Supermammor

I dag var Mathilda och jag på småbarnsmusik (Gymboree) tillsammans med K och I. I är en van veteran som gått i flera terminer, så jag tänkte att det skulle vara kul att se vad det var för något.

Mathilda tyckte faktiskt att det var riktigt kul. Vi sjöng olika afrikanska sånger, med mycket trummande, sedan fick barnen själva spela instrument och dansa och greja. Dottern var väl lagom blyg i början, men när det kom fram trummor trummade hon på som om hon aldrig gjort annat. (Själv insåg jag genast att det är klart att dottern måste ha instrument att leka med! Bara inte plastmarackas, för då höll jag på att få eländig huvudvärk.) Fröken gick runt med ett par xylofoner som barnen fick identifiera färger på, samt spela på, vilket även det var en stor succé. Alltihop var givetvis ultrapedagogiskt, vilket väl är ok på sätt och vis, samtidigt som jag då börjar tycka att det tar bort lite av barns spontana glädje över musik, rörelse och instrument när det blir så styrt. Men ok, alternativet med 10 ostyrda 1-åringar är kanske inte direkt så lockande heller.

Däremot höll jag på att bli knäpp på en av mammorna där, som var där med sina tvillingflickor. Nog för att vi väl alla vill att våra barn ska lära sig allt och gärna fort, men hon var en sån där mamma som jag bara läst om i föräldratidningar, som liksom sätter sina barn i babysim, musikklasser och gymnastik när de är nyfödda, som spelar klassisk musik och gör pekkort med bokstäver och ord innan de fyller ett och som bara är så där jobbigt "för mycket". När fröken knallar runt med de där xylofonerna så sa hon omdelbart att "åh vilken FAAANTASTIIISK övning för barnen: De lär sig identifiera färger, vänta på sin tur, de tränar finmotoriken genom att hålla i den lilla pinnen och de lär sig känna igen olika toner. Det är ju bara så bra det här. Så stiiimuuuuleeerande och uuuuutvecklaaande..." Innan hon ens han prata färdigt kände jag en äcklig lust att slå till henne, hemsk som jag är. Det var bara nånting med sättet hon var på som fick mig att känna att för henne fanns ingen lek; Allting går ut på att lära sig, att kunna någonting. Hon hade med sig en sydamerikansk barnflicka och det var säkert inte för att alla nannysar här nere mer eller mindre ÄR syd- eller mellanamerikaner, utan för att barnen ska lära sig spanska. Hon sa allting på två språk till de här små tvillingflickorna, ungefär som när man tar en språkkurs, och så skulle hon ha sina barn till att göra allting RÄTT och SJÄLVA. Åh jag vet inte, kanske överreagerade jag, men jag kan inte med den sortens superföräldrar. För mig är det så otroligt viktigt att Mathilda får vara liten och bara leka. Självklart ska hon ha stimulans, hon ska vara bland andra barn och det gör ju inte direkt nånting att de tränar former och färger i skolan. Men det BEHÖVS inte. Jag tror inte att barn blir lyckligare för att de görs till små supermänniskor som ska kunna allt när de är tre år gamla. Allt har sin tid och barn är tillräckligt vetgiriga och ivriga på att lära sig, utan att man ska behöva proppa i dem lärdom som de inte vet vad de ska göra med.

Jag är säker på att den här mamman älskar sina barn precis lika mycket som jag älskar Mathilda och bara vill gott för dem, men våra filosofier är väldigt olika. Hennes barn står säkert redan i kö till de bästa privatskolorna, så små de nu är, och räknar till tio på spanska. Men det är ok. Om jag skulle försöka vara en sån mamma tror jag att både Mathilda och jag skulle få magsår på kuppen. Det känns som om så mycket i vårt samhälle i dag går ut på att göra barn till små vuxna så fort som möjligt, med alltifrån barnmode så att de ser ut som mini-vuxna, till superskolor, minibilar och småbarnssmink. Varför kan barn inte bara få vara barn så länge som möjligt?