Gran 2004

Eventuellt trogna läsare minns kanske hur kul vi har haft föregående år när vi köpt julgran och särskilt då förra året. Vis av dessa erfarenheter tänkte vi att allting skulle gå smärtfritt och smidigt detta år. Om du inte hinner läsa mer än just hit kan jag meddela att det aldrig kommer att gå smärtfritt och smidigt till när familjen Dahlstrand ska köpa gran. Så är det bara.

Eftersom vi förra året fick lära oss att alla granar av vår sort (Frasier Fur) och höjd (8-9 fot) tar slut väldans fort, så begav vi oss till julgransförsäljaren redan FÖRRA fredagen för att riktigt vara på den säkra sidan. Inte för att vi så väldans gärna ville ha upp granen redan i slutet av november, men vi ville inte heller betala en halv månadslön som vi tvingades göra förra året, så tänkte att granen ju kunde bo i garaget ett tag. När vi kommer till granförsäljningen, så säger en mycket trevlig kille att visst har de en massa granar i vår storlek, men om vi egentligen inte vill köpa gran denna helgen, så kan vi gott vänta, för de skulle få in nya granleveranser var fjärde dag ända fram till julafton. Det var ju först lite tvivlande till, eftersom vi förra året fick oss meddelat att det inte kommer några nya granar här i Houston efter första veckan i december. Men joho då, det lovade han att det skulle göra och vi bestämde oss för att vänta tills den här helgen i såna fall.

Fredagen kommer och vi har enats om att NU, nu ska vi köpa gran, för att vara ute innan helgrushen. Herr Dahlstrand går hem tidigare från jobbet och jag till och med avbryter en trevlig playdate med K och I ;-), lastar in Mathilda i bilen och kör iväg till julgransförsäljaren. Då börjar det regna. Inte ett litet fint, stilla höstregn som bara duggar in lite under kragen, nej ett riktigt hejdundrande, "vad glad jag är som slipper vara ute i det här vädret"-regn. Det är fredagseftermiddag, det är rusningstrafik och det regnar. Härlig kombination. Fröken Dahlstrand, vars tålamod för bilkörning är rätt begränsat, mutas med så många kex att det väl blir en halv måltid, men till sist är vi framme. Då har de inga träd kvar! Herr och fru Dahlstrand skickar gemensamma onda ögon under sina paraplyer på den stackars granförsäljaren, som dessutom kommer ihåg oss från föregående helg och därför ser ut att ha lite extra dåligt samvete. Han lovar dock att en ny granleverans är på väg in under kvällen och är vi bara där klockan 8 på lördag morgon, när de öppnar, så kan han lova oss en gran.

Tja vi har ju inte så mycket val, så vi packar in fröken Dahlstrand i bilen igen och kör hemmåt i regnet. Fredagskvällen tillbringas sedan med god kinamat och "Harry Potter and the prisoner of Azkaban" på DVD tillsammans med grannarna K och J, vilket är väldigt trevligt. Så blir det lördagsmorgon och fru Dahlstrand sparkar upp herr Dahlstrand ur sänghalmen för att åka iväg och köpa en gran. Fru Dahlstrand har nämligen kommit på, lite lägligt, även om det är sant, att vi inte får plats hela familjen PLUS en gran i bilen, så därför är det nog bäst att vi stannar hemma. Att det sedan är lite halvgrått och mörkt ute, samt varmt och skönt i sängen, gör ju inte det valet svårare, men det låssas jag inte om för herr Dahlstrand.

Knappt hinner maken fram till granförsäljaren förrän han ringer och meddelar att de har EN, läs EN, gran kvar av vår önskade sort. Det var nämligen det enda som kom med deras leverans. Herr Dahlstand beskriver denna enda gran som "ganska ok, men lite sned", vilket ju inte är ett allt för lovande omdömme, särskilt inte när man vill ha en "Kalle Anka gran". Men i valet mellan en lite sned gran för en relativt billig penning, eller en vackrare gran för den halva månadslönen (för det stället hade fortfarandr granar, inga problem), så enas vi om att vi väl får leva med en sned gran. Och även sneda granar behöver ju adopteras, så det så. Men granförsäljaren, som nu har ännu sämre samvete över att han inte bar lurat oss en gång utan även lurat upp herr Dahlstrand på en lördagsmorgon (utan att han fått äta sin gröt! Alla som känner herr Dahlstrand borde ha meddelat granförsäljaren att detta inte är ett slugt drag ;-)), går och letar i datorn för att se om någon annan granförsäljare har fler granar. Och minsann, han hittar en ett par mil iväg som har 16 granar kvar! Lyckan är fullkomlig, herr Dahlstrand åker iväg och granförsäljaren lovar ändå att hålla sin enda, sneda, gran ett par timmar till.

När herr Dahlstrand kommer fram till den andra granförsäljaren så har han inte alls sexton granar kvar, han har också bara EN. Som är ännu fulare och snedare. Så maken tackar för sig och kör tillbaka till den första granförsäljaren. Jag, som ju i lugn och ro inte alls är ute och varken kör, eller springer i grårasket, utan sitter och äter frukost och dricker te, föreslår att han ska köra förbi några andra granförsäljare på vägen tillbaka, "bara för att". Herr Dahlstrand, som faktiskt är en riktigt snäll man med tålamod, fast han inte fått nån gröt, gör som han är tillsagd, återkommer med besked om att det finns gott om andra granar, men att de då kostar mer än en halv månadslön och så mycket är inte en gran värd. Jag muttrar lite, men håller med. Den första granförsäljaren har under tiden fått ännu mer dåligt samvete och "trollat" fram ytterligare en gran till maken när han kommer tillbaka och herr Dahlstrand bestämmer sig genast för att den granen är bättre och framför allt mindre sned. Som plåster på såren för allt sitt körande runt halva Texas, får vi även en ordentlig rabatt på graneländet, så i slutändan är vi ganska nöjda ändå. Maken är tillbaka hemma två och en halv timme senare. Då får han kall gröt. Vilket han i ärlighetens namn, ska jag snabbt tillägga innan jag blir lynchad som taskig fru, tycker om! Så det så!

Nåväl. All´s well that ends well. Granen visade sig vara något mager och inte fullt så bred och yvig som våra tidigare granar, men på det stora hela är den riktigt fin. Åtminstone om man vänder rätt sida innåt väggen, för den är lite snedbegrenad. Å andra sidan är de flesta granar det, så det är helt ok. I dag har herr gran därför vederbörligen belysts och beklätts. Allt medan fröken Dahlstrand sov, för att undvika att hon också vill "hjälpa till" med julgranskulor och annnat. Hon beundrade den lite på avstånd när hon vaknade så småningom, men än så länge har hon låtit bli den till största del. Förhoppningsvis är hon stor nog att inte vilja gå och dra i grenarna, men man vet ju aldrig ;-). Det skulle väl i såna fall inte vara mer än fullständigt naturligt, i sann granproblemstradition.