söndag 19 oktober 2008

Höstutflykt

Igår begav vi oss upp i bergen, ungefär 2 timmar nordvästerut. Hösten står i full blom där uppe (ca 1300 m.ö.h) och det var så otroligt v a c k e r t så det va rinte sant. För oss, som inte haft en ordentlig höst på fem år (I Houston finns inte fyra årstider, det finns varmt och mindre varmt typ. Löven, på de träd som fäller löv, blev mest bara bruna, vissna och så ramlade de av nångång i December. Klart antiklimax. Dessutom fanns det inte direkt så många berg så det störde.) Så det här var helt underbart - fast det var kallare än vi trott, så det blev lite väl kallt där en stund när vi åt picknic lunch på ett berg, trots både koftor och vindjackor.

Att säga att vi har två vildmarksälskande barn är en grov överdrift, minst sagt. De finner sig väl i att dras runt i naturen ungefär, utan att riktigt förstå vad det ska vara bra för. När vi klev ur bilen andra gången, för att gå runt en sjö, grät prinsessan stoooora krokodiltårar och frågade snyftande:
"Varför mååååsste vi gå?? Jag fryyyysseeer *yl och gråt*, kan vi inte bara köra bil runt sjön?"
Herr Dahlstrand hävdar med bestämdhet att det är mina ickefriluftslivs-gener, och jag får nog tyvärr hålla med. Jag är inte så där jättemycket för att sträva runt i naturen, utan tycker att en ordentlig prommenadväg, som gärna leder till ett mysigt "inn" där det serveras afternoon tea med varma scones efter den ansträngande promenaden, är mycker behagligare. Den som vill se herr Dahlstrand rulla med ögonen och stöna, kan med fördel be honom berätta om första (och enda) gången vi skulle tälta och vem av oss det var som grät i skogen...
Herr Dahlstrand själv är nämligen så nära skogsmulle själv reinkarnerad som man komma. Han äger femtioelva fleecevästar, vindjackor och vandrarkängor, har alltid med sig regnställ och mössa, samt klär sig i lager på lager för att kunna anpassa sig. Hans favoritaffär är The North Face och han tyckte, fram tills dess att han träffade mig och faktiskt fick en familj, att skedar till utflyktsyogurten var trams, det var ju bara att halsa i sig från burken. Ju mer friskt det blåste på berget igår och de tunga regnmolnen hopade sig, dessto nöjdare såg han ut, med glittrande ögon,hoande "kollikock" (eller eller inte, men det är närapå.) och utropandes "JAG ÄLSKAR DET HÄR VÄDRET OCH NÄR DET BLÅSER!!".

Allt medan fru och barn kröp tättihop för att hålla värmen, undrades hur länge detta kylslagna nöje skulle vara, samt i hans frus fall, hur långt det var till närmsta Starbucks...

Nästan. Det var faktiskt en underbar dag, och vi njöt alla i fulla drag. Barnen också, när de väl kom ut ur bilen och igång. Det lektes kurragömma och samlades löv, och gnälldes faktiskt förvånasvärt lite efter ett tag. Däremot ska jag som sagt komma ihåg att packa ner lite mer fleecejackor och mössor till oss tre med de kassa vildmarksgenerna (Herr D skulle nog aldrig ens komma på idén att be mig packa åt honom när vi ska ut i naturen. Ha ha ha. Då skulle han säkert komma dragande med historien om när vi hajkade i bergsterräng och jag var iklädd promenadskor. Hm.) Samt ivrigt hoppas att barnen blir lite mer lika herr Dahlstrand än mig, i just detta avseende. Det kommer de definitivt att ha mer nöje av i livet. Dessutom kan man ju faktiskt ta med sig kaffelatte i en termos och överleva på det sättet också.

 

 

 

 





6 kommentarer:

Annika sa...

Jenny! Jag klickade upp bilden på dig...
har vi träffats i DC???? Kände du månne Helen Lindström??? Isåfall har du varit hemma hos mig på Helens babyshower. Du är iallafall så otroligt LIK en Jenny som bodde i Arlington en ggn för en herrans massa år sen....OM du är den Jenny jag misstänker att du är så var jag och Helen hemma hos dig en ggn och fikade...

Kram!!

Jenny sa...

Annika: Men herre jösses människa vilket minne du har :-)! Jo men visst är det jag, och jag tyckte väl att du såg bekant ut, men inte kunde jag placera dig hur gärna jag än ville. Du har ordning på dinna "kartotek" där uppe! Vad roligt att hitta dig så här, och vad liten världen är!! Oj vad kul!! Vi får ta och ses när vi kommer upp till DC nästa gång!! //kramar

Annika sa...

Japp, jag tror tom att jag har bilder på datorn från den ggn. Jösses!! DETTA ÄR FÖR KUL!!!! Måste väl skriva lite om det hela, tror jag ;-)
Haha!
Kram!!

PS, har du kontakt med Helen? Dom flyttade ju till Dana Point i CA. Jag har inte mer än julkortskontakt med henne längre.

Anonym sa...

Jösses ja, det är inte helt enkelt att bli vildmarksvan ;)
Nä, men det är väl gott att komma ut i naturen lite och visst, kaffe funkar i termos också. Och vackert så det förslår var det ju, nästan som här hemma - men det var innan alla löven blåste bort nu i helgen.... hösten är här...

KRAM

Anonym sa...

Hej,
har följt din blog i 5 år tror jag, lustigt att ni nu hamnat i NC, jag bodde själv där med familj i 2004. Blue ridge mountains är så vackra på hösten, jag längtar tillbaka :o)
Hälsningar Linda Pedersen

Jenny sa...

Helena: Ja det Är ju tur att jag faktiskt GICK på skogsmulle när jag var liten. Får fräsha upp mitt "kollikock" lite bara, ha ha! Och kaffetermos blir det definitivt nästa gång! //kram
Linda: Vad kul att du lämnade ett spår! Var i NC bodde du? //kram