tisdag 12 oktober 2004

I närkamp med amerikansk immigrationsbyråkrati del 2 eller det närmar sig slutet på eländet

I dag var det dags att återigen bege sig till den amerikanska immigrationsbyrån. Fast den här gången var det inte för att jag skulle ge mig i kast med inkompetenta tjänsemän och slåss för att få fram min ansökan, den här gången var det för min medborgarskapsintervju. Under över alla under, en och en halv månad efter första besöket och papprena dök upp och de kallade dit mig... Det kan man ju nästan kalla för att gå på räls ;-).

Jag läste en massa på internet om medborgarskapsintervjuer, hur de går till, vad de frågar etc och jag hann bli alldeles väldigt nervös här de senaste dagarna. Intervjun är uppdelad som i två delar, en del där de kollar att man kan prata/läsa/skriva engelska (fast, som det visar sig, kraven är löjligt låga) och att man kan viss amerikansk historia och statskunskap, samt en del där de går igenom ens ansökan och kollar att allting stämmer eller om de har några frågor. Den första delen var jag inte särskilt nervös över, för jag vet att jag kan tillräckligt med engelska och dessutom så finns de hundra frågor som man använder sig av, att plugga på på deras hemsida. Inte så svårt med andra ord och framför allt inte om man är gift med en sån ordningssam man som herr Dahlstrand, som drillar en tills man kan alla svar fram och baklänges (tack älskling :-)). Däremot så läste jag många skräckhistorier som själva ansökningsintervjun, hur folk fick alla möjliga frågor och krav på sig att presentera olika dokument som de inte visste att de skulle ha med sig och därför inte kunde presentera och därför inte blev godkända. DET var jag nervös över, det känns lite som att börja läsa karta mitt när man åkt vilse och inte ens vet var man är på kartan. Jag tycker om att veta exakt hur jag ska svänga, i mycket god tid, helst innan jag åker hemifrån ;-). I alla fall, jag packade med mig ungefär vartenda papper som jag kunde tänka mig skulle vara av intresse för dem; Vårt vigselbevis (jag ska ju äntligen, officiellt, byta efternamn också. Någonting jag inte vågat göra innan alla papper är klara här), Mathildas födelseattest (vad de nu skulle med den till, men papper som papper), gamla deklarationer, vaccinationsintyg (jaja, fråga inte. Det HADE kunnat behövas.), min endaste lilla fortkörningsböta (läs och lär: Det är klart dumt att först tuta på en gammal gubbe som ligger och såskör i vänsterfilen och sedan blåsa förbi en polisbil som ligger till höger. Även om man råkar köra en bil som är gjord för att gå snabbt. Tro mig, det kommer ingenting gott ur sådant beteende.), gamla skolbetyg, all korrespondens med dem, ett bensinkvitto... Nej ok, inte ett bensinkvitto, men jag är säker på jag tagit med ett sådant om jag bara haft något att ta med.

I alla fall: Min intervju var klockan 8 i morse och tjugo i åtta var jag på plats. Jag och trehundraelva mexikaner, tvåhundrafem asiater, sexton advokater och en ryska. Ungefär. Vi satt där på fina stolsrader och väntade på att de skulle ropa upp oss. Strax efter halv nio ropade de upp mig och av alla trista intervjuinspektörer så fick jag den absolut tristaste: En butter, halvtjock svart tanta som såg ut som om hon inte kunde tänka sig att ha ett tristare jobb än det hon hade och inte tänkte hon göra det roligare heller. Eftersom jag var nervös gjorde jag det jag gör bäst (eller sämst, hm) när jag blir nervös -pratade. Hade jag absolut ingenting för. Tantan (som tillråga på allt hette Bush i efternamn ;-)) knallade bara mödosamt vidare framför mig i korridorerna och varken vände sig om eller svarade på tilltal, så jag sa inget mer och lufsade efter. När vi kom in i hennes rum fick jag hålla upp min högra hand och svära att "say the truth and nothing but the truth". Den första delen av intervjun var nästan löjlig. På ett papper fick jag skriva ner svaret på tre frågor, sedan var det fem flervalsfrågor och tillsist en mening som hon läste för mig som jag skulle skriva. Det tog väl ungefär tre minuter totalt och sedan tillbringade vi kanske fem minuter med mitt namnbyte, jag skrev under ett gäng med papper på trettioelva ställen, varpå det var dags för själva "ansökningsdelen". Hon frågade mig vad jag hette, var jag bodde, var jag jobbade och sedan ägnade hon sig åt att räkna datum och dagar (man måste ange exakt vilka gånger man rest ut från USA, vart man reste och hur länge man varit borta.) och naturligtvis, eftersom hon ju ändå är amerikansk statlig tjänsteman och måste hålla sig till vissa regler, använde hon inte miniräknare utan fem små kladdlappar och huvudräkning. Det kändes väldigt tryggt och pålitligt. Eller inte. När hon hade kollat och dubbelkollat hade hon fått det till 15 dagar fler än vad jag hade fått det till, så då tittade hon misstänksamt på mig och räknade om allting igen. Jag påpekade lite försiktigt att anledningen till att vi fick olika antal dagar kanske var att jag inte räknat med ut- och inresedagarna (vilket man, klart och tydligt enligt instruktionerna, inte skulle göra), så muttrade hon ett förvånat "vaddå?", men verkade nöja sig med den förklaringen och satte ett stort rött ok vid alla datum. Överlag hade hon en väldans tendens att vilja kluddra överallt i min stackars ansökan. En sak är väl om man gör små noteringar, eller godkännande eller vad man nu vill göra, men den här damen använde en fet rödpenna och skrev inte bara med världens största handstil, hon skrev dessutom fel flera gånger och var tvungen att stryka över grejer hon skrivit. Det såg vansinnigt kluttrigt och oseriöst ut när hon var klar, men det är väl (hoppas jag innerligt i alla fall vid det här laget) deras problem och inte mitt.

Tillsist spände hon ögonen i mig och frågade om jag var terrorist, om jag hade något samröre med terroristorganisationer, om jag var eller hade varit prostituerad, om jag någonsin hade blivit arresterad eller dömd för något brott och om jag helhjärtat stödde den amerikanska konstitutionen. När jag svarade såg hon inte riktigt ut som om hon trodde mig, men hon satte i alla fall små röda kluttar som jag antog betydde att jag svarat som man borde svara (nej, nej, nej, nej och ja), i kanten på papprena. Nu är det väl så att om man ljuger under sin intervju så kan man inte bara bli av med sitt medborgarskap, man kan också bli åttalad och hamna i fängelse, men helt allvarligt, om jag nu HADE varit terroristsympatisör, tror de verkligen att jag hade suttit där och sagt att "Jo, nu när jag tänker efter det har jag faktiskt guldkort hos Al Quaida, jag har genom prostitution dragit in åtskilliga tusen åt dem som jag hoppas ska användas för att störta presidenten och en gång för alla göra slut på det amerikanska samhället."? Hade varit lite kul att se vad hon hade sagt då... Eller kanske inte. Då hade jag nog defintivt inte klarat min intervju och det hade bara inneburit en massa merjobb ;-). När jag i alla fall hade skrivit under ytterligare några papper, så räckte hon mig ett mycket oansenligt papper som inte ser det minsta officiellt ut, där hon hade markerat att jag klarat min intervju och nu var "recommended för approval". Det innebär naturligtvis att ytterligare en tjänsteman, i sann byråkratisk anda, ska granska min ansökan (med alla röda kluttar och kludder på) och tristtantan Bush utlåtande, och i sin tur godkänna den en gång för alltid. Sen ska de skicka mig ett brev och tala om när jag ska "sväras in". Men, lugnade mig tant trist, det är tydligen mest en formalia och skulle inte innebära något problem. "Vad bra", sa jag, "tack så mycket." Och så följde hon mig ut genom de långa trista korridorerna och det var det. Strax efter nio var jag klar och åkte därifrån. Nu återstår bara att fortsätta vänta på nästa brev... Jag kommer att vara så glad, när allt det här är klart, för är det nåt jag är, så är det trött på att vänta. Men det känns otroligt bra att allt är klart och att det gick bra!! Tjoho för mig!!

Inga kommentarer: