Sovkris

ust nu är det sovkris i det Dahlstrandska hemmet. Krisen består i att det finns två vuxna medlemmar som hemskans gärna vill sova så mycket det bara går, samt en, mycket mindre, prinsessa som absolut inte vill det. Eller jo, det är nog inte det att hon inte vill, men hon verkar inte kunna. Det är så knöligt, så knöligt med sovandet just nu att det inte är klokt.

Det började väl med att vi bestämde oss för att ta bort "tidiga-morgon-vällingen", som i ärlighetens namn både hängt med alldeles för länge och dessutom haft en klar tendens att bli "mitt-i-natten-välling", något som Mathilda nu är alldeles stor nog att klara sig utan. Och faktiskt, efter att herr Dahlstrand och jag gemensamt bestämt oss för att genomlida ett par nätter av "väääällllääää" och skrik, så gick det alldeles utmärkt att somna om utan välling. Utan välling ja. Utan mamma, nej.

Mathilda har alltid somnat fort, själv och utan problem. Numera skriker dottern först vid läggningsdags som om madrassen var full av knivar och alla yl består i princip at ett ord, "mamma". Detta ylas fram tills det gränsar till hysteri och den hemska mamman, som först tänkt att "näe, hon får skrika sig lite till sömns" till sist kommer tillbaka in i rummet och klappar och sjunger. Då somnar hon. Och vore det inte mer än så här, så skulle nog inte ens kvällspressen kunna kalla det för sovkris, men detta är bara början. Vid halv-ett tiden (och i natt även en vända redan vid 23-tiden) börjar ylandet igen. Och håller på. Och håller på. Och håller på. Oavsett hur många gånger man går in och talar om för henne att nu är det natt, nu sover alla barnen och mamma är jättetrött (inte en överdrift), så håller Mathilda helt med om detta, lägger sig ner, man går ut och - yyyyyyyyl. Om och om och om igen. Eller så "sover" hon, eller är i alla fall tyst, i så där en kvart, 20 minuter, tillräckligt länge för att den trötta mamman ska hasa sig tillbaka till sängvärmen, borra ner huvudet i kudden, somna och... yyyyyyyl, vakna igen. Så där håller vi väl på i en två timmar varje natt. När Mathilda väl somnat är det då å andra sidan jag som inte kan sova. Fast jag ylar inte.

Prinsessan vaknar sedan tidigare än tidigast, fortfarande trött, men samtidigt obegripligt pigg. De Dahlstrandska föräldrarna vaknar givetvis också, men med mycket sömnkorniga ögon. Jag hoppas på att detta bara ska vara en fas hon går igenom, att det nattliga lugnet snart ska vara återställt, men det gör mig inte mindre trött under tiden. Jag läser tacksamt allt jag kommer över om barn och sömnproblem, om det nu är ett problem, men ingenstans hittar jag någonting som låter som Mathilda. Att låta henne skrika på natten tills hon tystnar och somnar om självmant är inte ett alternativ i nuläget, hon slutar nämligen inte. Hon kan vara vaken i timmavis och det kan ju inte rimligtvis varken hon, eller jag, som också är vaken fast på min kant, må särskilt bra av. Att dra ner på sovstundet på dagen fungerar inte heller, hon blir bara dödstrött tidigare på kvällen (och nej, hon kan inte gå och lägga sig vid 18-tiden, då skulle hon ju vakna vid 4!!), men skriker fortfarande på natten. Ta in henne till vår säng skulle säkert hjälpa en del, men jag vill inte! Jag är helt övertygad om att det skulle vara värre för oss alla i längden, och än svårare att bryta. Näe, det är väl bara att återinföra nattvällingen igen då, då skrek hon ju i alla fall inte. Konsekventa föräldrar, vad är det ;-)?