måndag 12 september 2005

Berättelsen om den (icke så) blodtåliga mamman

I dag tillbringade lillprinsen och mamma Dahlstrand tre timmar på det stora barnsjukhuset för att reda ut om lillprinsen har en genetisk (brist)defekt som gör att han inte kan producera stresshormoner som han ska (detta var den lätta barnförklaringen i en mening, och det är ungefär så mycket som jag själv vet och förstår ;-)). Tidiga testresultat som togs på sjukhuset visade nämligen att han hade förhöjda nivåer av ett enzym (17-O-nånting) som man inte ska ha förhöjda nivåer av och trots att det inte är helt ovanligt att för tidigt födda barn testar "positivt" på det här testet och/eller har lite förhöjda nivåer som sedan blir normala efter ett tag, ville hans doktor ändå skicka honom till en specialist och reda ut det hela. Vilket jag tycker är bra, inte för att jag vill att han ska vara sjuk, men det är ännu värre att gå och tänka att han KANSKE är sjuk, om han nu inte är det, eller ännu värre värst att han är sjuk och inte får den behandling han behöver. Nu har han inte verkar sjuk, varken jag eller doktorn tycker det, men som sagt, det skadar ju inte att kolla.

Tyckte jag innan vi kom till doktorn i dag, för skada var just vad det gjorde, frågan är bara om det var mamma eller prinsen som drabbades ;-). Det skulle tas blodprover och det skulle mätas nivåer av olika hormoner och enzymer och det skulle tillsättas hormoner och sedan mätas lite till. Många sprutor och många rör skulle fyllas. För att undvika att behöva sticka Elias mer än en gång, var planen att de skulle sätta en kanyl i armen på honom, för att kunna ge honom sprutor i, samt ta blodprov ur. Snällt tänkt i teorin tror jag. I praktiken visade det sig att små 2-månaders bäbisar inte har speciellt bra "knarkarvener", eller rättare sagt inga vener alls som vill vara med och bli stuckna i. En sköterska letade - och hittade inget bra. Sköterska nummer två letade och hittade bara en som hon var villig att försöka i, vilket hon också gjorde varpå hon inte fick ut en droppe blod ens, därför att Elias blod koagulerade för fort. Hon prövade en ställe till, med samma resultat, och sedan gav hon upp och skickade ner oss till ett annat lab, där de försökte och så småningom lyckades.

Elias skrek så tårarna sprutade och mamma Dahlstrand grät så krokodiltårarna rullade ner för kinderna för att han såg så liten och tillitsfull ut där han låg och tittade -och så blev han stucken och tittade på henne med ögon som sa "Vad gör du, mamma? Varför låter du de här människorna skada mig, det gör ont." (Ok, kanske lite väl överdrivet och insiktsfullt för att vara en tvåmåning, men i princip var det det han menade med sina små ihopknutna ögonspringor, det vet jag ;-)). Och det var mer än mamma Dahlstrands hjärta klarade av. Hållande i åtanke då att detta är mamman som inte kan titta när hon själv tar blodprov, för då mår hon illa, som får ont i fötterna (ja faktiskt, fråga mig inte varför) och blir illamående när hon ser blod i största allmänhet och som inte ens kan se på när hennes barn blir vaccinerade; Denna mamma skulle alltså sitta där i en stol samt hålla i, och se, sin son bli punkterad och blåstucken som en annan nåldyna. Nä, det gick ju inte så bra, det kan nästan vem som helst som känner mamman förstå, så efter en stund var jag tvungen att gå ut ur rummet och gå en vända, för annars hade jag nog stoppat ner Elias i vagnen och rymt därifrån illa kvickt, enzymbrister eller inte. Men, cred åt mig själv faktiskt, jag tog mig samman och sa till mig själv på skarpen: "Själv! Vad är du för skruttig mamma som inte ens kan hålla ditt eget barn då han har ont och behöver dig. Fy skäms!" och så skämdes jag lite och gick in igen, bet ihop och satt igenom fyra stickningar till utan att blinka... Ok, jag blinkade. Jag tittade till och med åt ett annat håll när de tillsist lyckades ta blod. Men jag var i alla fall där! Alltid nåt. Tilläggas kan även att herr Dahlstrand, som med hästlängder är den mest blodtålige i vår familj och som nästan utan att blinka suttit med på två kejsarsnitt och till och med haft sinnesnärvaro nog att fotografera - Han befann sig på zoo med Mathilda och tittade på bäbisgiraffer... Hm, nånting är inte riktigt rätt i vår fördelning av sysslor känns det som. Nästa gång tar JAG girafferna, baske mig!

Alla prover blev i alla fall tagna, så nu återstår bara provsvaren om nån eller ett par veckor. Förhoppningsvis blir det inget mer stickande av små prinsar på ett lååååångt tag efter detta. Skulle det behövas medicineras så är det tydligen i tablettform... Hur man nu får i små bäbisar piller, men det är nog en helt annan blogg det.

Inga kommentarer: