Det är lustigt hur olika man kan se på julen och allt som hör den till. Själv är jag ett hundra procent obotlig julfantast. Jag fullkomligt älskar allt som hör till julen till, allt från julpynt till julklappar och julmat. För att inte tala om julgodis ;-). Det finns absolut ingen bättre tid på året än december fram till jul, enligt mig. Visst har man mycket att göra och visst kan det vara lite stressigt, men det är mest bara mysig stress. Sedan har man ju dessutom hela guds långa januari, februari och mars - transportsträcka till våren, att vila sig på, om man nu skulle behöva det. Jag tänker ofta på hur jag skulle vilja samla in alla juldofter i en liten burk och ha och sniffa på under resten av året, när man känner sig lite seg och "vardagsgrå" - doften av nybakade pepparkakor, glögg och gran är nästan oslagbar. (Vår herr gran, appropå gran men inte just appropå ämnet, tror jag är näst intill stendöd. Han har i alla fall inte druckit mycket vatten, vad jag kan se. Och vi som till och med ger honom grannäring. Jajaj, står han bara fram till jul så är vi glada. Han ska ju ändå ner innan vi åker till Sverige, för tanken på att komma tillbaka i januari till en DEFINITIVT död gran är inte alls lockande. Julpynt är mysigare före jul, än efter, tycker jag.)
I dag var annars en sådan synnerligen ohändelserik och grå dag. Det var 24 grader varmt ute och fuktigt som i en bastu (väldigt svårt att uppbåda julkänslor under sådana omständigheter måste jag erkänna. Men det funkar hjälpligt om man bara håller sig inomhus och vrider upp ac:n ;-)). Dessutom spöregnade det med jämna mellanrum, så att bege sig ut var inte så lockande. Jag släpade i alla fall iväg mig själv till gymmet i morse (jag får verkligen ta mig själv i hampan och dra dit mig; Det är hur skönt som helst att träna när jag väl är där, för att inte nämna när det väl är över, men det är så seeegt så seeegt att ta sig dit. Usch på mig!) och sedan på seneftermiddagen var vi iväg en sväng till I och K. Barnen börjar verkligen få allt roligare tillsammans, de kan fixa och dona långa stunder tillsammans. Inte så att de leker MED varandra, men de har någon form av samspel. Det enda problemet är väl att I så hemskt gärna vill krama Mathilda stup i kvarten för att visa sin stora kärlek till henne och Mathilda är inte alls så mycket för kramande. Framför allt inte kramande bakifrån, med lätt desperat grepp runt halsen när Mathilda vägrar att stanna och bli kramad, utan istället har mage att gå därifrån. Men vi har bestämt oss för att det är någonting Mathilda själv måste deala med, hon måste ju lära sig att säga ifrån själv, jag kan ju inte dyka in och "rädda henne" stup i kvarten. Detta har nu lett till att Mathilda majestätiskt finner sig i I:s ömma kärleksbetygelser, men inte med särskilt stor entusiasm. Men det verkar vara på väg att vända lite, numera kramar hon faktiskt I tillbaka om vi ber henne, vilket väl kan låta lite hemskt, men å andra sidan tycker man ju lite synd om I som bara vill vara snäll och som inte får så mycket tillbaka just :-).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar