Ibland glömmer man bort hur bra man har det. Att få vara priviligierad nog att kunna vara hemma med Mathilda känns oftast som vardagsmat, eftersom i princip alla andra mammor jag känner här också är hemma med sina barn, är hemmamammor eller ännu värre, men sant, hemmafruar, så blir det ju nån sorts vardag i det också eftersom alla mer eller mindre lever samma liv. Och så tänker man inte mer på det. Men idag, när vi hade tjejlunch/babyshower för V så fick jag en riktig sån där "aha"-upplevelse när jag tittade mig runt bordet och insåg att där satt vi, sju kvinnor, mitt på dagen på en torsdag och åt långlunch som om det var det naturligaste i världen! Sju svenskor varav ingen är miljonär, majoriteten är universitetsutbildade, majoriteten har haft någon form av karriär, alla är gifta, sex av oss har barn och SAMTLIGA har valt att vara hemma med våra barn därför att vi vill och framför allt kan.
Hur många av oss hade suttit runt det lunchbordet om vi bott i Sverige? Inte många! Då tänkte jag på hur otroligt lyckligt lottad jag är som har möjlighet att få göra det enda som jag vill just nu, nämligen få vara hemma med mina barn medan de är små!Inte så att jag har någon åsikt om att man är bättre eller sämre om man är hemma med sina barn eller är hemma ett år under barnledigheten (som inte finns här) eller börjar jobba när barnet är två månader - Alla är så olika och det som känns bra för någon känns helt fel för någon annan, men det jag tycker är att man ska KUNNA vara hemma hos sina barn, om man vill. Visst, det är inte alla som kan här heller ska gudarna veta, det krävs ju trots allt att den ena partnera har en hyfsad inkomst för att en familj ska kunna leva på den enda lönen, men den är helt klart mer realistiskt hyfsad här än den hade behövt vara i Sverige. Sverige har en av världens bästa barnomsorger (jag har själv jobbat på förskola i tre år) och framförallt en av världens mest prisvärda barnomsorger, här i USA kostar det skjortan att ha sina barn på dagis, men det verkar ibland som om man gjort allt för att bygga ut den offentliga barnomsorgen så att båda föräldrarna ska, inte bara kunna för att de vill, utan kunna för att de måste, arbeta.
Och innan nån nu biter huvudet av mig och kallar mig bakåtsträvande och ofeministiskt osolidarisk ;-) så vill jag snabbt tillägga att vi självklart inte ska tillbaka till nån sorts 50-tals hemmafru ideal, där mamma alltid var hemma och städade och bakade bullar; Nej kvinnor ska kunna jobba precis lika mycket som män och med samma saker (och män ska kunna vara hemma med barnen lika mycket för den delen!) men jag undrar bara i mitt stilla sinne hur många som skulle välja att jobba så mycket som de gör idag, under småbarnsåren framför allt, om det inte behövdes? Borde inte valfriheten i alla fall finnas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar