Sjukstuga

Vi tillbringade en helg med att Loppan var hängigare än jag sett henne på länge och med feber som pendlade mellan knappa 38 och uppåt nästan 41 grader.

Idag fick vi svaret på varför -Den gulligaste lilloppan har fått Mono, eller Körtelfeber som det heter på svenska. Kissing-desease kallas det också för här, eftersom det smittar i huvudsak genom (utbytande av) saliv och därför är ganska vanlitg bland tonåringar.

Eftersom jag med bestämdhet tror mig veta att det inte utövas utbytande av munsaliv i min 7-årings värld, tack och lov, har jag efter lite detektivarbete enat mig om att den skyldige smittobäraren antagligen är den ännu mindre kyssande lillgrisen. Han må inte kyssas så mycket, men han är däremot mycket för att dricka ur alla syskonens glas och muggar (ifall de mot all förmodan skulle tänkas få sig serverat något gott som han går miste om) samt även borsta tänderna med samtliga familjemedlemmars tandborstar. I rest my case.

Små barn kan nämligen väldigt ofta få körtelfeber men då i så lindrig form att man inte vet om att de har det. Smittar gör de däremot med oförminskad styrka. I slutet av mars var den lille grisen mycket hängig och utan matlust i en tio dagar, med en mycket låg feber. Sedan blev han bra igen och vi avskrev det som typisk-barnsjuka-som-man-inte-vet-vad-det-är-men-som-går-över-fort. Och tänkte inte mer på det.

Förrän nu då. Dryga fem veckor senare då det det visar sig att inkubationstiden för körtelfeber är 4-6 veckor.

Nu har vi en liten hängig lopptrasa som ligger i soffan, eller i vår säng, med mycket mycket trötta ögon och ont över hela huvudet och i halsen av alla svullna körtlar. Inte vill hon läsa och inte ens isglass lockar fram någon större entusiasm.

Och då vet man att det är illa.

Förhoppningsvis går det fort över.