Who are you? What's your name?

I morse började då kronprinsen i sin "nya" skola. Officiellt börjar han inte förräns nästa onsdag, men idag hade han "visitation day".

Bäst jag står där och försöker fylla i alla papper, hör jag: "Well, hello stranger."
Jag tänker att det är lillgrisen som flirtat in sig med någon mamma, han gör ofta det, och startat en liten "diskussion", så jag säger ingenting utan fortsätter fylla i mina papper.
"HI!!! It´s a small world, didn´t think I´d run into YOU here. How are you?" fortsätter rösten. Nu börjar jag blixsnabbt inse att det nog är mig, och inte lillgrisen, som rösten pratar med. Vanligtvis brukar inte lillgrisen kunna föra sådana här "avancerade" konversationer. Så jag tittar upp -Och stirrar på en vilt främmande kvinna!

Bara det att uppenbarligen är hon inte vilt främmande, utan verkar känna mig i allra högsta grad. Personligen skulle jag ha kunnat svära ed på att jag aldrig sett människan förut. Men det måste jag ju, om inte hon är galen.

Under nästföljande milisekund händer följande: Rassel, rassel, rassel kör hjärnan igenom personregistret - Och hittar absolut ingen som stämmer överens med kvinnan framför mig. Den flaggar dock för att, duh, detta måste vara en mamma till något av mina barns skolkamrater. Vem? No idea. Stirrar ner på damens medföljande barn; En vilt främmande flicka. Näe, det här går ju inte. Ingen ledtråd där. På med superleendet och "Hi! I´m good, how are you?" Jag vill ju inte vara oartig heller. Om hon nu tycker att hon känner mig, så får jag i alla fall låssas att jag känner henne också.

Hon börjar småtprata om skolan och varför vi har bytt skola etc. Jag pratar tillbaka, tänker att snart måste hon ju säga nånting som gör att jag vet vem hon är. Men tror nån att människan säger nånting som identifierar henne? Nä. Det enda matnyttiga hon klämmer ur sig är "Well I still have Cole at *Elias gamla skola*." Cole!?? Vilken Cole, vi känner ingen dj-a Cole!??

Efter fem minuter klappar hon mig på armen så där lite kompisaktigt och avslutar samtalet med "Well I guess I´ll see you around then. We should really get the kids together some day." "Absolutely" *smile smile*, svarar jag och så går hon.

HUR i hela friden kan hon vara så bekant med mig, när jag inte har en susning om vem hon är!? Jag kan ju klura ut att hon måste vara mamma till något av de barn som just lämnat Elias skola, men uppenbarligen var det inte det barnet hon hade med sig, för mitt kassa minne till trots känner jag nog igen de flesta barnen i klassen -Och att jag väl måste ha hälsat på henne någon gång vid hämtning/lämning (Men inte så mycket att vi borde vara så "buddy buddy" som hon betedde sig, DET skulle jag ha kommit ihåg. Tro´t eller ej.). Uppenbarligen måste jag ju ha gjort ett otroligt trevligt intryck på henne, eller så är hon bara en mycket social och pratglad mamma som vill känna alla.

Either way. Jag inser att jag definitivt måste sluta med att para ihop människors namn, med vad de har på sig när jag träffar någon för första gången. "Maria - Röd tröja", "Lars - Rutig skjorta" osv. Funkar ju fantastiskt bra samma dag, men det är ju inte särskilt lyckat om man någonsin ser människan ifråga igen -om de inte är snuskpellar som aldrig byter kläder. Händer tyvärr allt för sällan.

Usch så pinsamt. Nu återstår bara att hoppas på att hon inte tycker att jag ska vara den som tar initiativet till en play date, utan bara var så där allmänt socialt ordbajsande vag, som amerikanare ofta kan vara, typ "We really haaaave to get together one night" fast de inte menar det.