Efter att ha spenderat drygt tre dagar med att faktiskt inte sakna barnen det minsta (jag tror att lite ego-Jennytid var klart overdue.), så känns resan hemmåt nu ganska lång.
Plötsligt ser jag småpojkar överallt, jag ser leksaksreklamer och hör ljusa flickröster ropa. Mammaradarn, som definivt gick ner på noll i fredags morse, mycket fortare och enklare än jag trodde, är definitivt på igen och det bästa av allt är att det känns så välkommet!
Man hör ju alltid om mammor som längtar ihjäl sig efter sina barn om de så bara åker till affären och handlar mjölk (mammorna alltså, inte barnen) och när jag då njöt så totalt av att inte ha någon annan än mig själv i New York, så började jag undra om det kanske var ett tecken på att jag egentligen höll på att bli en mamma som rymmer hemifrån och bosätter mig på hemlig ort under falskt namn och aldrig mer kommer hem.
Men jag tror inte det. Nu kan jag inte tänka mig nåt mysigare än att få komma hem till barnen - och herr Dahlstrand förstås, inte minst! Härliga, vibrerande och levande stostan i all ära, men nu vill jag hem och pussa knubbiga barnkinder, tvätta ett lass med tvätt, packa lunchlådor och torka kladd.
Kan faktiskt inte tänka mig nåt bättre underbarare just nu.
Inte ens cheesecake.
6 kommentarer:
Hahahahaha! Tvätta ett lass ser du väl ändå inte fram emot. Eller??? Men pussa barnkinder låter mysigt. Hoppas ni har haft det bra i storstan!!
Kramar
Kul att träffas Jenny! Hade velat prata mer med dig, men får ta igen det här på bloggen. Hoppas ni hade trevligt (vilket det låter som). Förstår att du längtar hem nu! Jag hade just lite funderingar om barnen och hur fort allt går....skriver nog några rader om det.
Kram
Det är precis så det ska vara. Ladda batterierna och kunna njuta av det. Sedan vara en glad och pigg mamma och uppskatta (nåja) tvätt och lunchlådor.
Kram!
Taina: Ok, nu när jag väl kommit hem och sett tvättberget så tar jag tillbaka allt jag sa om tvätt! Men pussas var mysigt :-D! KRAM!
Lotta: Usch ja, tiden går så fort så fort! Och det som jag kan tycka är mest ambivalent är att det är underbart att barnen växer och blir större, men SÅ sorgligt att de sedan aldrig mer blir små igen. Knepigt :-). Kram!!
Anna: Helt riktigt! Om inte annat så har den här resan gett mig insikten om att mammor måste få åka bort emellanåt och vara bara sig själva och inte det minsta mammor! Då blir man jättebra mamma igen sen, tror jag! Och uppskattar barnen desto mer!! Kram!!
Vad sund du låter!!
Helt rätt, Jenny!!
Nu är du hemma hos dina små igen. Bättre än cheesecake!!
:-)
KRAM!!
Annika: Helylle-mamman Jenny :-). Nä, men det är ju faktiskt sant, hur cheesy det än låter. Det var jättekul att vara borta och jättemysigt att komma hem! KRAM!
Skicka en kommentar