Ok, så nu måste vi ju prata lite om dagens het-ämne; Att nyutnämnda EU-ministern, Birgitta Ohlsson, i Sverige är gravid, tänker ta en månads mammaledighet och sedan börja jobba. Hemma ska hennes moderna man, som "inte är en dinosaurie" ta hand om spädisen.
Först och främst; Det är faktiskt bara hennes beslut och inte resten av världens.Vi har ingenting med det att göra. Det är inte svenska folkets barn, det är Birgitta Ohlssons och hennes mans, barn. Vad de väljer att göra är just precis bara deras beslut.
Jag tror rabaldret kommer sig av att det hon väljer att göra är så ovanligt. I Sverige. Här i USA är den lagstiftade föräldraledigheten 6 veckor. Sex veckor och de allra flesta som vill fortsätta jobba efter det att de fått barn har inget val annat än att börja jobba då. Därför finns det också spädbarnsavdelningar på alla dagis och ingen tycker att det är så särskilt konstigt.
Betyder det då att det är bra att börja jobba efter en månad eller sex veckor?
Nej jag tycker det är helt uppåt väggarna, alldeles oavsett om man är EU-minister eller inte, men kanske framförallt om man är EU-minister. Inga kvinnor, för det är trots allt vi som föder barnen och rent fysiskt har man precis läkt färdigt efter en månad nåt sånt.
Det är inte så att den blivande EU-ministern ska sätta sig på ett kontor och jobba lite deltid och vika papper direkt; Nej det här är ett jobb som innebär en sjuhelskottas massa resande, jobbande och säkert en del representation. Och resande, sa jag det. En massa resande fyra veckor efter förlossningen, när amningen kanske precis börjat funka och bäbisen precis börjat få lite dygnsrytm som man själv kan finna acceptabel. Då ska hon ut och resa och jobba. Ska bäbisen resa med? Bra för mamman som kan amma, men jag vet inte hur bra det är för bäbisen att kajka runt på flygplan i såna fall. Ska hon orka vara borta så mycket från sin bäbis?
Men återigen, det är hennes beslut. Det är hennes liv och hon vet nog bäst hur hon orkar.
Det jag tycker är sorgligt i det hela är att det plötsligt blir en diskussion om feminism. Om vad män kan göra och vad kvinnor kan göra och det är, enligt mig, inte alls vad det handlar om. Det är väl inget snack om att kvinnor kan göra precis vad män kan; Vi kan göra ett lika bra jobb, vi ska ha lika mycket lön och återigen, om Birgitta Ohlsson vill ta ett topp-jobb när hon är gravid så har hon lika mycket rätt att göra det, som om herr Ohlsson vill göra det när hans fru är gravid. Punkt slut.
Det som däremot är sant är att livet är orättvist. Män och kvinnor är inte lika, biologiskt. Män kan inte få barn, om de inte är könsopererade och det är en helt annan historia. Män kan inte amma, försöka amma, misslyckas med amingen eller känna hur nyfödingens små grymtningar och skrik får det att börja rinna mjölk vare sig bäbisen är redo att suga eller inte. Män upplever inte hela-kroppen-stormar när hormonnivåerna åker upp och ner i kroppen efter en förlossning och man inte vet om man ska skratta, gråta eller båda delarna samtidigt. Det slipper männen och det är därför ganska lätt för dem att gå till jobbet dagen efter.
Dessutom är vi olika biologiskt hur vi reagerar på en nyfödd bäbsi. Kvinnor är gjorda för att vara tillsammans med sin nyfödda bäbis, det är ingen tillfällighet att mammas ansikte och röst ger spädbarnen tröst, att man på något sätt lever i en symbios den första tiden. Det gör inte pappor på samma sätt, alldeles oavsett hur moderna och närvarande de är. Det betyder inte att de inte kan ta hand om sina barn, eller att kvinnor kan och måste jobba. Klart alla kan allt.
Bäbisen kommer säkert att klara sig alldeles utmärkt med sin moderna pappa. Pappor är jättebra på att ta hand om barn också, det är ingenting som mammor har ensamrätt om på något vis. Pappor kan inte amma, men man behöver inte ammma heller, det finns utmärkta tillägg och det blir bra människor även av de som äter näring från en flaska istället från ett bröst.
Det handlar inte om att Birgitta Ohlsson är en dålig mamma, för då skulle hela världen vara befolkad av dåliga pappor. Det handlar om att livet är orättvist och man måste göra väldigt svåra val. Man kan inte göra både-och; Vara mammaledig och ha toppjobb. Släpa runt på bäbisar kan man förvisso, men jag tror inte att någon egentligen blir gladare för det.
Om man får ett erbjudande om en topp-tjänst som man verkligen vill ha, så måste man välja. Ett jobb som EU-minister kommer tyvärr inte att finnas kvar när mammaledigheten skulle vara slut, efter ett år, ett-och-ett-halvt. Är det orättvist? Ja visst, som bara den. Vet alla vi som har åsikter om hur Birgitta Ohlsson ska leva sitt liv, och vad hon ska göra, om hon är nöjd med att det nu blir så här? Att hon inte egentligen hade tänkt sitta på landet under äppelträden, odla organiska morötter och amma tills barnen fyllde fem?
Jag tror att hon försöker göra det bästa möjliga av sin situation. Att hon vill göra båda delarna; Både barn och karriär och att hon säkert kommer att klara av det jättebra. Gör hon inte det, så får man väl hoppas att hon slutar. Jag tror personligen att det är mycket svårt att förena båda delarna och aldrig ha dåligt samvete, eller känna sig stressad och otillräcklig. Men det är jag och det betyder inte att det inte finns massor av kvinnor i världen som klarar av båda delarna.
Att detta sedan är ett val som inte alla skulle ha gjort, nej men det är väl ok? Vi gör alla med våra liv som vi vill och kan.
Det är väl valmöjligheten som är det utimata feminismen, om man nu ska gå den vägen. Att kvinnor kan få välja, och gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar