Det senaste med Mathilda är att hon i princip inte vill göra det vi ska göra, fast om vi sedan gör det så går det bra ;-).
Mathilda: "Park, park"
Mamma: "Vill du gå till parken, Mathilda?"
Mathilda (glatt): "Ok!"
Vi går ut och parken kommer inom synhåll:
Mathilda: "No park, no park."
Mamma (något förvirrad): "Men titta vad roligt Mathilda, där är ju parken! Och du kan gunga och åka slide"
Mathilda (argt och ledset): "NO PARK!!! Hem!!! No more park, no more park"
Mamma: "??????" Eftersom vi nu är i parken, så går vi i alla fall in, argt barn till trots.
Mamma: "Titta på alla grejer! Vad kul (jaja, mamma tycker att det är måttligt kul, men ska man nu ha positiv thinking och uppmuntra sitt barn så ska man)!"
Mathilda: ser sig omkring, säger dock ingenting
Två minuter senare springer hon omkring i parken som om det var det bästa hon visste (vilket det i princip också är, hon tycker att det är jättekul att vara där.) och av några tårar syns inte ett spår. När det sedan är dags att gå hem, utspelar sig nästan samma visa, fast omvänt då, för då ska hon naturligtvis inte gå hem... Sedan ska hon inte äta, fast hon vill äta, hon ska inte byta blöja, fast hon bajsat, hon ska inte bada, fast hon älskar att bada. Etc. Etc. Etc. Ungefär i evighet. Amen.
Mamma börjar (visserligen förvirrat, men dock) vänja sig och inser att det oftast bara är att tuta och köra, så blir det bäst. Mathilda varken KAN eller BÖR få bestämma över vad vi ska göra, annat än små bestämelser då, typ vilka skor vill hon ha på sig när vi går till parken. Hello trotsålder, jag ser dig i analkande. Spänn fast säkerhetsbältena så kör vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar