Kalasdags

I eftermiddags var vi på I:s 2-årskalas, ett koncept som Mathilda hade lite svårt att ta in. Vi började prata om det redan i morse, att idag var det I:s födelsedag och att vi skulle dit på eftermiddagen på kalas och äta tårta. "No, no" sa Mathilda "´Tidas birthday kalas". "Nej" sa den tålmodiga, pedagogiska mamman, "det har varit din födelsedag, idag är det I:s födelsedag." Detta meningsutbyte upprepades femton gånger, tills dess Mathilda fick ett smärre raseriutbrott och den nu mycket utmattade, och inte alls längre särskilt pedagogiska, mamman gav med sig och sa att ok, Mathildas födelsedag. Då sken prinsessan upp som en sol och sjöng "Happy Birthday" trettioelva gånger på raken och tittade förebrående på mamman, när mamman försiktigt försökte återupprätta någon form av pedagogik och smygsjunga in ett "happy birthday, dear I..." och sa strängt "No I, happy birthday ´Tida". Mamman mumlade och höll med för att bevara den i dessa dagar ibland väldigt bräckliga husfriden.Det hade mamman nu inte så mycket för, därför att vi skulle ju ge bort paket också och det kunde väl den mest novisa småbarnsförälder räknat ut hur populärt det skulle bli. Mamman är inte såå novis, men väl lite naiv ibland, så hon tänkte att det nog inte skulle bli några problem om hon dessutom gav prinsessan nån liten grej också... Ha ha, är allt jag har att säga om den saken. Eller ok, tanken var kanske inte så dum, men det gick inte alls som mamman hade tänkt: Först och främst så var leksaken till dottern HELT fel, åtminstone om man frågade dottern. Det var en liten t-shirt och en liten blöja till hennes favoritdocka. På t-shirten fanns två små gula ankor. Prinsessan ville också ha tröja med ankor på, det skulle ingen gammal docka komma och ta ifrån henne, och hon försökte därför SLITA av dockan tröjan under hysteriskt arga skrik och försökte sedan sätta på sig själv tröjan (som väl är i storlek tummelisa tröja typ). Mamman å sin sida försökte desperat hitta andra saker med ankor på att avleda med, vilket inte är så svårt för i dotterns badrum finns det gott om både badankor och ankmönstrade handdukar, samt läsa en bok om ankor. Det hjälpte inte alls, prinsessan kunde inte ha brytt sig mindre. Det var ankorna och tröjan hon skulle ha och annars kunde det vara. Det enda som fick prinsessan att lugna ner sig lite grand var löfte om att en anktröja skulle inhandlas (förhoppningsvis har prinsessan glömt detta redan, för jag har då ingen aning om var jag ska hitta en sådan) samt att det nu var dags att gå på kalas och äta tårta. "No birthday cake" snyftade prinsessan, "birthday glass först"... Hm ja, det kunde mamman ju inte lova att det skulle finnas på kalaset, men det sa hon inte. SÅ novis är hon som sagt inte. Lugnet varade dock bara i ytterligare fem minuter så där, för när vi skulle gå fick prinsessan syn på påsen med presenten i, vilken visade sig vara en presentpåse med favoriten "Dora the Explorer" på. Själva presenten var inte så intressant, eller den syntes ju inte så antagligen förstod hon inte att det fanns nånting där i, men PÅSEN! Påsen skulle hon ha och hon skulle ha den nu, genast på en gång och därmed YL. Mamman blev genast mycket trött igen, det blir hon ungefär trettioelva gånger om dagen, men insåg också att här gällde det att stå på sig, för vi hade bara en påse och den påsen skulle vi ge bort och därmed basta. Jag kräver inte att Mathilda ska förstå det här med att bara ha födelsedag en gång om året, men hon måste nog börja lära sig att man inte kan få allting man vill ha här i världen, av olika anledningar och att just den här påsen skulle ges till I. Så det blev en mycket snabb, och från prinsessans sida missnöjd, promenad till kalaset. Väl där glömdes påsen tillfälligt bort, då det ju fanns massor av andra paket där att ägna sig åt...Själva kalaset var ungefär precis så hysteriskt som man kan tänka sig att det blir när 12 barn mellan 1 och 6 år är samlade, med betoning på 2-åringar... Prinsessan var dock väldigt nöjd och belåten eftersom hon inte bara hittade I:s gummistövlar utan också blev serverad korv (vilken visserligen diverse andra småbarn försökte äta upp, eftersom alla satt på picknicfiltar och det inte var så lätt alltid att hålla reda på vems tallrik som var vems. Mathilda lärde sig dock fort och höll i korvbitar, korvbröd och morotsstavar för kung och fosterland, samtidigt som hon gav det "tjuvande" barnet onda ögat. Jag log lite i smyg, för lika lite som det är bra att hon tar andras saker, lika bra är det ju att hon lär sig stå på sig och försvara det som är hennes. Det är en svår balansgång.) samt efterföljande "gör din egen efterrätt"; Vilket var en strålande idé att ha instället för tårta. Alla barn fick välja själva vad de ville av kladdkaka, glass, frukt, grädde och såser/strössel och alla barn åt därför för glatta livet. Inklusive prinsessan, som i sin oerhörda glasslycka dessutom lyckades trycka i sig både jordgubbar och hallon, till mammans förvåning (inte så att hon inte tycker om bär, för det gör hon, men hitills har det alltid varit så att om det finns glass så ratas allting annat, särskilt det som har minsta likhet med nånting nyttigt.).Avslutningsvis fick prinsessan även "hjäpa till" att öppna några presenter, eftersom I själv inte var så där jätteintresserad, och det gjorde ju också att kalaset var en succé i Mathildas ögon. Hur bra det egentligen var, eller hur mycket det motverkade mammans försök till att förklara att alla presenter här i världen inte är prinsessans, det kan man väl diskutera. Men eftersom mamman just vid det tillfället satt så skönt i en trädgårdsstol och pratade med de andra mammorna samt åt sin egentillverkade efterrätt, så fick det vara som var med den saken. I stället tog mamman sina sista krafter och snodde åt sig prinsessans godispåse när vi skulle gå hem, och plockade snabbt ur det mesta godiset, för att undvika att prinsessan fick tag på det. Hon brukar ju inte äta godis och jag såg ingen anledning till att hon skulle börja nu, när hon själv inte egentligen vill ha det. Lite taskig kände mamman sig dock när hon försökte förmå dottern att nöja sig med det lilla russinpaketet, medan alla andra barn satt runt omkring och mumsade choklad och marshmallows, så då fick prinsessan också äta marshmallows. Men chokladen, ostbågarna och vad det nu mer var, gömdes undan vilket faktiskt gick oväntat bra. Att sedan komma och påstå att mamman egentligen bara gömmer undan godiset så att hon kan få äta upp det själv, är bara elakt förtal. Anser mamman i alla fall.