tisdag 26 januari 2010

Making small talk

Jag är inte bra på det. Småprat med främlingar, small talk. Jag går till frissan, eller mataffären eller var-som-helst där främlingar möts och har något att göra med varandra och överallt finns dessa kvinnor, för det verkar alltid vara kvinnor, som pratar och pratar och lär känna alla med förnamn och allt, även om de aldrig mer ska ses.

Inte för att de måste, eller för att det låter ansträngt, det låter hur trevligt och socialt som helst och varje gång tänker jag "hur gör de!??!". Hur kan de vara så intresserade av folk de intekänner och hur kan de berätta så mycket om sig själva för främlingar? Jag vet inte, det kanske bara är jag, men jag kan småprata upp till en viss gräns med min hårfrisör till exempel och sedan blir det alltid tyst. Efter en vända om vädret, hur mår du, hur mår barnen, har ni mycket att göra och tänk att nu är det snart jul/fredag/februari/välj själv så dyker jag ner i min tidning och blir tyst.

Jag tycker om människor, faktiskt tro´t eller ej ;-), men jag är helt oitresserad av hur frisören ska tillbringa semestern, att hennes man köpt en motorcykel och att dottern ska skiljas. I don't care. Jag har fullt upp med att hålla med a jour med mina vänner, för att jag ska orka engagera mig. Och lika lite vill jag småprata om barnens skolgång eller förkylningar, hur vi hade det på semestern eller hur jag mår. Jag vill inte, jag tycker liksom inte att jag tycker att jag känner dem så väl att vi måste bli intima med varandra. Jag tror att det har nånting att med att jag faktiskt inte har lust att släppa in varenda främling jag måste ha att göra med, i min personliga sfär.

Men det är just det som så många amerikanskor verkar vara så bra på. De pratar och pratar och pratar om exakt allt personligt; Män som genomgått operationer, barn som knarkar, deras egna tillkortakommanden och åsikter om politik, sex och religion. I en salig babblande sörja. Och det är inget fel med det, det är fantastiskt att det finns folk som är så supersociala, men jag kan inte. Jag blir jätteobekväm efter ett tag eller helt tyst, för jag kan för mitt liv inte komma på nånting mer att säga.

Jag tror att det ligger livslång övning bakom sån där ytlig social kompetens. De flesta amerikaner är jättebra på det, alldeles bortsett från pratkvarnarna hos frisören. Män som kvinnor, har någonstans lärt sig att se ut som om de bryr sig om den de talar med och antagligen lagt upp något litet register över saker om sig själva som de kan dela med sig av, utan att bli för intima. Om det sedan blir lite överdrivet pladdrande med främlingar i mataffären får väl vara osagt, men det är himla bra att kunna vid tillfällen när man gärna kanske bör tala med främlingar för att inte framstå som helt blyg och enstörig; Typ på föräldramöten, grannfester och andra mer sociala funktioner.

Eller så är det bara svensken i mig? Kanske, jag vet inte. Jag funderar i alla fall ofta över det, när jag själv sitter där med tunghäfta och tycker att det är skönt när det är tyst.

7 kommentarer:

MrsMcG sa...

Det där hade kunnat handla om mig då jag är på exakt samma sätt. Jag tycker att det är snudd på fruktansvärt att småprata med frisören eller vem det nu må vara.

Jag har fått veta att folk ibland uppfattar mig som snobbig när jag inte blandar mig in i småpratet, men så är absolut inte fallet! Det tar helt enkelt ett tag för mig att värma upp till folk jag inte känner.

Du kanske har rätt i att det är svenskt.

Linda sa...

Jag känner igen mig..! Är imponerad av alla amerikaner som kan vara sådär lättsamt trevliga i mer än ett par minuter! Men jag vet inte om jag har lust att bli sån heller.

kalaslotta sa...

Jag är ganska bra på det där kallpratandet...tror att det är mina år med cateringfirma som lärde mig att "lyssna intresserat".. I mitt fall är det dock inte alls så intresserat..jag gör det mest för att det..tja är trevligt om man träffar en pratkvarn alltså.

Frisören är jag ibland helt ointresserad av att babbla med dock, då brukar jag ta med mig en bok..säga något om att den är så himla spännande..haha..vita lögner..

Svenskt är det garanterat att inte kunna släppa in någon i sin personliga sfär men oxå ganska bra. Ska verkligen alla få veta allt om en trots att man inte vet vem det är man pratar med? Nä, jag brukar hålla en ganska bra ytlig konversation som inte berör de privata delarna allt för mycket..

Träna på..det är ibland enklare att babbla än att vara tyst..

Annika sa...

Jenny! JAG hade kunnat skriva ditt inlägg. Jag håller med dig fullt ut.
Amerikanskor och amerikaner är så otroligt BRA på kallprat. Jag avundas dem så!
Jag kommer aldrig att bemästra detta! Jag snackar på ett tag, men sen vet inte jag heller vad jag ska säga.
jag uppskattar att frisörerna snackar, och ju mer de snackar desto mindre behöver jag snacka, och det gillar jag :-)
Jag kan ställa frågor, de kan snacka...
men nej, vi är inte födda här, och har inte fått det med modersmjölken. Här märker man ju att småbarn rån början tränas i artighet och sen detta med Show and tell redan på lekis och genom hela skolgången. Det bäddar för social kompetens...
kram!

Taina sa...

Oj, då måste jag ha amerikanskt blod i mig. Maken också för den delen. För VI pratar! I tid och otid. Hahahaha! Då ska du se mig hos frisören (manlig) och vi snackar ALLT! Så kul även om det är ytligt. Jag har jättesvårt att vara tyst däremot. Jobbig människa i mångas ögon kanske, men tystnad får mig att krypa i skinnet...

Däremot har jag lärt mig (vis av åldern) att hålla snattran när jag "känner" att han/hon inte vill prata.

Respekt åt alla håll :D

Kramen!

Victoria sa...

Jag håller helt med - jag blir tokig på deras småprat om allt och inget. Men jag är nog på gränsen till asocial också. Och så svensk på det.

Det kan ju inte bli värre.

Jenny sa...

MrsMcG: Jag har hört folk säga att de tror att jag är blyg, för att jag inte pratar så mycket. Fast faktum är att jag pratar hur mycket som helst och frågar man herr Dahlstrand, säkert FÖR mycket ;-). Med folk jag KÄNNER. Men jag är impad av folk som kan småprata, det är jag! Kram!

Linda: En del kan HELT klart bli för mycket, absolut. Det handlar kanske om nån sorts fin balansgång mellan snacktanterna och mig, typ :-). Kram!

Kalaslotta: Jag tror att det är bra att ha jobbat med ett serviceyrke nångång, då har du nog lärt dig mycket nyttigt! Visst är det praktiskt att kunna babbla lite emellanåt, framförallt så att man slipper stå i ett hörn och känna sig obekväm. Det gäller nog, som du säger, att hitta lagom "känsliga" privata ämnen, som man inte bryr sig om för mycket. Kram!

Annika: Jag tror precis som du, att det där sociala kallpratet är något barnen får med sig från de är jättesmå, på gott och ont. Jag tycker det är jättebra t.ex. att de lär sig prata inför grupp och främmande människor, det tror jag man har stor nytta av. Och att kunna babbla runt bland främmande människor på ett coctailparty och småprata. Kram!

Taina: Åh vad avundsjuk jag blir :-). Jag hoppas att du förstod att jag inte menar att alla som är bra på kall/småprat borde sluta med det! Jag är faktiskt avundsjuk på er som klarar av det utan ansträngning, själv får jag nöja med med att babbla öronen av maken hemma, ha ha. KRAM!

Victoria: Sån är jag också, fast jag är otroligt babblig med mina vänner och nära, så det är ju inte det att jag inte kan prata :-). Kram!