Helg

Mathildas feber verkar äntligen vara på väg ner. I dag har hon bara haft dryga 38 och det är ju en klar förbättring måste jag säga. Tack för krya-på-sig hälsningarna och tipsen om medicin som vi fick!

Eftersom det var lite sjukt, blev helgen lite som den blev. Vi åkte iväg en timme på födelsedagskalaset i går, det var väldigt få barn där och det blev mest att vi satt och fikade och Mathilda satt i vårt knä och åt på ett kex, så det var lugnt och stillsamt, men trevligt. Efter att ha våndats lite bestämde jag mig för att trots allt gå med Claes bort på kvällen, och det gick jättebra. Mathilda hade somnat vid strax före 20-tiden (vi gick vid 19.30) och sov som en stock när vi kom hem, så det kändes skönt. Visserligen hade jag nog kanske kunnat slappna av mer om jag vetat att hon varit frisk, men vi hade gett henne Tylenol och hon var ganska pigg när vi gick, så det var ok.

I dag sov vi LÄNGE, Mathilda sysselsatte sig med leksaker och barntv i vår säng när hon vaknade och jag sov till 9.30! Kors i alla tak. Då tyckte nog Mathilda, som varit vaken sedan strax före 8, att det var dags för hennes slöa mamma att gå upp. Men hon var inte alls kinkig, hon bara pussade och klappade mig i ansiktet. Det finns sämre sätt att vakna på, måste jag säga. Det gör så gott i mammahjärtat av sådana stunder!

När pappa Dahlstrand masat sig upp, en 45 minuter senare (ja vi måste ha varit hur trötta som helst tydligen), så åt vi en lång härlig frukost och bara läste tidningen och tog det lugnt. Och när vi var klara med det, ja då var det i stort sett dags för loppan att gå och sova middag :-)! Världens slöaste och skönaste söndag med andra ord. Det gjorde kanske sitt till att det för trehundraartonde dagen i sträck var varmt och äckligt ute, så lusten att gå ut och gå eller göra nånting annat utomhus, var verkligen minimal. Herr Dahlstrand åkte iväg för att handla grejer för att snickra ihop ett hallbord med skiva av ett trappsteg, som jag sett, var annars, hos Martha ;-). Det är alltid jordens jätteprojekt att åka iväg till nån av de stora byggvaruhusen, därför har vi insett att det inte går att åka båda två med Mathilda. Det är visserligen sant, för Mathilda skulle få så tråkigt att hon skulle krevera där inne, men jag kan ju inte direkt påstå att jag är ledsen över det faktum att jag inte kan följa med - jag håller nämligen också på att krevera av utleddhet när vi åker dit. Jag kan åka dit själv och köpa blommor eller vad det nu kan vara som jag vill ha, men herr Dahlstrand och jag kan inte åka tillsammans, det leder bara till tråkigheter.

Tre timmar senare kom i alla fall maken hem igen med allt han skulle ha, vilket bara det är en bedrift. Allting är alltid slut i den affären man är i, så man tvingas alltid hålla på att åka runt till fem olika affärer. Det kräver att man har tagit sig ett par tre valium innan man åker, annars blir man ofelbart på dåligt humör, men herr Dahlstrand verkade ha klarat det fint. Kanske hjälpte det till lite att de var två stycken som åkte, och då framför allt att det var två MÄN. Män blir nog inte lika (fort) gnälliga på varandra som man blir som äkta par, tycker jag mig se. De verkade tvärtom ha haft ganska trevligt och var inte det minsta osams. Ännu en anledning för att hålla mig borta i fortsättningen också ;-).