söndag 16 oktober 2005

Big Girl

Hur kommer det sig att det är mycket lättare att säga "mammas stora pojke", än "mammas stora flicka" (och då menar jag inte i benämningen stor som i åldersmässigt)? Det är inte ofta flickbäbisar benämns som "stora" eller "bamsiga" - i såna fall i alla fall inte i positiva sammanhang.

Flickor är små, näpna och söta. Pojkar är stora, duktiga och stiliga. Jag är inte på något sätt en ultrafeminist, men om man tänker efter; Hur rättvist är det egentligen? Hur känner sig föräldrar med tjocka, fula och klumpiga flickbäbisar? Eller de med små näpna, gnälliga pojkbäbisar? Och ännu viktigare; Hur växer de barnen upp och känner sig? Och varför är det så lätt att själv falla i könsfällan? För visst, jag kan fundera över sånt här och jag kanske till och med kan bli bättre på att tänka på hur jag vill behandla mina barn och hur jag vill att de ska växa upp. Men baske mig om jag skulle sätta på Elias en rosa body med blommor! Inte för att han skulle bry sig om vilket, inte för att han skulle vara "mindre" pojke för det, inte för att han inte skulle vara söt som socker i den, EGENTLIGEN. Men det går inte, det känns bara helt fel (Mathilda å andra sidan kan ha både brandbilar och fotbollar på sina kläder, det är bara tufft och gulligt... Ologisk? Näää, inte jag inte...). Jag önskar jag visste varför. Hur könsindoktrinerade är vi egentligen?... Eller är det bara jag?

Inga kommentarer: