Four more years

Det enda positiva jag kan säga om valet är att det var skönt att resultatet blev entydigt. Att vi slipper ytterligare en Florida-historia (fast nu skulle det ju ha varit Ohio) och att det inte varit en massa strul om pappersröstsedlar med flärpiga hål. I övrigt känner jag nästan någonting som kan liknas vid landssorg och bestörtning.

Min första tanke när jag vaknade i morse, efter att ha stängt av tv:n nångång efter midnatt då det började stå klart varåt det lutade, var hur jag ska kunna bo i ett sån här land? Ett land där det just valts in senatorer i kongressen som vill förbjuda abbort. Där det valts in senatorer som vill förbjuda homosexuella lärare att undervisa. Där det valts in senatorer som vill förbjuda ensamstående mammor (dvs mammor som fått barn utan att ha varit gifta. Om de skiljt sig antar jag att det var mer ok) som är lärare att undervisa. Där invånare i en delstat tycker att det är viktigare att presidenten är emot homosexuella äktenskap, än vad man ska göra med situationen i Irak. Där majoriteten av folk tycker att det viktigaste för landet är att presidenten är "moralisk", snarare än kompetent. Och där valfrågorna för majoriteten av de som röstade inte var varken ekonomin, kriget i Irak eller sjukvård, utan homosexuella, gud och vapen. Hur ska jag kunna fungera ihop med och framför allt respektera, människor med sådana åsikter? Men så kom jag fram till att det nästan känns ännu viktigare nu, än tidigare, att vara kvar i ett "sånt här" land. Jag älskar USA, jag tycker om allt det står för, på gott och ont, och en del av det, liksom i alla andra demokratiska länder, är ju just det att folk får tycka olika och gör det. Och nu tycker uppenbarligen en majoritet av amerikanarna uppåt väggarna galet, om man frågar mig, men inte alla och långt i från alla som tycker galet, ÄR galna som de där senatorerna. Min granne, K, är republikan och tycker att Bush "just seems like such a nice guy". Men bortsett från den lilla galenskapen ;-), så är hon för abborter och stamcellsforskning och i många andra avseenden tycker vi väldigt lika. Man kan ju liksom inte säga upp bekantskapen med folk, eller ett helt land för den delen, bara för att de inte tycker som man själv.

Nej istället känner jag lite som jag gjorde efter 11 september 2001: Då satt jag där molallena i New York och var hur rädd som helst och hoppade högt varje gång jag hörde ett flygplan, men åka hem var det bara inte tal om. Det hade kännts som att överge en kompis i nöd, eller säga upp bekantskapen med någon som har det jobbigt bara för att det är jobbigt för en själv. Så känns det nu. När man bor i ett land, må det vara Sverige, USA eller var som helst, så är man ju en del av det landet på gott och ont. I nöd och lust liksom. Och om jag nu står ut med herr Dahlstrand när han är dum, så får jag väl stå ut med att amerika är lite dumt. Förhoppningsvis är det inte för evigt och det blir ju val igen så småningom.

Så jag gick upp i morse också, fast det var motigt, och bestämde mig för att världen inte går under, i alla fall inte i dag, med Bush kvar som president. Detta förhindrar inte att jag haft sorgt i dag och funderat över hur mycket elände internationellt och i internationella relationer, som han ska hinna ställa till med på fyra år, eller att jag grät en liten skvätt när Kerry gav sitt "jag-ger-upp"-tal. Jag var väl aldrig tyckt att han var den mest charmige, karissmatiska kandidat demokraterna kunde hitta, men han har vuxit genom slutspurten och hans avskedstal var väldigt känslomässigt mitt-i-prick. Kanske för att jag varit så otroligt intensivt "inne" i hela valet här senaste tiden, så blir det ju nästan lite antiklimax när det bara är slut. Det hade varit betydligt lättare att vakna upp i morse om den nya presidenten hade hetat John Kerry och inte "Dubbya" Bush. Men nu är det inte så, och då får man blicka frammåt istället för bakåt. Det är ju val igen om tre år och 364 dagar (och då får jag rösta!!). Dessutom bor vi ju redan i hystorepublikanska Texas, där min stackars demokratiska röst ändå inte hade räknat även om jag hade kunnat rösta (valresultatet var 62-38 i Bush favör), så stor skillnad blir nog inte vardagen för oss här, bortsett från det faktum att ju Bush redan är president också så att så mycket inte kommer att förändras där heller. Vi får väl starta en liten underjordisk demorkatisk rörelse eller nåt och hålla hemliga möten klockan två på natten. Eller så fortsätter man som vanligt och låter bara bli att prata politik med sina republikanska vänner och undviker på så sätt att 1) ge sig själv en hjärtattack och/eller 2) förlora sina vänner. Ingetdera är att rekommendera