tisdag 6 september 2005

Fröken Mathilda och Miss Monster

Mathilda är både det underbaraste barn i världen (partiskt sett naturligtvis :-)) och det värsta tvåårsmonster som går i ett par skor.

För det mesta är hon underbar; Solig, glad och finurlig. Hon pratar och funderar och det är en enorm glädje att få vara med henne och följa hennes funderingar och utveckling. Den andra, monsteraktiga, sidan är tjurig, arg och framförallt obegriplig.

Jag kan visst förstå att man blir arg över saker och ting som man vill, men inte får, här i världen. Särskilt när man är två år och vill så mycket och kan ganska mycket, men inte tillräckligt. Det betyder inte att hon får göra det ändå, men det betyder att jag har förståelse för frustration och ilska. Det som är värre är när det obegripliga monstret kommer fram. Monstret som blir vansinnigt och galet över att spagettin går sönder när man äter den, att skrubbsår läker (jo det är sant, vi har ägnat ett långt raseriutbrott åt det faktum att det inte fanns nåt sår kvar på knät. Hur mycket mamma än försökte säga att det var bra, så var det bara DÅLIGT), att plåster ramlar av om man drar av dem, att barnprogram tar slut, att pappret på kritorna ramlar av om man drar av det, att det är kväll och inte morgon eller att tröjor blir blöta om man häller vatten på dem. Just DET monstret är lite lätt (understatement) obegripligt.

Det stora dagliga utbrottet just nu är i samband med middagen. Prinsessan äter som en kratta, dvs i stort sett ingenting i "riktig" matväg utom möjligtvis yogurt och makaroner och det är väl ok i sig. Inte idealiskt i längden, men jag bråkar inte med henne om mat, jag tror inte att det blir bättre av det och hon dricker ju trots allt sin kvällsvälling (även om det blivit si och så med vällingaptiten också på senaste tid), så hon svälter inte ihjäl och höll hon på att svälta ihjäl skulle hon ju äta, så jag är inte så orolig just. Däremot blir det ingen efterrätt om hon inte ätit mat. Efterrätten brukar bestå av en kaka, eller kräm eller nånting litet, som prinsessan definitivt äter, och hon vet att hon inte får nåt om hon inte åtminstone ätit en del av sin mat. Denna vetskap betyder naturligtvis inte att hon inte försöker få sig en kaka ändå, helst före middagen och helst utan att äta "vanlig" mat ("Mathilda hungrig på kaka. Inte mat."). VARJE kväll. Hon börjar redan när hon ser mig i köket med "NU dessert" och detta fortsätter tillsdess hon antingen ätit lite mat och får sig en kaka, men dessto oftare tills dess hon vägrar att äta nånting och får ett totalt raseriutbrott över att det goda inte omedelbart serveras henne ändå... Nåja, hon är envis, prinsessan, men det hon inte förstår är att hon ärvt denna envishet från sin mor. Som med ålderns rätt alltså är ÄNNU envisare ;-).

Som tur är brukar stormarna bedarra relativt fort, om bara lämpliga distraktioner presenteras. Lite barnprogram, kvällsbadet eller målarfärger får solen att bryta igenom molnen (Dock ska man inte alltid ropa hej för tidigt, hon börjar ha minne som en häst också, vår dotter, och kan helt plötsligt, när man sitter där och målar som bäst i godan ro, utbrista i ny stor gråtattack och hysteriskt skrika "min kaka, min kaka". Det har hänt. Ganska ofta) och det är som att vända på en sten. Helt obegripligt, men, inser jag när jag får liknande rapporter från andra mammor, inte helt ovanligt heller.

Inga kommentarer: