Idag regnade det ganska ordentligt när det var dags att kliva upp. När jag drog ífrån gardinerna i Loppans rum, som vetter mot gatan, och mot vår del av områdets skolbusshållplats fick jag se följande utspelas:
Av de ca 10, 11 - 13-åringar som bor runt oss och åker till Middle School vid den tiden på morgonen, så stod ett, just det, ETT barn och väntade på bussen i regnet, med huva dragen djupt ner över huvudet och händerna i jackfickorna.
Övriga barn? Jo de satt i bilar, körda till busshållplatsen av sina föräldrar -När inget barn har mer än 100 meter, max, att ta sig till bussen!
Nu är jag ingen barnplågare, och med risk för att låta som etthundrasju år gammal och "på min tid gick man trettio mil genom skogen i fem meter hög snö för att komma till skolan"... Men... På min tid gick jag till skolan, en km eller nåt drygt, eller cyklade, alldeles oavsett väder! Jag har inget minne av att jag blev körd till skolan annat än om jag försovit mig kanske, och inte någon av mina kompisar heller. Man hade gummistövlar och regnjacka så länge man nu var liten och inte brydde sig om att mån måste se cool ut (Personligen hade jag Barbapappa sydväst också, minst halva mellanstadiet och var mycket stolt över det. Notera stolt, inte snygg) och sedan hade vi paraply. Och blev blöta.
Vad är det för himla ultracurling vi vuxna av idag håller på? Tror vi att vi gör våra barn en jättetjänst genom att låta dem åka bil 75 meter till skolbussen för att inte bli blöta? Men helt ärligt!?
Generation Entitlement var det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar