Mathilda är inne i en arg period igen. Det betyder att fröken Dahlstrand bryter ihop och tja, hur ska man säga, ylar, högt och med sprutande tårar ungefär 62½ gång per dag. Det i sin tur betyder att mamma Dahlstrand känner sig vääääldigt trött ibland på sin dotter och att dagspriset därmed ibland är nere på rena reapriset, för en stycke arg ett-och-ett-halvt-åring.
Det som föranleder de arga ylandena är i de allra flesta fallen att prinsessan inte får som hon vill, eller göra det hon vill, NÄR hon vill. Dessutom, eller ska man säga dessvärre, har det lilla monstret underbara barnet även börjat få hästminne, så det där med att försöka avleda och locka med andra saker går rätt dåligt. Eller jo, det går kanske, men sedan, när det där nya inte är så nytt och lockande längre, kommer hon ju ihåg det andra och så börjar hela den arga karusellen om igen. Nu försöker jag, måste jag säga till mitt försvar, faktiskt vara en förstående mor och sätta mig in i hur det kan vara att vara 18 månader och tycka att garaget är det roligaste man vet. Jag tänker mig in, jag tänker mig in, jag står snällt och väntar medan dottern springer in och ut, in och ut, in och ut, in och... Ja och så verkar det, under över alla under, som om det är färdigsprunget. Dottern börjar springa in och ut i badrummet, varpå glad mamma stänger dörren till garaget.... Aaaahhhh, BIG BIG misstake! Dumma dumma mamma utan inlevelseförmåga, det kan väl vem som hels som är 18 månader förstå att man faktiskt kan vilja springa ut i garaget IGEN, just när dörren är stängd och bara det faktum att dörren ÄR stängd, föranleder den viljan att bli ännu starkare. Missnöjda uppmaningar följer, samtidigt som ett stycke litet barn idogt försöker öppna dörren (vilket inte går, riktigt än tack och lov, för hon når inte upp till handtaget). Ve den mamma som då inte omedelbart störtar till undsättning och öppnar dörren igen, då får hon skylla sig själv.
Garaget och dörren kan för övrigt bytas ut till ungefär vad man vill av följande (dagens exempel): Kex, skafferidörr, skor, skor, skor (Mathilda tycker om skor, om det inte framgår), haklapp, modellera, sked, mat, napp, bilstol, strumpor, nycklar, vagn, docka, dockvagn, kex, juice, hårsnodddar... Och det går precis lika bra att byta ut vilja mot vill inte i vilket som av exemplen. Kan det vara trotsåldern... Eller ska hon vara sån här för evigt ;-)?
Det är inte helt lätt att vara mamma och tampas med detta arga barn. En del av mig, den vuxna och förståndiga delen, är duktig på att lirka och avleda - till en viss gräns. Sedan struntar jag i om hon blir arg, för det är ju trots allt jag som bestämmer och man kan inte alltid hålla på att greja med allting hur länge som helst. Den andra delen av mig, som blir sååååå trött efter det femtielfte arga utbrottet före lunch, resignerar och tänker att "jaja, hon får hålla på, bara hon inte börjar skrika". Fast jag har ju ganska snabbt insett att det inte blir så mycket mer husfrid för att jag ger efter, då hittar bara prinsessan strax nånting nytt som hon vill, men inte får. Och någonstans har jag ju läst att barn strävar efter att få gränser, att de behöver dem för att kunna skapa nån form av struktur i en värld som är så stor och full av möjligheter. Vem vet, jag tror ingen är mer än människa; Ibland orkar man ta fighterna och ibland orkar man inte och det blir väl folk av barnen ändå, till sist. Och blir det inte det, tja då får väl Mathildas blivande man ta sig en dust med henne när hon gifter sig ;-).
Men så har Mathilda världens mysigaste sida OCKSÅ, när hon är på gott humör och håller på att fixa och dona med sina grejer, eller hjälper till att göra nånting hemma. Hon är faktiskt väldigt duktig på att hjälpa till att städa, plockar gärna tillbaka saker i lådor, eller lägger tillbaka där hon tog och det lär väl inte hålla i sig hela livet heller, så man får passam på så länge det varar ;-). Hon pratar och sjunger, dagarna i ända (Favorit"sångerna" (ja, för hon sjunger ju inte direkt hela sånger, det är mycket fragmenterat, det hela.) är för närvarande "iaiaoooo" = "Old McDonnald had a farm", "ashe ahse" = "Ring around a rosie" (amerikansk barnvisa, och det Mathilda sjunger är delen "ashes, ashes, we all fall down".) och vill vara med och göra allting som vi gör. Så visst, det är ju inte så att hon är arg varenda sekund. Och det är väl tur det, för det är ju det som får en att hålla ihop under de arga stunderna, och det som gör att dottern trots allt aldrig är till salu; Oavsett hur arg och jobbig hon än är, så är hon ändå vår lilltjej som vi älskar mest i hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar