lyckan är fullkomlig, herr Dahlstrand åker iväg och granförsäljaren lovar ändå att hålla sin enda, sneda, gran ett par timmar till.
När herr Dahlstrand kommer fram till den andra granförsäljaren så har han inte alls sexton granar kvar, han har också bara EN. Som är ännu fulare och snedare. Så maken tackar för sig och kör tillbaka till den första granförsäljaren. Jag, som ju i lugn och ro inte alls är ute och varken kör, eller springer i grårasket, utan sitter och äter frukost och dricker te, föreslår att han ska köra förbi några andra granförsäljare på vägen tillbaka, "bara för att". Herr Dahlstrand, som faktiskt är en riktigt snäll man med tålamod, fast han inte fått nån gröt, gör som han är tillsagd, återkommer med besked om att det finns gott om andra granar, men att de då kostar mer än en halv månadslön och så mycket är inte en gran värd. Jag muttrar lite, men håller med. Den första granförsäljaren har under tiden fått ännu mer dåligt samvete och "trollat" fram ytterligare en gran till maken när han kommer tillbaka och herr Dahlstrand bestämmer sig genast för att den granen är bättre och framför allt mindre sned. Som plåster på såren för allt sitt körande runt halva Texas, får vi även en ordentlig rabatt på graneländet, så i slutändan är vi ganska nöjda ändå. Maken är tillbaka hemma två och en halv timme senare. Då får han kall gröt. Vilket han i ärlighetens namn, ska jag snabbt tillägga innan jag blir lynchad som taskig fru, tycker om! Så det så!
Nåväl. All´s well that ends well. Granen visade sig vara något mager och inte fullt så bred och yvig som våra tidigare granar, men på det stora hela är den riktigt fin. Åtminstone om man vänder rätt sida innåt väggen, för den är lite snedbegrenad. Å andra sidan är de flesta granar det, så det är helt ok. I dag har herr gran därför vederbörligen belysts och beklätts. Allt medan fröken Dahlstrand sov, för att undvika att hon också vill "hjälpa till" med julgranskulor och annnat. Hon beundrade den lite på avstånd när hon vaknade så småningom, men än så länge har hon låtit bli den till största del. Förhoppningsvis är hon stor nog att inte vilja gå och dra i grenarna, men man vet ju aldrig ;-). Det skulle väl i såna fall inte vara mer än fullständigt naturligt, i sann granproblemstradition.
onsdag 1 december 2004
Supermammor
I dag var Mathilda och jag på småbarnsmusik (Gymboree) tillsammans med K och I. I är en van veteran som gått i flera terminer, så jag tänkte att det skulle vara kul att se vad det var för något.
Mathilda tyckte faktiskt att det var riktigt kul. Vi sjöng olika afrikanska sånger, med mycket trummande, sedan fick barnen själva spela instrument och dansa och greja. Dottern var väl lagom blyg i början, men när det kom fram trummor trummade hon på som om hon aldrig gjort annat. (Själv insåg jag genast att det är klart att dottern måste ha instrument att leka med! Bara inte plastmarackas, för då höll jag på att få eländig huvudvärk.) Fröken gick runt med ett par xylofoner som barnen fick identifiera färger på, samt spela på, vilket även det var en stor succé. Alltihop var givetvis ultrapedagogiskt, vilket väl är ok på sätt och vis, samtidigt som jag då börjar tycka att det tar bort lite av barns spontana glädje över musik, rörelse och instrument när det blir så styrt. Men ok, alternativet med 10 ostyrda 1-åringar är kanske inte direkt så lockande heller.
