Punktering

I dag drabbades det Dahlstrandska hushållet (eller ja, åtminstone herr Nilsson då) av årets andra punktering. Efter att ohändelserikt ha kört runt år ut och år in, så måste det väl vara något väldigt mysko med vägarna här i Houston, för här verkar punktering vara väldigt vanligt. I januari körde vi (inte jag, det var herr Dahlstrand som körde den gången, vill jag poängtera.) på nåt skräp (av det hårdare slaget) på motorvägen och fick sån punktering att hela fälgen dessutom blev sned och fick sändas till de sälla skrotmarkerna. Den punkteringen kändes, kan jag lova. Dagens punktering var av det mer blygsamma slaget, det såg bara så väldigt platt ut på vänster bakdäck när jag kom ut från att ha hämtat Mathilda i skolan. Plattheten berodde på att det satt en spik i däcket. Vad nu en spik har haft på vägen att göra och varför jag tvunget behövde köra på den? Ännu en livsgåta att lösa...

Och ok, jag må vara kvinnligt bilhandikappad, jag erkänner, men jag hade absolut inte det minsta lust att lägga mig ner på alla fyra (argument: Gravid flodhäst, släng av magknip, 2:åring i släptåg... Räcker det?)och ge mig på mitt livs första däckbyte. Teoretiskt sett tror jag faktiskt att jag KAN byta däck, jag har tittat på när andra gör det åtskilliga gånger och det ser inte sååå svårt ut. Men det är nånting helt annat i praktiken, det är jag säker på. Dessutom litar jag inte på domkraftar, jag är övertygad om att den (enda) gången jag skulle ge mig till att hissa upp ett bilelände, så skulle den ramla ner på mig. Ok, ok, jag vet också att man inte på nåt sätt behöver, eller ska, lägga sig UNDER bilen när man byter däck, men ändå, man vet aldrig, det finns både fötter och annat som kan komma i kläm. Dessutom, tja, vad skulle män göra om alla kvinnor började byta däck hur som helst? Den sista spiken i kistan för alla gentlemän ;-).

Eftersom det är så lagom könsdiskriminerat åt andra hållet, att ungefär 99% av alla som hämtar sina barn är mammor och barnflickor (den stackars resterande procenten män är av typen gammal morfar och det bär mig verkligen emot att be nån stackars 80-åring att lägga sig och kräla på parkeringsplatsen) och amerikanskor, med risk för att generalisera grovt, är ÄNNU mer handikappade än jag när det gäller all sorts teknik och mekanik (dessutom har de alltid längre pimpinettare naglar och mer hårspray än mig, så det så ;-)!) så insåg jag snabbt att i skolan fanns inte så mycket hjälp att hämta. Herr Dahlstrand fick därför hastigt och lustigt inkallas för mekanikertjänstgöring. Någonting han faktiskt fann sig i utan allt för mycket knot, efter lite initiala frågor om varför jag inte kunde göra det själv. Jag började med argument nr 1 ovan och tro´t eller ej, men så mycket mer behövdes inte ;-).

När maken väl infunnit sig byttes däcket i en hast -Det ser alltid ut att gå väldigt fort när andra gör det, ännu en anledning till att de bör fortsätta med det, jag menar varför ska jag stå i timmavis och slita när andra gör det i ett nafs? Det snabbaste "nafset" jag har sett var mannen som stannade för att hjälpa mig byta däck mitt på Essingeleden i rusningstrafik när jag typ blockerade hela vänsterfilen, eftersom det inte fanns någong vägren. Inte var han särskilt talför, om man inte räknar att jag är SÄKER på att jag hörde något muttrande om "kvinnor", men hej vad det gick undan! Jag tror inte ens att Radio Stockholm hann sända minsta lilla "det står en bil och blockerar vänsterfilen"-rapport. Och med viss assistans av Mathilda, som naturligtvis också ville "laga bilen" så satt reservdäcket på plats. Dessutom åkte herr Dahlstrand omedelbart iväg (min man kan inte skyllas för att skjuta upp saker, den saken är säker. Själv hade jag säkert mumlat nånting om "i morgon") och såg till att ett nytt däck införskaffades och sattes på. Sedan återvände min vägens riddare till jobbet och jag pustade ut i soffan efter en hård dags arbete. Ja, det är faktiskt jobbigare än man kan tro att vara mekaniskttekniskt handikappad!