onsdag 1 oktober 2008

ekonomikris för såna som likt fru D, inte fattar nåt, del 1

Fru Dahlstrand (FD): Hej hej herr Dahlstrand. Vad är det som gör dig kvalificerad att svara på den här intervjun?
Herr Dahlstrand (HD): Vad är det för fråga?
Fru Dahlstrand (FD): Men du jobbar i alla fall för en bank.
Herr Dahlstrand (HD): ??

FD: Jaja. Du är gift med mig, så du har inte riktigt nåt val, nu svarar du på mina frågor, som en snäll man. Nu måste jag förstå det här, en gång för alla. Om du steker ägg här nu till maten, så frågar jag och skriver.
Vad är den här ekonomiska krisen för nånting?

HD: Jaa... (muttrar om äggen som fastnar i pannan.)
FD: Försök inte byta ämne och prata om äggulor nu...
HD (som ignorerar föregående kommentar): ...Drivkraften bakom krisen är fallande fastighetspriser. Det är grundorsaken, i samband med att folk tog på sig större lån än de klarade av att betala. Antingen var det lån där man bara betalade ränta (vilket är vanligt i Sverige också) eller så var det lån där räntan var fast de första åren, sk adjustable rate morgages, och sedan blev rörlig.

FD: Men, började det inte gå dåligt innan räntorna gick upp?
HD: Det fanns varningstecken. Men folk, hela finansbranchen, gjorde det fundamentala misstaget att tro att fastighetspriserna bara skulle stiga och stiga hela tiden. Så folk visste att de tog på sig lån som de kanske inte skulle klara av, men man antog då att blev det problem så kunde man bara sälja sitt hus, till högre pris och bara lösa ut lånen. Och så gav man lån till vem som helst. Låginkomsttagare, som alla visste inte skulle kunna betala tillbaka med stor sannolikhet. Alla visste det, upp till högste chefen. Problemet var att när räntorna började gå upp, så var det samtidigt som många av de här ARM (adjustable rate morgages) lånen började defaulta till högre, rörliga räntor och dels så när räntorna gick upp, hade folk inte längre råd att betala lika mycket för hus och alltså så gick värdet på husen ner. Nu är maten klar.

FD: Gick fastighetspriserna ner?
HD: Ja, man (bankerna) insåg att fastigheterna var övervärderade och att räntorna gick upp. Bankerna började inse att de redan från början hade värderat för högt.

FD: Men ingen sa nåt!?
HD: Nä. Och folk var ju villiga att betala höga priser, så på sätt och vis kan man väl säga att marknadspriserna var sådana

FD: Men såg man inte att det liknade en fastighetsbubbla?
HD: Vaddå bubbla, tror du att folk kommer ihåg sin historia... Nä, men det är klart att man gjorde, innerst inne... Nu ÄTER vi, jag är hungrig.

Här avbryts intervjun av att intervjuobjektet tar fram tallrikar och lägger upp mat, samtidigt som den rafflande journalisten ställer fram mjölk och ketchup.

FD: Så det var ren och skär girighet som låg bakom dessa lån?
HD: Jaa, det var det ju. Men det var också individerna, folk, som köpte hus som ville ha mer hus än de klarade av. Ok? Men nu kommer vi till den andra drivkraften.

FD: Var det en till!??
HD: Ja. Man var hela tiden tvugna att slå marknadens förväntningar, och konkurrenternas, vinstförväntningar. Hamnade du efter konkurrenterna straffade det sig omedelbart genom att aktiekursen sjönk. Men det var också ett antal andra aktörer som också var tvugna att slå marknades förväntningar, sitt sk benchmark. Och det var fonder, investerare helt enkelt. Av dessa krävde marknaden att de hela tiden slog index. Det innebar att banker och fondförvaltare var tvugna att ta ökade risker (risk and return go hand in hand, eller hur? säger han lite ironiskt så där vid sidan av.). Detta i kombination med att volatiliteten...

FD: Volatiliteten?? Det vet jag inte vad det betyder!?
HD: Rörligheten, svängningarna då.
FD: Kan man inte använda ett annat ord?
HD: Nej. Låt mig nu fortsätta... Volatiliteten på marknaden var historiskt låg, dvs marknaden gick stadigt uppåt (aktiemarknad, husmarknad etc). Man var därför beredda att ta på sig större risk. Och eftersom det aldrig uppstod några problem med de här lånen, så antog man att ingenting var fel, att det var en låg risk. Priset på risk (riskaversionen) gick ner.

Och det är här vi måste prata om securitized products.

FD: Huh??

HD: Joo, för att kunna möta efterfrågan på högriskpapper, så skapade bankerna sk securitized products. Det går ut på att man slänger ihop ett antal bolån (många, många. Flera tusen) i en grupp. Man skapade helt enkelt en portfölj med bolån.

FD: Men vaddå, är inte mitt lån som jag har, kvar på min bank?

HD: Det står säkert finstilt i alla papper och kontrakt att ditt lån kan säljas till annan bank. I alla fall, med denna portfölj sa man tex "Ok, om du är intresserad av högriskpapper du får köpa den här högriskbiten, delar kallas sk tranches.

Här börjar journalisten se lätt förvirrad ut med flackande blick. Intervjuobjektet tar därför resolut och förevisar praktiskt med tre gamla äpplebitar som ligger på en tallrik.

HD: Vi skapar en sådan bit åt dig, här (ger journalisten en äppekklyfta, med högrisklån i. Men det var typiskt hedgefonder som köpte, de vill ha hög risk, vilket är lika med hög avkastning. Och sedan vill Göran, som är ett försäkringsbolag säger vi, han vill bara köpa säkra papper för de har stränga regler på vilka slags värdepapper de får investera i för att minimera risken att de inte kan möta sina åtaganden. Han köper den här biten (visar på annan äpplebit) med låg risk, som är lika med låg avkastning. Det delades alltså upp ur den här portföljen och om portföljen som helhet hade, säg 7% avkastning, så fick högriskdelen kanske 10% avkastning och lågrisk 3%. Om alla betalade som de skulle på sina lån, så skulle alltså högriskpapperna ge högst avkastning och därför var det alltså jätterusning efter dem, eftersom alla trodde att huspriserna bara skulle gå upp och upp i evighet och alla ville ha så hög avkastning som möjligt för att slå index. MEN, och här blir intressant, om det började gå dåligt, om folk började bli dåliga på att betala sina lån, så betalades avkastningen ut till lågrisk trancherna först, mellanrisken sedan och högrisken sist.

FD: När började det här gå fel?
HD: Marknaden började fatta att det var nånting sjukt, sommaren 2007. Då fattade man att det började gå åt helvete. Då inser alla att folk börjar få problem att betala sina lån.

FD: Men det är ju över ett år sedan?
HD: Ja, men man gjode inget åt det, man förstod inte hur djupt problemet var. Man trodde väl inte att det skulle bli så illa som det blivit och man tänkte att man skulle vänta lite, så skulle det säkert gå upp igen. Man började justera riskprissättningen på alla produkter som hade bolån i botten, eller som var baserade på fastighetsvärden, men riskerna var FÖR stora, det var ingen som var intresserad längre av securitized products. Närmare bestämt direkt torkade marknaden in.

Och grejen var, vad skulle man göra? Om folk inte kan betala sina lån? Men det var ingen som trodde att det skulle eskalera som det gjorde. Ett andra problem var att det inte bara var bankerna som trodde att husmarknaden bara skulle gå upp i evighet; även husägarna, de med lånen, trodde det. Därför belånade man sina hus, eller la om lånen, för att få ut pengar, kontanter. Dessa pengar konsumerade man upp.

FD: Men det är väl bra för ekonomin om folk handlar?
HD: Inte om det är för lånade pengar. Det måste ju betalas tillbaka och folks lån bara ökade, samtidigt som värdet på deras hus dalade.

HD: Men i alla fall, nu började alla undra vad risken egentligen var, som de tagit på sig? Det var ju flera tusen lån i varje tranch, eller i varje portfölj. Det var ingen som kunde prissätta trancherna...

FD: Äppelbitarna?
HD (suckande): I det här fallet, men ja... eller ens portföjerna. Då var problemet att alla hade en del av det här (alla= institutioner), det var inte begränsat bara till bankerna. Ingen hade längre en susníng om vad deras tillgångar var värda. Om jag till exempel är en bank; jag har lite securituzed products och lite vanliga bolån på min balansräkning. Då måste jag göra vissa antagande om vilka som kan betala sina lån och vilka som kan gå omkull, dvs vad dessa lån är värda och vad marknadsvärdet är på dessa lån. Jag antar t.ex att 8% inte blir betalda, men märker sedan att det blir betydligt fler, så jag säger 12%, och då betyder det att värdet på dessa lån går ner. Marknadsvärdet krymper och jag måste göra en nerskrivning, dvs en negativ förlust. Plötsligt har jag bara förluster, när folk inte kan betala sina lån. Tillslut är pengarna nära att ta slut och jag måste ha mer kapital. Och där kommer problemet.

Marknaden har fått nys om att banken, jag, har problem, så de har pressat ner min aktiekurs, och ingen vill ge lån till mig, och vill de låna mig pengar så blir det till extremt höga räntor. När det blir riktigt illa börjar folk, vanligt folk, bli nervösa för sina pengar och när de blir nervösa, blir de irrationella, så de börjar ta ut sina pengar. Och tillsist har då banken inga pengar kvar och då går banken omkull. Detta var vad som hände när Washington Mutual gick omkull i förra veckan och det som nästan knäckte Wachovia.

FD: Fast de blev uppköpa först?

HD: Just det. Det som verkligen knäcker banken är när folk får panik. Det behöver ju inte vanliga människor få, för har de inte massor, massor av pengar på ett konto, så behöver de inte oroa sig. Även om deras bank skulle gå omkull så är deras insatta pengar, upp till $100,000 idag, garanterade av staten. Det är ju samma sak i Sverige. Ok, nu har det här tagit hur lång tid som helst och jag ska klippa mig, och vi måste ta ut soptunnan...

FD: Hm, ja. Men jag har massor av andra frågor här... Inte visste jag att du skulle svara så nogrannt på en endaste fråga. Men det var bra. Tack. Vi tar resten i morgon!

HD: Jaja. Nu tar vi soptunnan.

Och så avslutas denna första intervju i serien "den amerikanska och globala finanskrisen" med att intervjuaren och den sakkunniga tillsammans rullar ut soptunnor och återvinningslådor. Även en världskänd, tuff journalist måste ibland delta i det lilla, vardagliga livet.

3 kommentarer:

Anonym sa...

WOW vilken förklaring du fick!
Fast jag fattar ju inte hur det kan bli så här ändå. Verkar som hela världen går åt skogen.

Tur man har koll på sina pengar :)


KRAM och tack för din kommentar, får se om det går lättare nu!

Anonym sa...

Gick ju lysande!!!!!!!

Jenny sa...

Helena: vad bra att du kan kommentera igen :-)! Världsläget får herr D, också känd som "mannen som kan det mest om finansvärlden" här hemma, svara på en annan dag :-). Det är ett komplext ämne, men rätt intressant om man förstår nånting av det. //Kram