Däremot höll jag på att bli knäpp på en av mammorna där, som var där med sina tvillingflickor. Nog för att vi väl alla vill att våra barn ska lära sig allt och gärna fort, men hon var en sån där mamma som jag bara läst om i föräldratidningar, som liksom sätter sina barn i babysim, musikklasser och gymnastik när de är nyfödda, som spelar klassisk musik och gör pekkort med bokstäver och ord innan de fyller ett och som bara är så där jobbigt "för mycket". När fröken knallar runt med de där xylofonerna så sa hon omdelbart att "åh vilken FAAANTASTIIISK övning för barnen: De lär sig identifiera färger, vänta på sin tur, de tränar finmotoriken genom att hålla i den lilla pinnen och de lär sig känna igen olika toner. Det är ju bara så bra det här. Så stiiimuuuuleeerande och uuuuutvecklaaande..." Innan hon ens han prata färdigt kände jag en äcklig lust att slå till henne, hemsk som jag är. Det var bara nånting med sättet hon var på som fick mig att känna att för henne fanns ingen lek; Allting går ut på att lära sig, att kunna någonting. Hon hade med sig en sydamerikansk barnflicka och det var säkert inte för att alla nannysar här nere mer eller mindre ÄR syd- eller mellanamerikaner, utan för att barnen ska lära sig spanska. Hon sa allting på två språk till de här små tvillingflickorna, ungefär som när man tar en språkkurs, och så skulle hon ha sina barn till att göra allting RÄTT och SJÄLVA. Åh jag vet inte, kanske överreagerade jag, men jag kan inte med den sortens superföräldrar. För mig är det så otroligt viktigt att Mathilda får vara liten och bara leka. Självklart ska hon ha stimulans, hon ska vara bland andra barn och det gör ju inte direkt nånting att de tränar former och färger i skolan. Men det BEHÖVS inte. Jag tror inte att barn blir lyckligare för att de görs till små supermänniskor som ska kunna allt när de är tre år gamla. Allt har sin tid och barn är tillräckligt vetgiriga och ivriga på att lära sig, utan att man ska behöva proppa i dem lärdom som de inte vet vad de ska göra med.
Jag är säker på att den här mamman älskar sina barn precis lika mycket som jag älskar Mathilda och bara vill gott för dem, men våra filosofier är väldigt olika. Hennes barn står säkert redan i kö till de bästa privatskolorna, så små de nu är, och räknar till tio på spanska. Men det är ok. Om jag skulle försöka vara en sån mamma tror jag att både Mathilda och jag skulle få magsår på kuppen. Det känns som om så mycket i vårt samhälle i dag går ut på att göra barn till små vuxna så fort som möjligt, med alltifrån barnmode så att de ser ut som mini-vuxna, till superskolor, minibilar och småbarnssmink. Varför kan barn inte bara få vara barn så länge som möjligt?
Mathilda tyckte faktiskt att det var riktigt kul. Vi sjöng olika afrikanska sånger, med mycket trummande, sedan fick barnen själva spela instrument och dansa och greja. Dottern var väl lagom blyg i början, men när det kom fram trummor trummade hon på som om hon aldrig gjort annat. (Själv insåg jag genast att det är klart att dottern måste ha instrument att leka med! Bara inte plastmarackas, för då höll jag på att få eländig huvudvärk.) Fröken gick runt med ett par xylofoner som barnen fick identifiera färger på, samt spela på, vilket även det var en stor succé. Alltihop var givetvis ultrapedagogiskt, vilket väl är ok på sätt och vis, samtidigt som jag då börjar tycka att det tar bort lite av barns spontana glädje över musik, rörelse och instrument när det blir så styrt. Men ok, alternativet med 10 ostyrda 1-åringar är kanske inte direkt så lockande heller.
Däremot höll jag på att bli knäpp på en av mammorna där, som var där med sina tvillingflickor. Nog för att vi väl alla vill att våra barn ska lära sig allt och gärna fort, men hon var en sån där mamma som jag bara läst om i föräldratidningar, som liksom sätter sina barn i babysim, musikklasser och gymnastik när de är nyfödda, som spelar klassisk musik och gör pekkort med bokstäver och ord innan de fyller ett och som bara är så där jobbigt "för mycket". När fröken knallar runt med de där xylofonerna så sa hon omdelbart att "åh vilken FAAANTASTIIISK övning för barnen: De lär sig identifiera färger, vänta på sin tur, de tränar finmotoriken genom att hålla i den lilla pinnen och de lär sig känna igen olika toner. Det är ju bara så bra det här. Så stiiimuuuuleeerande och uuuuutvecklaaande..." Innan hon ens han prata färdigt kände jag en äcklig lust att slå till henne, hemsk som jag är. Det var bara nånting med sättet hon var på som fick mig att känna att för henne fanns ingen lek; Allting går ut på att lära sig, att kunna någonting. Hon hade med sig en sydamerikansk barnflicka och det var säkert inte för att alla nannysar här nere mer eller mindre ÄR syd- eller mellanamerikaner, utan för att barnen ska lära sig spanska. Hon sa allting på två språk till de här små tvillingflickorna, ungefär som när man tar en språkkurs, och så skulle hon ha sina barn till att göra allting RÄTT och SJÄLVA. Åh jag vet inte, kanske överreagerade jag, men jag kan inte med den sortens superföräldrar. För mig är det så otroligt viktigt att Mathilda får vara liten och bara leka. Självklart ska hon ha stimulans, hon ska vara bland andra barn och det gör ju inte direkt nånting att de tränar former och färger i skolan. Men det BEHÖVS inte. Jag tror inte att barn blir lyckligare för att de görs till små supermänniskor som ska kunna allt när de är tre år gamla. Allt har sin tid och barn är tillräckligt vetgiriga och ivriga på att lära sig, utan att man ska behöva proppa i dem lärdom som de inte vet vad de ska göra med.
Jag är säker på att den här mamman älskar sina barn precis lika mycket som jag älskar Mathilda och bara vill gott för dem, men våra filosofier är väldigt olika. Hennes barn står säkert redan i kö till de bästa privatskolorna, så små de nu är, och räknar till tio på spanska. Men det är ok. Om jag skulle försöka vara en sån mamma tror jag att både Mathilda och jag skulle få magsår på kuppen. Det känns som om så mycket i vårt samhälle i dag går ut på att göra barn till små vuxna så fort som möjligt, med alltifrån barnmode så att de ser ut som mini-vuxna, till superskolor, minibilar och småbarnssmink. Varför kan barn inte bara få vara barn så länge som möjligt?
19-månaders Mathildauppdatering
"Bäppi" har nu blivit bebis (med stockholms "e" och hårt betonat s till och med :-))
öla (öra)
mapp (napp)
möck (mjölk)
wäwä har blivit wällä (välling)
må (more)
qua qua (anka)
bajs (vilket ibland stämmer och ibland inte. Lite beroende på dagsformen ;-))
"da emmo wööl" ("That´s Elmo´s World", del av signaturmelodin till favoritprogrammet)
"jys" (juice)
"kovv" (korv)
"kä" (kex)
"sojy" (sorry, sägs bl.a om hon går in i nånting)
macka
kä (kex)
bulle
aw done (all done=färdig (med maten etc))
aw gonn (all gone=slut, borta)
lut (slut)
bokk(bok)
kä (kex)
"bum bum" ("brum brum"=bil, bilen)
opp (upp, dvs lyft upp mig)
schit (sitt, dvs "jag vill sitta där")
Mathilda tycker om: Att rita (helst med mammas tusch- eller bläckpennor, men kritor går också bra.), köra runt med sin dockvagn (och tillhörande "bebis") och shoppingvagn, telefoner (även här är det riktiga, ikopplade, telefoner som är populärast, men även leksakstelefoner, fjärrkontroller och plånböcker går bra att prata i), att laga mat i sitt leksakskök, Elmo och alla de andra figurerna från "Sesame Street", musik, sjunga, dansa (framförallt snurra runt), fil och flingor, lussebullar, kex, kakor, juice, torkad frukt, korv, de flesta grönsaker (förutsatt att hon är på humör), klementiner, banan (men bara om hon får äta rakt av ur skalet, hon vägrar fortfarande att äta bananbitar), grilled cheese, välling, mjukost, kyckling, makaroner, ravioli, ris, att sopa med sopborste och sopskyffel, att plocka ut grejer ur kylskåpet och skafferiet, "Maisy mouse" (som jag tror hetter Molly mus på svenska), nycklar av alla de slag, att sitta och låssasköra pappas bil, att åka rushkana och klättra i klätterställning, sitta på köksbänken och titta på när mamma lagar mat.
