Andningslarm

Ibland måste man till och med ifrågasätta sina "gurus", hur illa man än tycker om det. När Martha gör för mycket pärlidutter så blir jag lite trött på henne och när Anna Wahlgren nu förespråkar att barn ska sova på mage, istället för på rygg, men med andningslarm som tillägg så måste jag ju sucka lite.Som den nojiga förstagångsföräldern så införskaffades just ett andningslarm när Mathilda var nyfödd. Inte för att hon skulle sova på magen, utan för att jag skulle kunna sova överhuvudtaget om hon låg i sitt rum och inte en centimeter från mitt öra så att jag bombsäkert visste att hon levde. Pappa Dahlstrand, visserligen betydligt mindre nojig än sin fru, men dock en snäll och försående man, installerade sensorer under madrassen och vad det nu var och så gick vi och lade oss. Lampan på monitorn lös grön i mörkret och jag somnade tryggt... Bara för att vakna en kvart senare av ett genomträngande piiiiiiiiiiiip och en arg, röd, lampa på sagda monitor. Herr Dhalstrand och jag sprang gatlopp genom lägenheten (jag, som aldrig var nån höjdare på 60 meter i skolan hade med största sannolikhet vunnit vilket 10 meters tävling som helst där på natten ;-)) beredda på det värsta. Men där i sin spjälsäng snosade fröken Dahlstrand så lugnt och fridfullt, mitt i pipandet, som om ingenting hänt. Vilket det ju inte hade heller, visade det sig. Vi drog lite i madrass-sensorn, nollställde larmet igen och gick och lade oss.Somnade gjorde vi också igen, så småningom när vi fått när puls och hjärta till normala nivåer... Bara för att vakna IGEN en halvtimme senare av samma genomträngande piiiiiiiiiip. Gatlopp genom lägenheten, samma lugnt sovande prinsessa, samma hjärta i halsgropen. Tillbaka till sängen. Detta upprepade sig ytterligare en gång och sedan gav vi upp. Måhända att prinsessan kunde sova sig igenom sin egen befarade spädbarnsdöd, men vi kunde det definitivt inte. Prinsessan flyttades över till stora sängen, en centimeter från mammas öra och nattron återinfann sig (I alla fall tills dottern tyckte att det var dags att äta en timme senare och själv åstadkom diverse mer eller mindre uppmanande piiiiiip). Dagen efter lämnade vi tillbaka andningslarmet och jag tog itu med min "plötslig spädbarnsdöd"-noja, bla genom att försöka "lyda" alla sovråd för spädbarn (på rygg, inte för varmt, inga kuddar etc). Det gick det också.Så som larmet var konstruerat så skulle det ljuda om det inte märkt någon rörelse på 10 eller om det var 20 sekunder. Eftersom vi vet att Mathilda andades, även om hon kanske inte just for runt i sängen som ett jehu stup i kvarten, men vilken nyfödd bäbis gör det? så kunde vi bara se som enda förklaring att just andning inte var tillräcklig rörelse för madrassensorn. Men eftersom det ju oftast är just små, lätta spädbarn som använder andningslarm så verkade det ju helt galet att det inte var inställt just på lätt andning, eller hur man ska säga. Kanske var det bara vårt larm som var konstigt, kanske hade ett annnat fungerat bättre, vem vet. Men i vilket fall som helst så fungerade det inte för oss och inte tror jag att jag hade sovit lugnare på natten om jag lagt Mathilda på mage att sova. Nog för att Anna är klok i mycket, men om en hel världs läkarkår och forskning säger en sak och bara Anna säger en annan, så måste jag nog lita på majoriteten.