torsdag 6 november 2008

Sjukhusväntan

Om ett par veckor har jag fått tid för operation för att försöka hjälpa tillrätta min stackars arm som ju fortfarande är i strejk med omvärlden, hjärnan och mig. Det ska skäras lite och "lätta på trycket" av vad det nu är som ligger och trycker på den nerv som lagt av. Ok, fullt så förvirrat uttryckte sig då alltså inte neurologen som ska operera mig, tack och lov, men eftersom jag är så där vansinnigt svängd med kroppsdelar och medicin på engelska, så var det ungefär så mycket jag uppfattade. Det, och att det ska bli ärr samt inte ska kunna bli värre även om det inte blir bättre av operationen, i värsta fall händer ingenting. Mer än att jag får ett snyggt ärr då.

Men i alla fall. Det var inte det jag skulle prata om. Det jag funderade över var igår, när all operationsinfo damp ner i brevlådan. Bland annat stod det då att eftersom jag ska sövas, så måste jag ha någon som kör mig hem. Det hade jag kunnat räkna ut själv, eftersom jag vet hur jag brukar må när jag har fått narkos (jag kräks något så in i bomben och det tar tid innan jag blir normal), så det hade herr Dahlstrand och jag redan planerat. Men så stod det att alla patienter måste ha någon som väntar på sjukhuset under operationen också och hade man inte det så kunde man lika gärna låta bli att komma för då blev det ingen operation (ungefär så i alla fall). Och då undrar jag förstås vad de tror normala människor gör på dagarna? De allra flesta jag känner att andra saker att göra, för att inte säga barn att passa, än att sitta en fem, sex timmar i väntrum och vänta.

Det är ju inte som när man föder barn, när ens man till exempel faktiskt har nåt med saken att göra och ska vara med. Nej, här handar det ju om att det ska opereras i en arm och såvida inte herr Dahlstrand har tagit neurologikurser och surgery 101 i smyg, så har han absolut ingenting med operationen att göra och får ändå inte träffa mig förrän jag är uppvaknad och redo att åka hem, så varför ska han då sitta där hela tiden (med Sven dessutom)?
Ifall nåt händer? Ja men tänk, då är jag säker på att de inte kommer att komma utspringande till herr Dahlstrand och be honom om hjälp (hoppas jag i alla fall. Om de tänkte göra det, så tror jag att jag ska tacka nej till den här operationen ändå och söka mig till nåt annat sjukhus). Inte heller tror jag att de kommer att springa ut till honom för att fråga om de får återuppliva mig eller vad det nu är de måste göra, om någonting skulle gå galet. Det är jag säker på att de 1) antagligen gör ändå, eftersom de flesta läkare trots allt vill rädda liv, inte ta kål på folk och 2) har mig att skriva under sextioelva papper om innan operationen. Detta är trots allt Amerika där absolut inte ens ett blodprov tas utan att man gett sitt skriftliva medgivande till att man inte ska stämma sjukhuset om man dör/svimmar/blir godissugen. Så vad är poängen med att ha honom där?

I don´t get it. Och ju mer jag tänker på det, desto mer vill jag veta varför. Jag skulle ju kunna låssas att jag inte läste det finstilta och de skulle säkert inte veta skillnaden ändå (Hur ska de kunna veta vem herr Dahlstrand är? Ska de fotografera honom också, så att de kan springa runt sjukhuset och kolla att han verkligen är där?), men då kan de ju komma och säga att jag inte får operera mig, och det vill jag ju, så nu tror jag att jag får gå och ringa och fråga.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du MÅSTE fråga och berätta sen, jag fascineras också över tingens ologiska existens. Jag tror det beror på TTM, dvs Time To Market, dvs, de vill kunna skicka ut dig så fort du är paketerad, klar och vaken, och vad bättre än att ha en egen chaufför väntande. Undrar hur man gör om man tänkt åka taxi hem... det blir en dyr taxa det!
/Anna

Marianne sa...

Ja, du måste berätta vad de svarar.

Man skulle ju kunna tro att du befinner dig i Turkiet. Där har man alltid någon med sig och folk tar ledigt från jobbet bara för att mamma ska till doktorn och ta blodtrycket ... Kan tala om att en annan kände sig rätt fånig när man någon gång satt ensam i väntrummet medan alla andra hade hela släkten med sig. Man fick medlidsamma blickar och så.

Får mig att tänka på en kompis som råkade ut för en liten bilolycka en gång. Bara lite skrap på en stänkskärm och han gjorde sig inte illa någonstans, men man måste stå kvar där är tills trafikpolisen kommer. Nå väl, någon släkting till honom fick syn på det hela och snart var han omringad av släktingar och sedan kom släkten och besökte honom hela helgen för att visa sitt deltagande.

Det kanske är en turkisk doktor?

SKÖNT att du äntligen ska få hjälp med din arm! HOppas det blir 100% bra!

Kram!