Mathilda tycker INTE om: vår mixer (tror att hon tycker att ljudet är läskigt), potatis (utom pommes frites då), köttfärssås (kött överhuvudtaget är ingen höjdare), gröt, glass, att åka bil några längre sträckor, att ha strumpor på sig, att behöva gå in när vi är ute, att sitta i vagnen, att vara i mataffären, att kamma håret (eller sätta i tofsar), när pappa åker till jobbet, sina barnvakter, stängda dörrar och över huvudtaget att man begränsar henne och det hon vill göra.
Hon har börjat leka mycket, dvs allt mer riktig fantasilek. Hon kör runt sin bebis (docka) dockvagnen och pratar i mobiltelefonen (hm, mamma tar åt sig lite här, men vill till sitt försvar säga att dottern är betydligt mer förtjust i sin mobiltelefon av plast än mammma är i sin riktiga ;-)) med mycket målmedvetna steg och hon lagar mat med sina små byttor och karotter i sitt leksakskök. Bebisen matas med välling och vaggas och dängs i golvet lite om vartannnat. Det märks också att hon börjar få lite roligare med andra barn. Fortfarande är hon väl mest för att hålla på med sina egna grejer och strunta i de andra barnen, men framför allt hon och I kan ha riktigt roligt tillsammans. Inte så att de just leker tillsammans, men det finns någon form av intresse och samspel där som är nytt de senaste veckorna.
Böcker är roliga också, framför allt såna hon får läsa själv och upp och ner, men även godnattsagan är numera viktig. Hon går gärna till sin bokhylla och tar ner (mamma önskar att hon här kunde skriva EN bok, men nej ;-))böcker och tittar i. Hon tycker också om att titta i tidningar med bilder på barn/bäbisar (typ "Vi föräldrar")i. Och så tycker hon mycket om att titta på tv, men bara på enkla barnprogram. Hon blir helt överlycklig när hennes favoritprogram kommer och sitter antingen helt fascinerad i sin lilla stol, eller så vill hon upp och stå nära framför tv:n och dansa, om det är musik.
I övrigt är Mathilda inne i en dålig sovperiod igen. Hon somnar bra på kvällarna, som alltid, men hon vaknar massor av gånger på nätterna. Ibland är hon ledsen och behöver bara nappen och bli omstoppad, men ibland, som i natt, är hon bara vaken och vill inte vara ensam. Vilket mamma hemskt gärna vill vara klockan tre på nätterna. Då ligger hon i sitt rum och hoar och skriker argt, vilket inte heller uppskattas av hennes trötta mamma. I natt var hon säkert vaken i nästan två timmar sammanlagt, men hon sov ändå inte längre på morgonen vilket förstås ledde till att hon var rätt trött hela dagen. Hon äter inte heller så särskilt bra just nu heller, det mesta vägrar hon överhuvudtaget att smaka på om hon inte är dö´hungrig, men fil och flingor går nästan alltid ner. Favoriträtten är annars kex :-). Eller grönsakschips. En något enahanda diet om man frågar mamma, men det lär väl andra sig snart igen.
öla (öra)
mapp (napp)
möck (mjölk)
wäwä har blivit wällä (välling)
må (more)
qua qua (anka)
bajs (vilket ibland stämmer och ibland inte. Lite beroende på dagsformen ;-))
"da emmo wööl" ("That´s Elmo´s World", del av signaturmelodin till favoritprogrammet)
"jys" (juice)
"kovv" (korv)
"kä" (kex)
"sojy" (sorry, sägs bl.a om hon går in i nånting)
macka
kä (kex)
bulle
aw done (all done=färdig (med maten etc))
aw gonn (all gone=slut, borta)
lut (slut)
bokk(bok)
kä (kex)
"bum bum" ("brum brum"=bil, bilen)
opp (upp, dvs lyft upp mig)
schit (sitt, dvs "jag vill sitta där")
Mathilda tycker om: Att rita (helst med mammas tusch- eller bläckpennor, men kritor går också bra.), köra runt med sin dockvagn (och tillhörande "bebis") och shoppingvagn, telefoner (även här är det riktiga, ikopplade, telefoner som är populärast, men även leksakstelefoner, fjärrkontroller och plånböcker går bra att prata i), att laga mat i sitt leksakskök, Elmo och alla de andra figurerna från "Sesame Street", musik, sjunga, dansa (framförallt snurra runt), fil och flingor, lussebullar, kex, kakor, juice, torkad frukt, korv, de flesta grönsaker (förutsatt att hon är på humör), klementiner, banan (men bara om hon får äta rakt av ur skalet, hon vägrar fortfarande att äta bananbitar), grilled cheese, välling, mjukost, kyckling, makaroner, ravioli, ris, att sopa med sopborste och sopskyffel, att plocka ut grejer ur kylskåpet och skafferiet, "Maisy mouse" (som jag tror hetter Molly mus på svenska), nycklar av alla de slag, att sitta och låssasköra pappas bil, att åka rushkana och klättra i klätterställning, sitta på köksbänken och titta på när mamma lagar mat.
Mathilda tycker INTE om: vår mixer (tror att hon tycker att ljudet är läskigt), potatis (utom pommes frites då), köttfärssås (kött överhuvudtaget är ingen höjdare), gröt, glass, att åka bil några längre sträckor, att ha strumpor på sig, att behöva gå in när vi är ute, att sitta i vagnen, att vara i mataffären, att kamma håret (eller sätta i tofsar), när pappa åker till jobbet, sina barnvakter, stängda dörrar och över huvudtaget att man begränsar henne och det hon vill göra.
Hon har börjat leka mycket, dvs allt mer riktig fantasilek. Hon kör runt sin bebis (docka) dockvagnen och pratar i mobiltelefonen (hm, mamma tar åt sig lite här, men vill till sitt försvar säga att dottern är betydligt mer förtjust i sin mobiltelefon av plast än mammma är i sin riktiga ;-)) med mycket målmedvetna steg och hon lagar mat med sina små byttor och karotter i sitt leksakskök. Bebisen matas med välling och vaggas och dängs i golvet lite om vartannnat. Det märks också att hon börjar få lite roligare med andra barn. Fortfarande är hon väl mest för att hålla på med sina egna grejer och strunta i de andra barnen, men framför allt hon och I kan ha riktigt roligt tillsammans. Inte så att de just leker tillsammans, men det finns någon form av intresse och samspel där som är nytt de senaste veckorna.
Böcker är roliga också, framför allt såna hon får läsa själv och upp och ner, men även godnattsagan är numera viktig. Hon går gärna till sin bokhylla och tar ner (mamma önskar att hon här kunde skriva EN bok, men nej ;-))böcker och tittar i. Hon tycker också om att titta i tidningar med bilder på barn/bäbisar (typ "Vi föräldrar")i. Och så tycker hon mycket om att titta på tv, men bara på enkla barnprogram. Hon blir helt överlycklig när hennes favoritprogram kommer och sitter antingen helt fascinerad i sin lilla stol, eller så vill hon upp och stå nära framför tv:n och dansa, om det är musik.
I övrigt är Mathilda inne i en dålig sovperiod igen. Hon somnar bra på kvällarna, som alltid, men hon vaknar massor av gånger på nätterna. Ibland är hon ledsen och behöver bara nappen och bli omstoppad, men ibland, som i natt, är hon bara vaken och vill inte vara ensam. Vilket mamma hemskt gärna vill vara klockan tre på nätterna. Då ligger hon i sitt rum och hoar och skriker argt, vilket inte heller uppskattas av hennes trötta mamma. I natt var hon säkert vaken i nästan två timmar sammanlagt, men hon sov ändå inte längre på morgonen vilket förstås ledde till att hon var rätt trött hela dagen. Hon äter inte heller så särskilt bra just nu heller, det mesta vägrar hon överhuvudtaget att smaka på om hon inte är dö´hungrig, men fil och flingor går nästan alltid ner. Favoriträtten är annars kex :-). Eller grönsakschips. En något enahanda diet om man frågar mamma, men det lär väl andra sig snart igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)